Här är den första av sex delar av en översikt över ridkonstens historia. Tillsammans täcker de in hela perioden från människans första användning av tama hästar fram till dagens ridning. Huvudfokus ligger dock på de delar av historien som legat till grund för den Akademiska Ridkonsten av idag.
Författare: Katrin Wallberg
Hästens domesticering
Man har i bl.a. Portugal hittat 15.000 år gamla hästtänder med skador som tyder på att hästarna har haft bett i munnen. Det antyder att det kan ha funnits människor som red på hästar redan för 15.000 år sedan. Dessa uppgifter är dock inte bekräftade. Den allmänna åsikten hos forskarna är istället att människan började ha tama hästar omkring 5.000 år f.Kr. Forskarna tror att det var ett ariskt krigarfolk som levde på de stora stäpperna norr om Svarta Havet och Kaspiska Havet som var först med att tämja hästen. Tamhästen spred sig därefter västerut från Centralasien till Central- och Västeuropa, samt söderut och österut in i Arabien och Kina. Det tog dock ytterligare några tusen år innan hästen fick stor spridning och mer praktisk betydelse hos människan.
Om ni tror att hästen domesticerades för att användas som arbetsdjur inom jordbruket, så har ni fel. Det är först i slutet av 1800-talet (e.Kr.) som hästen fick någon större betydelse inom jordbruket. Innan det användes tyngre djur som dragare, t.ex. oxar. Även långt tillbaka i historien använde man tyngre horndjur som dragare. Ett exempel är onagern, som i Mesopotamien användes som dragdjur långt före hästen. Trots detta var det dock som dragdjur, och inte riddjur, som hästen användes under lång tid. Hästens användning som dragdjur handlade dock inte om att bruka jorden eller att dra tunga lastvagnar. Nej, det var som dragare av små strids- och jaktvagnar som man kunde utnyttja hästens snabbhet. En kinesisk kung lär 2500 f.Kr. ha kämpat i strid stående på en stridsvagn dragen av hästar. Arierna hade vagnar till sina hästar 1800 f.Kr. och den hästdragna stridsvagnen nådde Egypten, Troja och Indien i mitten av 1500-talet f.Kr.
Användandet av hästdragna stridsvagnar var innan vägarnas tillkomst bara effektivt på de stora stäpperna. I norra och västra Europa hindrade skogar och berg användandet av vagnar. Trots det visar delar av hästskelett från mänskliga boplatser att européerna började ha tamhästar så långt in på kontinenten omkring 1700 f.Kr.
Omkring 1500 f.Kr. verkar man ha börjat använda hästen allt mer som riddjur och från ungefär 1000 f.Kr. tycks man i större utsträckning ha börjat strida ridande i bl.a. Grekland, vilket nog får ses som inledningen av ridkonstens egentliga utveckling i Europa.
Utvecklingen av bett och sadel
När man började rida löste olika folkslag behovet av att kunna styra och kontrollera sin häst på lite olika sätt. Numidierna (ett folkslag i nordöstra Afrika) red sina hästar helt utan huvudlag eller bett och styrde endast med hjälp av lätta slag med en liten käpp. Andra ryttare i Nordafrika använde en enkel tygel som löpte mellan hästens öron och fästes vid en nosring, en nosgrimma eller knöts runt underkäken. Omkring 1400 f.Kr. började man använda bett. Det var början på en lång utveckling av olika typer av bett, i avsikt att hitta det optimala verktyget för att kontrollera hästen. De tidigaste betten som användes var tränsbett. Inledningsvis var de helt raka, men blev ganska snabbt ledade, för att hästen skulle hindras från att lägga tungan över bettet och på så sätt komma undan från bettets inverkan. Stångbettet uppfanns av Gallerna, som 300 f.Kr. invaderade ett område i Mindre Asien.
Inledningsvis red man barbacka. Ganska snabbt började man dock utveckla olika former av sadeltäcken, som hölls fast med läderremmar, antingen som en sadelgjord eller som bröst- och svansrem. Sadeltäckena var oftast stoppade på något sätt, dels för att göra det bekvämare för ryttaren och för att skydda hästens ryggrad från tryck. Redan omkring år 0 använde sarmaterna (ett nomadfolk från Iran) sadlar. Man tror också att det var sarmaterna som förde in den riktiga sadeln i Europa. Stigbygeln verkar ha uppfunnits omkring 400 e.Kr. av Hunnerna, ett centralasiatiskt ryttarfolk, och dess användning spred sig snabbt österut till Kina och vänsterut över Sibirien och stäpperna till Europa. Användningen av sadel och stigbyglar gjorde det möjligt att i strid använda hästens fart för att stöta en lans mot fienden utan att riskeras att själv kastas baklänges av hästryggen från stötens kraft.
Olika ridstilar i olika delar av världen
I olika världsdelar utvecklades ridningen på olika sätt. Man kan se ett samband mellan utvecklingen av ridningen och användandet av olika stridstekniker. Det är troligt att utvecklingen även hängde samman med vilka hästar man haft tillgång till i olika delar av världen och i vilken terräng man har utkämpat sina strider. Nomadfolken från de asiatiska och nordafrikanska stäpperna var i allmänhet beridna bågskyttar på små och snabba hästar. Eftersom deras vapen krävde tvåhandsfattning kunde de inte rida sina hästar i samling. Det behovet fanns inte heller eftersom man inte behövde komma så nära fienden vid sina anfall. På dessa avstånd är snabbheten viktigare än en absolut kontroll och vändbarhet. De red därför i en ganska lätt sits med korta stigläder och lät hästarna sträcka fram sitt huvud och hals och bibehålla sin tyngdpunkt långt fram.
De asiatiska nomadfolken stred med pil och båge från hästryggen, vilket har påverkat utvecklingen av ridningen i Asien.
I Europa var terrängen mer kuperad och de inhemska hästarna var av kraftigare och långsammare slag. Där stred man med spjut som man kastade på kort avstånd från fienden, och vände sedan om för att hämta nya spjut. Detta sätt att strida ställer högre krav på kontroll över hästen än vad bågskyttarna hade, eftersom man inte ville riskera att rida rakt in i fiendens linjer. Både kontrollen och manövrerbarheten ökar genom samlingen. De europeiska krigarna red därför med hög samlingsgrad i en djup sits och med stångbett. När man sedan alltmer övergick från att använda kastspjut till att rida med lans rakt in i fienden, krävdes inte längre samma manövrerbarhet av hästen. Då var hästens kraft och fart mot fienden desto viktigare. Det är från den europeiska ridningen som den akademiska ridkonsten, och andra former av ”klassisk dressyr” har utvecklats.
I Västeuropa stred man från hästryggen med spjut och lans, vilket påverkade ridningen i en helt annan riktning än i Asien.