Warning: is_dir(): open_basedir restriction in effect. File(/) is not within the allowed path(s): (/nfsmnt/:/data/:/usr/share/php:/usr/bin/:/apachetmp:/tmp/:/var/tmp/:/dev/urandom:/usr/lib/x86_64-linux-gnu/ImageMagick-6.9.11/bin-q16/:/usr/local/bin/:/etc/ssl/certs/ca-certificates.crt:/usr/lib/php:/usr/php72/bin/:/home/wp-cli/) in /data/1/b/1b5b22f5-71c4-45f8-b93d-557a0bd073de/ridkonst.nu/public_html/wp-includes/functions.php on line 2072

Warning: is_dir(): open_basedir restriction in effect. File(/) is not within the allowed path(s): (/nfsmnt/:/data/:/usr/share/php:/usr/bin/:/apachetmp:/tmp/:/var/tmp/:/dev/urandom:/usr/lib/x86_64-linux-gnu/ImageMagick-6.9.11/bin-q16/:/usr/local/bin/:/etc/ssl/certs/ca-certificates.crt:/usr/lib/php:/usr/php72/bin/:/home/wp-cli/) in /data/1/b/1b5b22f5-71c4-45f8-b93d-557a0bd073de/ridkonst.nu/public_html/wp-includes/functions.php on line 2072

Warning: is_dir(): open_basedir restriction in effect. File(/) is not within the allowed path(s): (/nfsmnt/:/data/:/usr/share/php:/usr/bin/:/apachetmp:/tmp/:/var/tmp/:/dev/urandom:/usr/lib/x86_64-linux-gnu/ImageMagick-6.9.11/bin-q16/:/usr/local/bin/:/etc/ssl/certs/ca-certificates.crt:/usr/lib/php:/usr/php72/bin/:/home/wp-cli/) in /data/1/b/1b5b22f5-71c4-45f8-b93d-557a0bd073de/ridkonst.nu/public_html/wp-includes/functions.php on line 2072
Sida 2 – Katrin Wallberg på Ridakademi Norr

Latest Posts

Hur förbättrar man hästens rörelser? Kurs för Bent Branderup 12-13 maj 2018

2018-05-14
/ / /
Comments Closed

Rena gångarter

Om hästen har rena gångarter så behöver man inte verka hovarna. Om hästen nöter tårna eller trakten eller inner- eller yttersidan mer så är inte gångarterna rena.

Bakdelen

Det är hästens bakdel som skapar rörelsen.

  • Höften (bäckenet): För att bakbenens rörelse ska kunna föras över korrekt till ryggraden så måste höften röras framåt och nedåt när hästen lyfter sitt bakben. Om hästen lyfter höften när den lyfter bakbenen så blir hela höftrörelsen felaktig och kraftöverföringen till ryggen fungerar då inte. Ofta skapas ett sådant fel av ryttarens hand som skapar en stelhet i ryggraden.
  • Höftleden: Vinklingen av hästens höftled påverkar framför allt hur mycket hästen sträcker bakbenen framåt.
  • Knäled och hasled: Knäleden och hasleden arbetar tillsammans. De har framför allt betydelse för hur mycket hästen lyfter bakhovarna. Om man har en häst som drar bakhovarna i sanden så vinklar den hästen knäled och hasled för lite.

Momenten i hästens steg

Bakbenens funktion varierar mellan de olika faserna i hästens steg.

  1. I steget så lyfter hästen bakbenet (mer eller mindre beroende på vinklingen i knä- och hasled) och för det framåt (mer eller mindre beroende på vinklingen i bäcken och höftled).
  2. När hästen sätter ned sitt bakben är dess första uppgift att bromsa farten. Därefter börjar bakbenet bära vikt.
  3. I nästa fas används bakbenet till impulsion eller fjäderkraft.
  4. Accelerationsfasen uppstår någonstans mellan den fjädrande och påskjutande fasen.
  5. Nästa steg är påskjutet. Påskjutet skapas när bakbenet är bakom vertikalplanet. Påskjutet skapas huvudsakligen genom höftleden. När den rätas ut ökar påskjutet.
  6. Svävmomentet. Svävmomentet kan vara olika långt och olika högt. Det hänger ihop med hästens påskjut. Påskjutet kan skapas från olika positioner. Ju längre fram bakbenet är när påskjutet inleds desto högre blir svävmomentet.

Huruvida en häst har funktionella rörelser eller inte beror på var bakbenen sätts ned. En häst kan alltså ha funktionella rörelser även om bakbenen inte lyfts särskilt högt. En häst kan dock även ha mer förmåga än vad som är funktionellt nödvändigt. Det innebär att bakbenen lyfts högre än vad som behövs för funktionen, men fortfarande sätts ned på rätt plats så att funktionen bibehålls. Det finns dock även hästar med höga bakbensrörelser, men som sätter ned bakbenen för långt bak och därför har förlorat den nödvändiga funktionen.

Ryggraden

Vid hästens manke pekar tornutskotten bakåt och vid hästens bäcken pekar tornutskotten framåt. I en punkt däremellan pekar tornutskotten rakt upp. Det är vid denna punkt som tyngden från hästens bröstkorg hänger. Det är i den punkten som ryggen är som starkast. Det är också i den punkten som ryttaren bör sitta. Det är också rakt under den här punkten som hästens bakhov bör sättas ned för att få den bästa funktionen. Det är detta som skapar balans i hästen.

Gymnastisera lederna i hästens bakben

Lederna i hästens bakben är av avgörande betydelse för hästens rörelser. Om en led har för lite rörelse (för lite förmåga att vinklas) så kan det finnas olika orsaker till detta. Om det är musklerna som är för spända så kan detta gymnastiseras ganska snabbt (på några månader). Är det senorna och ligamenten som begränsar rörelsen så går även detta att träna upp, men det tar längre tid (ett par år), men om begränsningen sitter i själva leden så går det inte att öka rörligheten genom gymnastisering.

Schwung, kadens och impulsion

Schwung är den framåtgående rörelse genom hästens ryggrad som kraften från bakbenen skapar. Hästens bakben ska svinga ända fram till den punkt mitt under ryttaren där de bakåtrikade och framåtriktade tornutskotten möts för att kunna åstadkomma maximalt schwung.

Kadens och impulsion är en slags fjäderkraft, som ska fjädra hästen uppåt. För att bakbenet ska kunna skapa fjäderkraft så måste det fortfarande vara framför vertikalplanet. När bakbenet hamnar bakom vertikalplanet kan det inte längre fungera fjädrande.

Det framgick inte riktigt av kursen var skillnaden mellan kadens och impulsion ligger. Om jag lägger på min egen referensram på Bents beskrivning så kan man säga att kadensen ligger i formgivningen av hästen på ett sådant sätt att en fjäderkraft kan skapas. Impulsionen ökar sedan amplituden av fjäderkraften. Impulsion kan alltså inte förekomma utan kadens, för då används inte kraften från bakbenen fjädrande. Men när hästen går med kadens så kommer fjädringen att öka ju mer kraften ökar och detta är innebörden av ökad impulsion.

Schwung är ett begrepp som används väldigt frekvent inom akademisk ridkonst. Fokus i grundridningen ligger i att ta bort det som blockerar hästens bakben från att svinga fram och forma hästens kropp på ett sätt som främjar ökad framåtsvingning av bakbenen och därmed ökat schwung. Det är därför ridningen fram och ned blir så betydelsefull. Detta symboliseras av den första graden av descante, som innebär att hästen sträcker sig fram till bettet.

Kadens och impulsion är däremot begrepp som man ganska sällan hör i akademisk ridkonst. På någon av lektionerna antydde Bent att det är något som ligger längre fram i hästens utbildning, men även för de ekipage som arbetade med hög samling och att från piaffen göra övergångar till en rund och samlad trav (trot royal) eller i riktning mot en passage så var varken kadens eller impulsion i fokus. Beror det på att fjäderkraften är mindre viktig för kvaliteten i hästens rörelser eller beror det på att hästarna inte var redo för detta än? Eller beror det kanske på att den akademiska utbildningsgången inte främjar fjäderkraft? Jag får fundera mer på detta när jag på sommarakademin i augusti får se Bent rida sina hästar. Han berättade att flera av hästarna nu kan göra så fina övergångar från piaff in i passage och trav framåt. Det blir intressant att se om det har utvecklat fjäderkraften i hästarna!

Read More

Temakurs om samling med Christofer Dahlgren 2018-04-07

2018-04-09
/ / /
Comments Closed

Christofer Dahlgren har i helgen varit på Ridakademi Norr och haft en ridkurs på temat samling. Intresset för kursen var stort. Framför allt kom många åhörare till kursen. Flera hade kört mellan 30 och 50 mil för att få lära sig mer om hur man kan arbeta med samling på olika nivåer i hästens utbildning.

Det var stor variation bland de deltagande ekipagen i kursen, vilket gjorde att vi alla fick en god inblick i hur Christofer jobbar med samling med hästar och ryttare på olika nivåer. Med några ekipage låg fokus på att jobba med de komponenter som utgör förutsättningar för att kunna samla hästen (avspändhet, lätthet på hjälperna, balans och rundhet) för att sedan kunna börja nosa lite på de komponenter som påverkar vilken slags samling man får (form, takt och tempo). Andra ekipage fokuserade mer på att kunna påverka samlingen i olika riktning och kunna göra mjuka övergångar mellan olika slags samling. Framför allt handlade det då om att jobba med övergångar mellan piaff och passage, med halva steg som en sammanbindande brygga. Övergångarna gjordes genom att föra förändringar i hästens takt och tempo.

Vad är samling?

Samling kan vara väldigt mycket olika saker. Det kan vara att vinkla bakbenen mer, lyfta ryggen mer, flytta vikten bakåt etc. För Christofer så handlar samling framför allt om reglerbarhet. Att vara mer på stället behöver inte innebära att vara mer samlad. Ofta kan faktiskt mer framåt vara mer samlat.

Förutsättning för samling (Christofers utbildningsväg)

  1. Hästen måste vara avspänd
    Varför ska hästen vara avspänd? För att kunna ta emot hjälperna. Energi och avspändhet behöver inte vara varandras motsatser. Om hästen däremot blir stressad så tappar den avspändheten och då kan den inte ta emot hjälperna på ett bra sätt.
  2. Hästen måste vara lätt på hjälperna och lättflyttad
    Man måste kunna flytta bogar och bakben. Det som är vanligt inom AR är dock att hästen blir för lättflyttad, hästen faller som en pingpongboll mellan olika ytterligheter.
  3. Balans – Hästen måste vara stabil
    Man måste kunna reglera så att man kan be både om mer och om mindre av någonting. Om bakdelen t.ex. faller in så måste man kunna be om mindre in, istället för att be om mer ut, för annars flyttar sig bara hästen från en ytterlighet till en annan.
  4. Rundhet – Hästen arbetar över ryggen
    När hästen börjar komma i en bra balans på den ridväg där man befinner sig så brukar man börja få rundhet i hästen, dvs att hästen börjar arbeta över ryggen.
  5. Samling
    När hästen är avspänd, lätt på hjälperna, i bra balans och med bra rundhet så kan man börja prova samla hästen. Det vanligaste problemet om den inte reagerar rätt är att man tappar rundheten. Då får man försöka hitta tillbaka till rundheten. Om det inte går så får man istället försöka återskapa balansen. Går inte heller det så måste man kanske flytta hästen för att få den mer lätt på hjälperna. När man hittar tillbaka till avspändheten, lättheten, balansen och rundheten så kan man göra ett nytt försök till samling.

För unghästen är det viktigaste att befästa avspändhet, lätthet på hjälperna, balans och rundhet.

Hur väljer man att utbilda sin häst?

Inom AR har vi just nu två olika vägar:

  • Skolhästutbildning
    Man lär hästen att sätta sig på bakdelen. Ofta börjar man i skolhalten och sätter hästen på bakdelen. Sedan lär man hästen att gå i skritt, trav och galopp och fortfarande vara på bakdelen. Därefter lär man hästen att från att sitta på bakdelen kunna gå fram med bibehållen bärighet. För de allra flesta ryttare och hästar är det här en väldigt riskabel utbildningsväg.
  • Ridhästutbildning
    Man fokuserar på att hästen kan starta, stanna, svänga höger, svänga vänster i skritt, trav och galopp. När detta är på plats så har man en ridbar och funktionell häst som fungerar i många olika sammanhang. Om man vill så kan man sedan komplettera detta med att börja sätta hästen mer på bakdelen.

I akademisk ridkonst har vi egentligen sex saker som hästen ska kunna bra:

  • Balans
  • Lösgjordhet
  • Form
  • Tempo
  • Takt
  • Schwung

Balans stämmer väl överens med Christofers grunder. När hästen är i balans lägger han stor vikt vid att separat kunna arbeta med takt, tempo och form.

Form handlar mycket om hur högt hästen håller sitt huvud. Christofer lägger stor vikt vid att hästen ska kunna ridas fram och ned. Hur fram och ned ser ut kommer dock att se väldigt olika ut för olika hästar. Hästens bogvinklar och bakbensrörelser har stor betydelse för vilken form hästen kan ridas i. En häst med väldigt liggande bogvinklar kan gå i en djupare form än en häst med brantare bogvinklar. En häst som har lätt för att svinga bakbenen väldigt långt fram kan också gå i en djupare form än en häst som har kortare framkliv med sina bakben.

Ett av huvudsyftena till att rida hästen så mycket fram och ned är att få ett verktyg för att kunna länga hästens hals. Om man länger tygeln så vill Christofer att hästen direkt ska länga halsen och söka sig i riktning fram och ned. Det ska fungera även i samling. Annars har man inget verktyg att använda om hästens hals blir för kort i samlingen.

Laborera med form, takt och tempo

Christofer vill kunna variera hästens form, på så sätt att hästen ska kunna gå högre eller lägre i formen utan att ändra takten eller tempot. Hästen ska också kunna gå med högre eller lägre takt utan att ändra formen eller tempot. Hästen ska även kunna öka och minska tempot utan att formen eller takten ändras.

Piaff: Hög form, hög takt, långsamt tempo

Passage: Hög form, långsam takt, ganska långsamt tempo (men snabbare än i piaff)

Ofta börjar Christofer att laborera med form, takt och tempo i skritt. Man kan rida skritt med lite piaffkänsla (hög form, hög takt, långsamt tempo) eller lite passagekänsla (hög form, långsam takt och lite högre tempo).

När hästen har förstått de här komponenterna i skritt så är det dags att jobba med samma sak i trav. Här är halva steg jätteviktigt. Halva stegen är både en förberedelse för piaff och för passage. Man kan också se det som en brygga mellan piaff och passage. Det är de halva stegen som gör piaffen och passagen reglerbara. I halva steg är formen rätt för både piaff och passage, takten är rätt för piaffen men för snabb för passage och tempot är rätt för passage med för högt för piaff. Med halva steg som utgångspunkt så kan man alltså börja laborera med takt och tempo för att komma i riktning mot piaff eller mot passage. Om man ur halva steg minskar tempot så går man mot piaffen och om man ur halva steg minskar takten så går man mot passage. Kan man på det sättet lära sig att kontrollera takten och tempot så kan man sedan få väldigt mjuka övergångar mellan piaff och passage.

Komponenterna som bygger upp samlingen är desamma oavsett om hästen är en PRE, en varmblodstravare eller ett tungt kallblod.

Hästens temperament

Om man har en väldigt pigg (springig) häst så börjar man att jobba med tempot. Man måste kunna säga till hästen att den inte ska springa iväg. Om man däremot har en häst som har för lite energi, så börjar man med att höja takten, innan man ber den gå snabbare fram.

Olika skänkelhjälper

  • Omkringsigböjande skänkel
    Innerskänkel
  • Bortifrånsigböjande skänkel
    Ytterskänkel
  • Direkt skänkel
    Får hästen att kliva fram mer, används just när hästen har lyft bakbenet
  • Samlande skänkel
    Bygger på att hästen har förstått den direkta skänkeln. Om hästen vet att den ska ta bakbenet framåt när man lägger till skänkeln så kan man avkorta skjutkraften genom att lägga till skänkeln tidigare i hästens steg.
  • Förvarande skänkel
    Utgörs oftast att ytterskänkeln i öppnan eller innerskänkeln i slutan. Det är en slags korrigerande skänkel.
  • Motverkande skänkel
    Om hästen håller höften i rätt position, men sätter bakbenet för långt åt sidan. Den påminner om den förvarande skänkeln, men läggs till tidigare i timingen.

Galopp

I en vanlig tretaktsgalopp så kommer hästen att sätta ned ytter bak, sedan svingar diagonalen (inner bak och ytter fram) igenom och därefter kommer ytter fram. Detta ska bibehållas även i skolgaloppen. Men eftersom hästen sänker bakdelen så mycket så kommer inner bak ändå att landa före ytter fram (men diagonalen ska ändå svinga igenom). Om diagonalen inte svingar igenom tillsammans så har hästen tappat sin rundhet.

Read More

Clinic with Jean Luc Cornille 5-7th of January 2018

2018-01-12
/ / /
Comments Closed

The clinic was held at Sanna Nilsson Dressage Center just outside of Eskilstuna in Sweden. It was worth travelling for ten hours by car to stay at this fantastic site. Large, well ventilated and warm (13˚C in the riding arena), everything under one roof, clean and modern everywhere, as well as great food. We simply felt well cared for!

Theory Lesson 1: Muscular tone and the direction of force

Muscular tone or relaxation?

It is popular to focus upon the release of tensions in the horses’ muscles and to loosen up the horse so that it relaxes. But according to Jean Luc this is not how it works. The horses’ skeleton is held up by muscles, tendons and fascia, that need a certain tension to keep the bones in their place. If those tensions are released, the stability of the joints is lost.

Muscles and tendons both create movements in the joints of the skeleton and stabilises the joints. The fascias’ job is to hold the bones and the joints in place and also to keep them separated from one another, to avoid direct contact. There should be always be some millimetre room between the parts of a joint. This way, the fascia protects the joint and cartilage from damage and abrasion by friction. Some tension is needed for the fascia to be able to work properly.

Every horse has its own cadence. Thereby is meant a beat (takt) on which the horse can work optimally. In principle this is not a specific beat, but an interval of beats within the horse works correctly. The velocity of this beat is different for every horse. One horse will have a slower beat and another horse will have a faster beat. If a horse goes in a faster beat than its body is constructed for, the body cannot work correctly. This is valid for all paces; walk, trot and canter. In this case, the force of the hoofs hitting the ground is greater than the fascia can bear. This means that bone and cartilage in the joint will touch which causes damage and injuries after a while.

The horses’ balance – A result of activity in hind legs and back

Many riders have learned that balance in the horse is created by moving the horses point of weight backwards through the use of half halts. According to Jean Luc this does not work. The horse does not take more weight on the hind legs. Instead, the horse carries weight with its hind legs for a longer time every step. We have also learned that the horse pushes with its hind legs as soon as the back hoofs are set down. Although, this is not really how it works. Instead, the horse brakes with its hind legs when the hooves are set down. This is visible by the fetlock being lowered in the moment (and if the horse was to slip, the hoof moves forward). In this very moment, that the muscles and tendons store energy that later will be freed and used when the leg pushes off the ground. When the body moves forward so that the leg passes the vertical, the braking of the leg stops and instead the leg thrusts the horse forward.

The force of the push (thrust) of the hind legs moves into the horses’ spine via the ilio-sacral joint. There, the force is transferred through every vertebra in the spine and continues to the front legs which then must carry more weight.  This extra weight makes the front legs store more energy (in the same way as the hind legs does) in its muscles and tendons, that in the next moment is used as an upwards force, (lifting the horses front).

If we put a rider on the horses’ back, we destroy the balance in the horse by straining the front legs with too much weight. When the weight on the front legs becomes too much, muscles and tendons cannot store all the energy and recycle it upwards. Instead, the weight is just moved between both front legs. The steps become low and long, and the weight never lifts from the front of the horse. In this case, the mechanics of the horses’ movements is destroyed. The weight on the front legs is higher than what the structures can bear and by this the joints become strained, which after a while leads to injuries and abrasion.

We have to teach the horse how to coordinate its muscles to work correctly with its body. Once it has learned to work correctly, it is no longer more difficult to perform a piaffe than to walk on a circle. In a piaffe, the breaking phase of the hind legs is enhanced so that they break a longer time during the strides contact phase with the ground. At the same time, the forward thrust is minimized, as the horse is not supposed to move forward. Instead, the front legs perform most of the pushing during the piaffe, creating a higher step.

If one instead tries to engage the hind legs more by using a whip, the coordination of the muscles will be disturbed. The horse will continue to thrust with the hind legs but the push will be directed upwards, lifting the horses hindquarters. By this, weight is transferred to the front legs, which then will be strained too much.

The longissimus dorsi muscle goes from the pelvis to the spinal processes at the withers, which are supposed to lift the horses front. This can only take place, if there is some tension / muscle tone in it. There are also multifidius muscles helping to transform the force from the thrust of the hind legs into an upwards directed force.

The horses spine does not really move very much. It can not move more than 53,1 mm in a vertical direction. The rider experiences movements significantly larger than this, because in the seat not only the swinging of the spine can be felt but also the force from front and hind legs. The task of the muscles in the horses back is actually not to move the spine, instead they stabilize and protect it from larger movements than what the spine is constructed for. To do this, they need to have a certain muscle tone all the time. When the rider relaxes and follows the horses’ movements, the riders lower back swings strongly as a result of the movement in the horses’ legs. This movement causes tension in the horses’ back because it tries to hold against a to large, damaging swinging in its own spine. The rider should therefore not only sit and relax and follow the horses’ movement. Instead, the rider must have some muscle tone to not experience such large movements in the spine.

Corrections and rewards

The horse is interested in comfortable, easy and energy saving work. This is something the horse all the time thrives after in training. This does not mean that the horse is lazy. If we can show the horse how to coordinate its muscles in a correct way, the work becomes easy and energy efficient.

What we during training experience as resistance in the horse is in principle just the horses will to protect itself from damaging movements and movements that cause pain.  All horses will make mistakes during training. This does not mean that the horse isn’t obedient, but it is the horses’ way to tell the rider that something in its muscle coordination is not right. Reading the mistakes that appear we can get a clearer picture of how to explain to the horse what it should do differently. Then the horse will make new mistakes and we improve our explanation accordingly until we have guided the horse to the right response. Rewards are not needed as the horse feels how comfortable, easy and energy efficient the work becomes, which is a big enough reward. So in this training neither rewards nor punishment is needed during training, as this is already included in the concept.

Horses do not react in the same way all the time. Therefore, communication with the horse is needed at all times to constantly analyse the horses’ movement and the mistakes that appear to guide the horse to a better coordination. This dialogue will always continue. The horse will never be able to coordinate its body on its own, but will always need the dialogue.

No matter how well educated the horse is, it will always protect its problems, its muscle memories, its stiffness, its crookedness etc. It will therefore always need more or less help from its rider. One can never expect the horse to be the same from one day to another. Therefore, the riding and dialogue with the horse must be adjusted according to how the horse is just that day at that time. The better the horse has learned to coordinate itself, the more perceptive it will be to the riders’ aids. The rider must adjust the aids to the horses’ development. In the beginning, maybe stronger aids are needed, but they must become finer in tune with the horses’ education. We shall not control and dominate the horse, but communicate with it.

Theory lesson 2 – The hind legs

The horses’ hind legs consist of many bones. The construction of the joints in the hind legs is very complicated. When the horse moves its hind legs, a complex system of movements in the different joints is put into action, which not only angles and straightens the leg but also rotates. All these different movements in the different joints must be coordinated and work together.

Riders are often taught to engage the hind legs more to make the horse lift its back and work correctly. Looking at how complex the movement of the hind leg actually is, it becomes obvious that this does not work. If the rider tries to for example get the horse to bend the hock more, the horse will feel very nice and well bearing for some weeks. By this, the coordination in the hind leg is disturbed and the joints get stressed. This starts an abrasion process which will lead to lameness.

If the horse does not engage its hind legs, it is easy to conclude that the horse is lazy. But this is not the case. In reality, the coordination is faulty in some part of the hind leg.

Navicular Syndrome

The purpose of the navicular bone is to confirm that the angle of the deep flexor tendon towards the navicular bone is always the same. The flexor tendons attachment in the navicular bone is a mixture of a tendon and a bone. If the angle of this tendon becomes faulty, stress is induced in the area, causing inflammation. This causes the navicular syndrome. It only leads to lameness if there is an acute inflammation in the attachment of the tendon.

The Hock

The hock consists of several small bones with joints in between. The two lower joints rotate in synchronisation with the rotation of the fetlock.  The two upper joints rotate in coordination with the stifle. If the rotation of one of these joints is not completely in sync, stress will occur in the tendons and bones in the hock, causing injuries and lameness. The stress can also lead to arthritis in the hock, a condition called spavin. Depending on how the synchronisation is faulty, the arthritis can appear in different parts of the joints.

If the horse is ridden long and low, the movement in the lumbar spine minimises and the croup flattens. The hind legs are set down earlier and the forward thrust is increased. The hock straightens, which leads to stress in its lower parts.

If the horse has too much movement sideways in its pelvis, the hip will move forward more, when the respective hind leg steps forward. The hind leg will be set down too far forward in relation to its upper parts. This stresses the middle parts of the hock.

This kind of strain leads slowly but surely to damage in the joints, but it can take years before the horse shows signs of lameness. The faulty synchronisation of the movements in the hind leg doesn’t only lead to damage but also to worse performance of the horse. Of course, the horse feels the stress of the joints in the hind legs and will protect itself by engaging them less and less.

Springing/Bouncing trot

A horse should have a bouncing trot. If a horse has a flat trot, it is not engaging its hind legs properly. This means that the horse after a while will become lame.

If the horse lowers its chest, the suspension in the thoracic spine, bending and rotation become worse. The protective mechanisms of the horse cause stiffness in these parts, which is compensated by an increased lateral movement in the pelvis.

Piaffe

In piaffe, the horse should actually set down its hind legs further back than in collected trot, simply because the piaffe does not include a forward movement of the horses’ body. If the hind legs are too long in under the horse, the hock is straightened, which is damaging for the horse.

There is a big difference between teaching a horse a movement, for example piaffe, and teaching the horse the coordination to perform the movement.

Theory lesson 3 – Long and law of physics

The muscles of the neck and Nuchal ligament

The splenius muscle and cervical spinalis capitis run along the neck on top of the spinal processes. The vertebrae of the neck can of course not change in length, but the cervical spine and the neck can change form. The horses head is held up by the muscles of the neck that sit on top of the spine. Gravity pulls the horses head down all the time. When the horse lowers its neck, the force comes mostly from gravity instead of muscular engagement.

The Nuchal ligament is situated along the upper line of the neck, fixed to the firs 4-5 cervical vertebrae. When the horse adapts to a “dressage form”, the Nuchal ligament is not engaged at all, but only the muscles hold up the horses head in this case. When the head is lowered, the Nuchal ligament starts to support the muscles. The muscles of the upper neck will still do part of the work, but not as much as in a higher form. These muscles work against gravity all the time. They never relax and never stretch but are always more or less contracted to work against gravity.

The Nuchal ligament is strong between the spinal processes of the withers and C2, but quite weak between C 2 and the atlas. This is the reason why the horses’ head can so easily be pulled behind the vertical.

The Longissimus dorsi is not only one muscle that works homogenously, but a large number of smaller muscles, working in a complex system in beat with the horses movements.  All these muscles do not contract and release at the same time, instead some will contract at one moment in the horses’ movement and others will contract at another time.

What happens when the horse goes long and low?

The theory that the horse would lengthen its upper line by contracting its lower line does according to Jean Luc not work practically. The muscles on the horses back are really strong and the muscles of the bowel are thin and weak. There is no chance that these muscles could lengthen the horses upper line. Their job is to hold the horses’ internal organs in place.

Gravity pulls the horses head and chest downwards. The serratus muscle is working against gravity to lift up the chest. As a consequence, there is upwards directed muscular force approximately by the wither. The Nuchal ligament and the supraspinous ligament are in principle the same ligament, covering the complete upper line of the horse. It is more elastic in the neck and becomes less and less flexible further back. Gravity that is pulling down the head is withstood both by these ligaments and the muscles in the cervical spine. The sum of these forces is transferred backwards through the vertebrae in the cervical spine, creating an upwards directed force in the thoracic spine. The verticalization of the long spinal processes create a rotation of the vertebrae, creating the feeling of lift in the withers. Actually, it is only the rotation of the vertebrae that tilts the spinal processes forward, making them higher without there being an actual lift. Instead, the forward tilt increases the strain on the front legs.

Science shows that the movability of the lumbar spine is minimized when the horse goes long and low, including even the movability in the last thoracic vertebrae, but increased movement in the thoracic vertebrae in the front. The lowered mobility is compensated by increasing movability in the lumbosacral joint.

In history, many masters have promoted the idea that the horse should be ridden with its head high up, to minimize strain on the fore legs and to engage the hind legs. Just as many masters of riding have promoted that the horse should go with the head long and low to lift the horses back and to engage the hind legs. Neither of which builds on scientific research.

Every horse has an optimal form

Jean Luc thinks, that the horse must lengthen its neck, but should not go in a low form. Which position is optimal for the head depends on how the horse is built. If the head is too high, the nuchal ligament is disengaged and cannot support the muscles in withstanding gravity. If the head is too low, the chest is lowered and the strain on the front legs is increased. Every horse has an interval within it can most efficiently withstand the force of gravity with both ligaments and muscles.

Jean Luc thinks therefore, that there is no reason to lift the horses head as high as for example Baucher, Fillis and others suggest. The horse is able to activate the muscles of its neck, even if the head is somewhat lower and longer, but not too low.

So there is a position for the horses’ head to be in that makes it easier for the horse to lift the chest and coordinate its back muscles correctly. The horse will tell the rider, where that position is. The horse will by itself choose this position after having learned to coordinate its muscles and lift its chest. If the rider tries to position the head for the horse, the risk of guessing wrongly is quite big.

When the horse is working correctly for some time, its chest becomes wider across its shoulders, as the muscles lifting the chest become stronger and well trained.

                                                      

Translated from Swedish by Anke Carius

Read More

Clinic med Jean Luc Cornille 5-7 januari 2018

2018-01-09
/ / /
Comments Closed

Clinicen hölls på Sanna Nilsson Dressyrcenter utanför Eskilstuna. Det var värt de tio timmarnas bilresa för att få hålla till på en så fantastisk anläggning. Stort, luftigt, varmt (13 grader i ridhuset), allt under ett tak, rent och fräsch överallt och god mat! Vi kände oss helt enkelt väl omhändertagna!

Teori 1 – Muskeltonus och riktning av kraften

Muskeltonus eller avslappning

Det är populärt att fokusera på att ta bort spänningar från hästens muskler och lösgöra hästen så att den ska bli avslappnad. Enligt Jean Luc är det dock inte så som det fungerar. Hela hästens skelett hålls ihop av muskler, senor och fascia som behöver viss anspänning för att hålla benen i skelettet på plats. Släpper man på den spänningen så försvinner stabiliteten i lederna.

Det är musklerna och senorna som skapar rörelse i lederna i skelettet. Fascian har till uppgift att hålla benen i lederna på plats och hålla dem ifrån varandra, så att de aldrig har kontakt. Det ska alltså alltid vara någon millimeters mellanrum mellan de olika delarna i en led. Fascian skyddar på så sätt lederna och brosket i lederna från att skadas genom nötning mot varandra. Det behövs en spänning i fascian för att kunna utföra den här uppgiften.

Varje häst har sin egen kadens. Den har alltså en takt där den arbetar optimalt. Egentligen är det inte en specifik takt, utan det är mer ett intervall av takt inom vilken hästen kan arbeta korrekt. Men detta skiljer sig mellan olika hästar. En häst kommer att ha en långsammare takt och en annan häst kommer att ha en snabbare takt. Om en häst går i en snabbare takt än vad dess kropp är konstruerad för så kommer kroppen inte att fungera korrekt. Detta gäller i både skritt, trav och galopp. Då kommer kraften vid nedsättningen av hovarna att bli större än vad hästens fascia klarar av att hålla emot. Det innebär att det skapas kontakt mellan benen och brosken i lederna, vilket efter en tid leder till skador.

Hästens balans – en följd av bakbenens och ryggens aktivitet

Många ryttare har lärt sig att balans skapas i hästen genom att förskjuta hästens vikt bakåt genom halvhalter. Enligt Jean Luc så fungerar dock inte detta. Hästen tar inte mer vikt på bakbenen. Istället kommer hästen att bära vikt med bakbenen under längre tid i varje steg. Det är också en allmän åsikt att hästen skjuter med bakbenen så snart som bakhovarna sätts ned. Det är dock enligt Jean Luc inte så som det fungerar. Istället bromsar hästen med bakbenen när hovarna sätts ned. Man ser detta bland annat genom att kotan sjunker ned i det momentet. Det är också i det här momentet som musklerna och senorna lagrar energi som de senare använder när det skjuter ifrån. När kroppen går framåt så att bakbenen passerar sitt vertikala läge så slutar de bromsa och börjar istället skjuta på.

Kraften från bakbenens påskjut går via SI-leden in i hästens ryggrad. Där går kraften genom varje kota i ryggraden och fortsätter till frambenen som då måste bära mer vikt. Denna extra vikt på frambenen gör att frambenen lagrar mer energi i muskler och senor som i nästa moment används som en uppåtgående kraft.

Om vi sedan sätter en ryttare på hästens rygg så förstör vi den här balansen genom att belasta frambenen med för mycket vikt. När vikten på frambenen blir för stor så kan inte musklerna och senorna lagra all energi och återanvända den uppåt. Istället kommer frambenen då bara att flytta vikten mellan det ena och det andra frambenet. Steget blir långt och flackt och vikten hålls hela tiden kvar på frambenen. Då har man alltså förstört hela mekaniken i hästens rörelse. Kraften (vikten) på frambenen är större än vad strukturen kan absorbera och det blir då istället en belastning på lederna, vilket med tiden leder till skador.

Vi måste lära hästen hur den ska koordinera sina muskler för att jobba rätt med sin kropp. När hästen har lärt sig att koordinera musklerna rätt så är det inte svårare att göra en piaff än att skritta på volt! I piaff ökar bakbenens bromsade fas så att bakbenen alltså bromsar under en längre tid av stegets kontaktfas. Samtidigt minskar bakbenens påskjut, för hästen ska ju inte trycka sin kropp framåt. Istället kommer frambenen att stå för huvuddelen av påskjutet i piaff, vilket ger frambenen en luftigare rörelse.

Om man istället försöker piaffera genom att aktivera bakbenen med spöt så kommer man att förstöra muskelkoordinationen. Hästen kommer då att fortsätta skjuta ifrån med bakbenen, men påskjutet riktas uppåt istället för framåt. Detta lyfter hästens bakdel och trycker över vikten till frambenen som då belastas för mycket.

Longissimus dorsi går från bäckenet till tornutskotten vid manken och spinalis går från halsen till tornutskotten vid manken. Det är dessa som ska lyfta hästens framdel, vilket bara kan ske genom viss anspänning (muskeltonus) i dem. Vi har också multifidierna som hjälper till att omvandla den framåtriktade kraften från bakbenens påskjut till en uppåtriktad kraft.

Hästens ryggrad rör sig inte särskilt mycket. Den kan faktiskt inte röra sig mer än 53,1 mm vertikalt. Ryttaren upplever dock att rörelsen är betydligt större än så, vilket beror på att ryttaren genom sin sits inte bara känner ryggradens svingningar utan även kraften från både bakbenen och frambenen. Ryggmusklernas uppgift är faktiskt inte att skapa rörelser i ryggen. Istället är det att säkerställa att ryggraden inte får en större rörelse än vad ryggraden är konstruerad för. För att göra detta krävs viss muskeltonus. Om ryttaren slappnar av och följer med i hästens rörelser så kommer ryttarens ländrygg att få en kraftig svingning som en följd av kraften från rörelsen i hästens ben. Denna rörelse kommer att skapa spänningar i hästens rygg när den försöker spjärna emot den alltför stora rörelsen för att inte få en skadlig rörelse i sin egen ryggrad. Ryttaren kan därför inte bara sitta och slappna av och följa med i hästens rörelse. Istället måste ryttaren ha viss muskeltonus för att inte få för stor rörelse i sin egen ryggrad.

Korrigeringar och belöningar

Hästen är intresserad av det som gör det bekvämt, lätt och energibesparande. Det är någonting som hästen hela tiden eftersträvar i träningen. Det behöver dock inte innebära att hästen är lat. Om vi kan visa hästen ett korrekt sätt att koordinera sin muskulatur så kan den arbeta korrekt och energibesparande.

Det som vi i träningen uppfattar som motstånd från hästen är egentligen bara hästens sätt att skydda sig mot skadliga rörelser och rörelser som gör ont. Alla hästar kommer att göra fel i träningen. Det innebär dock inte att hästen är olydig. Istället är det hästens sätt att tala om för ryttaren att något i muskelkoordinationen inte är riktigt bra. Utifrån de fel som uppstår kan vi försöka att bättre förklara för hästen hur den ska kunna koordinera sig bättre. Då kanske hästen istället gör ett nytt fel och vi får då förfina vår förklaringen bättre. Till sits kanske vi lyckas guida hästen till rätt respons. Det behövs då inga belöningar. Då kommer hästen att känna att det är bekvämt, lätt och energibesparande, vilket är tillräcklig belöning för hästen. Det behövs därför varken bestraffningar eller belöningar när man tränar hästar, för detta byggs in i själva systemet.

Hästen kommer aldrig att reagera på samma sätt hela tiden. Det krävs därför en ständig kommunikation med hästen, där man hela tiden analyserar hästens rörelser och de fel som uppstår för att guida hästen till en bättre koordination. Denna dialog kommer alltid att fortgå. Hästen kommer aldrig att kunna koordinera sig helt själv, utan den kommer hela tiden att behöva den här dialogen.

Oavsett hur högt utbildad hästen är så kommer den alltid att skydda sina problem, sina muskelminnen, sin stelhet, sin snedhet etc. Hästen kommer därför alltid att behöva mer eller mindre hjälp av sin ryttare. Man kan aldrig förvänta sig att hästen ska vara likadan från den ena dagen till den andra. Man måste därför hela tiden anpassa sin ridning och sin dialog med hästen utifrån hur hästen är den här dagen eller den här stunden. Ju bättre hästen lär sig att koordinera sig desto mer perseptiv blir hästen. Det innebär att ryttaren måste anpassa sina hjälper till hästens utveckling. I början kanske det behövdes kraftiga hjälper. Men de måste i takt med hästens utveckling bli allt finare. Vi ska inte kontrollera och dominera hästen, utan vi ska ha en dialog med hästen.

Teori 2 – Bakbenen

Hästens bakben består av ett stort antal ben. Lederna i bakbenen är väldigt komplicerat konstruerade. När hästen rör sina bakben sker ett komplext system av olika rörelser i de olika lederna, som inte bara vinklas och rätas ut, utan även roteras. Alla dessa olika rörelser i de olika lederna måste koordineras och arbeta tillsammans.

Ryttare får ofta lära sig att man ska engagera hästens bakben mer för att hästen ska lyfta ryggen och arbeta korrekt. När man tittar på hur komplexa bakbenens rörelser är så inser man att detta inte går. Om ryttaren försöker få hästen att t.ex. vinkla haslederna mer så kommer hästen att kännas väldigt fin och bärig ett par veckor. Men genom att göra detta stör man koordinationen i bakbenens rörelser, vilket kommer att skapa stress på lederna. Detta sätter igång en artrosprocess som till slut kommer att leda till hälta.

Om hästen inte engagerar sina bakben är det lätt att ryttaren drar slutsatsen att hästen är lat. Men så är det inte. Verkligheten är att koordinationen av någon av alla de delar som utgör hästens bakben inte fungerar korrekt.

Strålbenshälta (Navicular syndrom)

Strålbenet har till syfte att säkerställa att den vinkel som den djupa böjsenan går in mot hovbenet alltid är konstant. Böjsenans fäste i hovbenet utgörs av en struktur som är som en blandning mellan ben och sena. När senans vinkel i detta fäste blir felaktigt skapas stress i området, vilket ger upphov till inflammation. Det är detta som ger upphov till strålbenshälta. Man kan alltså röntga två hästar som har samma förändringar på strålbenet, och den ena hästen är halt men inte den andra. Orsaken är då att bara den ena (halta) hästen har utvecklat en inflammation i böjsenans fäste vid hovbenet.

Hasleden

Hasleden består av flera små ben med leder emellan. De två nedre lederna kommer att rotera synkroniserat med den rotation som sker i kotleden. De två övre lederna kommer att rotera synkroniserat med den rotation som sker i knäleden. Om någon av dessa leders rotation inte sker fullständigt synkroniserat så uppstår stress på ligamenten och benen i hasleden, vilket med tiden leder till skador och hälta. Stressen leder till artrit i leden, vilket är vad man kallas spatt. Beroende på vilken synkronisation som brister kan artriten uppstå i olika delar av leden.

Om hästen rids fram och ned leder det till att ländryggens rörelser minskar, vilket medför att korset plattas ut. Då kommer hästen att sätta ned bakbenen tidigare och skjuta på mer. Det innebär också att hasleden rätas ut. Detta leder till stress i den nedre delen av hasleden.

Om hästen har för mycket rörelse åt sidan i bäckenet så kommer höften att föras fram mer när hästen för fram det ena bakbenet mer. Hästen kommer då att sätta ned sina bakben för långt fram i förhållande till var den övre delen av bakbenen befinner sig. Detta kommer att ge upphov till stress i mitten av hasleden.

Den här typen av stress (belastning) leder sakta men säkert till skador i leden. Men det kan ta år innan hästen blir halt. Den felaktiga synkronisationen av bakbenens rörelser kommer inte bara att leda till skador, utan det kommer även att leda till sämre prestationer i hästen. Självklart så kommer hästen att känna av stressen i lederna och den kommer att skydda sig mot den genom att engagera sina bakben sämre.

Fjädrande trav

En häst ska ha en fjädrande trav (boancing). Om hästen har en flack trav så koordinerar den inte sina bakben korrekt. Det innebär att hästen med tiden kommer att bli halt.

Om hästen sänker sin bröstkorg så kommer fjädringen i bröstryggen, böjningen och rotationen att försämras. Det skapar en stelhet av hästen som hästen kompenserar genom en ökad lateral rörelse i bäckenet.

Piaff

I piaff ska hästen faktiskt sätta bakbenen mindre långt inunder sig än vad den ska göra i samlad trav, av den enkla anledningen att piaffen inte innefattar någon framåtgående rörelse av hästens kropp. Om bakbenen är längre inunder hästen i piaffen så kommer den att ha en funktionellt rak hasled, vilket är skadligt för hästen.

Det är stor skillnad mellan att lära hästen en rörelse (såsom piaff) och att lära hästen den koordination som krävs för att utföra en rörelse.

Teori 3 – Long and law of physics

Halsmusklerna och nackligamentet

Splenius och Servical Spinalis Capitis går längs halsen ovanför halskotpelaren. Halskotpelaren kan självklart inte ändra längd. Däremot kan formen på halskotpelaren och halsen förändras. Hästens huvud hålls upp av de muskler i halsen som ligger ovanför halskotpelaren och gravitationen drar huvudet nedåt. När hästen sänker huvudet görs detta huvudsakligen av gravitationen istället för med muskelkraft.

Längs halsens överlinje går också nackligamentet som fäster i de första 4-5 halskotorna. När hästen går i en ”dressyrform” så används inte alls nackligamentet, utan det är helt och hållet musklerna som håller uppe huvudet och halsen. När hästen sänker huvudet så kommer nackligamentet att hjälpa till att hålla uppe huvudet. De övre halsmusklerna kommer fortfarande att göra en del av arbetet, men inte lika mycket som i en högre form. Musklerna ovanför halskotpelaren motverkar hela tiden gravitationen mer eller mindre. De slappnar aldrig av helt och hållet och stretchas aldrig ut helt, utan har alltid mer eller mindre kontraktion för att motverka gravitationen.

Nackligamentet är starkt mellan mankens tornutskott och C2, men väldigt svagt mellan C2 och nacken. Det innebär att det är väldigt lätt att förböja hästens nacke så att hästen går bakom lodplan.

Longissimus dorsi är inte en enda muskel som arbetar homogent. Istället är det ett stort antal muskler som arbetar i ett komplext system i takt med hästens rörelser. Alla dessa muskler kommer inte att kontraheras eller längas ut samtidigt. Istället kommer några av musklerna att kontraheras i ett visst moment av hästens rörelse medan andra kontraheras i ett annat moment. 

Vad händer när hästen går lång och låg?

Teorin att hästen genom att korta av underlinjen (med magmusklerna) ska kunna länga överlinjen fungerar enligt Jean Luc inte i praktiken. Musklerna kring hästens ryggrad (överlinjen) är väldigt kraftiga och magmusklerna är väldigt tunna och svaga. Det finns ingen chans att magmusklerna ska kunna länga hästens överlinje. Magmusklernas uppgift är istället att hålla inälvorna i buken på plats.

Gravitationen kommer att dra både hästens huvud och bröstkorgen nedåt. Seratusmuskulaturen motverkar gravitationen genom att hålla uppe bröstkorgen. Vi har alltså en uppåtriktad muskelkraft ungefär vid manken. Nackligamentet och ryggligamentet är egentligen samma ligament som går längs hela hästens överlinje. Det är mer elastiskt i halsen och mindre elastiskt ju längre bak man kommer (vävnaden i ligamentet är lite olika). Gravitationen som drar huvudet nedåt motverkas både av nackligamentet och musklerna ovanför halskotpelaren. Summan av dessa krafter kommer att gå bakåt genom halskotpelaren, vilket skapar en uppåtriktad kraft i bröstkotorna. Vertikalisationen av tornutskotten skapar en rotation. Detta ger en känsla av att manken lyfts, men det är egentligen en rotation av kotorna framåt som gör att tornutskotten vid manken vinklas mer framåt. Detta känns som att manken lyfts, men egentligen ökar belastningen på hästens framben.

Vetenskapen visar att när hästen går lång och låg så minskar rörligheten i ländkotorna. Det sker också viss minskning av rörligheten i de bakre bröstkotorna, men viss ökad rörlighet i de främre bröstkotorna. Den minskade rörligheten kompenserar hästen med att öka rörligheten i lumbosakralleden.

Genom historien har det varit många ”ridmästare” som har förespråkat att hästen ska ha huvudet högt för att minska belastningen på frambenen och engagera bakbenen. Lika många ”ridmästare” har förespråkat att man ska sänka hästens huvud (lång och låg) för att lyfta hästens rygg och engagera bakbenen. Ingen av dessa vägar bygger dock på vetenskap.

Varje häst har en optimal form

Jean Luc menar att hästen ska länga ut halsen, men den ska inte gå i en låg form. Exakt vilken huvudposition som är optimal beror på hur hästen är byggd. Är huvudet för högt så kan inte hästen använda nackligamentet för att motverka gravitationen. Är huvudet för lågt så sänks bröstkorgen och belastningen på frambenen ökar. Varje häst har alltså ett intervall inom vilket den kan motverka gravitationen med både nackligamentet och halsmusklerna.

Jean Luc menar alltså att det inte finns någon anledning att ha hästens huvud i en så hög position som Baucher, Fillis m.fl. förespråkar. Hästen kan aktivera halsmusklerna och använda nackligamentet med huvudet lite lägre (men inte lågt) och med lite längre hals.

Det finns alltså en halshållning som gör det lättare för hästen att lyfta bröstkorgen och koordinera ryggmusklerna korrekt. Hästen kommer att tala om för ryttaren vilken position detta är. Det är den position som hästen själv kommer att välja när den börjar koordinera sina ryggmuskler korrekt och lyfta sin bröstkorg. Om ryttaren försöker placera hästen i den form där den tror att hästen arbetar bättre än risken stor att man gissar fel.

När hästen arbetar korrekt så kommer den att bli bredare i bogpartiet. Det beror på att musklerna som lyfter hästens bröstkorg kommer att göra framdelen kraftigare och mer välmusklad.

Ridpass 1 – Volt med ställning utåt och inåt

Jag fick (liksom övriga deltagare) börja med att rida Valioso lite i skritt och trav. Jean Luc kom ihåg oss från kursen i Kalix i juli. Då var Valiosos huvudsakliga problem att han sänkte bröstkorgen, lämnade bakbenen bakom sig, förböjde halsen och reagerade på alla ryttarens hjälper med att flytta bogarna och bakdelen sidledes, så att han alltså hela tiden kastade sig mellan den ena och andra bogen. Nu tyckte Jean Luc att Valioso inte längre hade särskilt stora problem med sin bakdel. Emellanåt hade han problem att ta fram höger bakben, men Jean Luc var överens med mig om att det är en effekt av att han faller på en bog. Valioso har fortfarande en tendens till att försöka trycka sig över på ytter eller inner bog, men problemet är betydligt mindre än i somras. Det problem som nu är viktigast att ta itu med och åtgärda är att han står kvar för länge på sina framben. Det är detta som är orsaken till att han inte lyfter bröstkorgen tillräckligt och det är också detta som orsakar passtakten i skritten. Problemet är detsamma i trav, men där är ju takten ändå ren så det är nog därför som traven känns lättare än skritten. Det som istället händer i traven är att återfjädringen i frambenen är för liten.

Jean Luc ville att jag skulle angripa problemet genom en kombination av att jobba med min egen sits och hållning och att placera Valioso på ett sådant sätt på volten att placeringen hjälper honom att hitta rätt muskelkoordination i sin kropp.

När det gäller sitsen så har jag för mycket kontakt med rumpan i sadeln. Jag måste räta upp ryggraden mer och öppna bröstkorgen. Ländryggen kommer då lite bakåt, men jag får inte på samma gång sjunka ned med rumpan, utan jag ska istället föra höfterna lite framåt (men inte svanka). Jag ska också ha mer muskeltonus i ryggen, så att jag inte släpper fram så mycket rörelser i min ryggrad.

Den övning vi skulle jobba med var först en volt i skritt, där Valiosos hals skulle hållas så rak som möjligt. Med låren skulle jag se till att hans manke var helt vertikal och att han inte tryckte över sig på någon av bogarna. Jag skulle varken släppa fram någon rörelse åt sidan eller framåt-bakåt i min rygg. Stillheten i min rygg (muskeltonusen i ryggmusklerna) skulle sakta av skritten tills den var så långsam att det just så pass var en rörelse framåt. Det är viktigt att det är sitsen och inte handen som saktar av skritten. Den extremt långsamma skritten syftar till att hjälpa Valioso att koordinera sina ryggmuskler bättre. Det jag ska leta efter är ett läge där han börjar lyfta framdelen och bli längre i halsen. Jag lyckades hitta detta några gånger och kände då också att hans inre bakben mjuknade markant. Valioso kände också av förändringen och ville stanna direkt när det blev rätt. När jag fått ett par steg med bättre bärighet skulle jag ställa Valioso lite utåt och aktivera det bakben som var inåt i volten. Vi skulle alltså göra en övning i riktning mot förvänd sluta, men vi skulle göra betydligt mindre. Valioso skulle alltså vara i det närmaste rakställd och inte tvära mer än max en halv hovbredd. När han i den positionen hittade bärigheten (i riktigt långsam skritt – mycket långsammare än vad vi har använt hemma) så skulle jag ta upp honom i trav. Självklart så tappade vi då direkt bärigheten och Valioso försökte öka tvärningen och trycka över sig på ytterbogen. Jag skulle då bara göra samma arbete i trav som i skritt, men med lite mer energi. Det var viktigt att verkligen hålla Valiosos hals rak, även om han inte fick någon ställning och att hålla bogar och manke raka. När Valioso hittade bärigheten skulle jag byta böjning (så att han böjer sig inåt på volten). Jag skulle fortsätta trava med ”rätt” böjning på volten så många steg som han bibehåller bärigheten. När han föll ned med bröstkorgen skulle jag ställa honom utåt och aktivera ytter bakben (det som är mot mitten av volten) igen tills han hittade bärigheten igen och då byta tillbaka till rätt böjning. Kontraställningen på volten ska alltså korrigera Valioso och hjälpa honom att hitta bärigheten och sedan blir den rättvända böjningen som en belöning i så många steg som Valioso lyckas bibehålla bärigheten. Jean Luc var noga med att Valioso hela tiden höll huvudet högt (nacken som högsta punkten), men han ville att jag där skulle länga hans hals och ha väldigt lätt tygelkontakt.

Den här övningen påminner om en övning jag fick göra på kursen i somras, men nu har övningen ett annat fokus, vilket gör att jag tror vi kan få betydligt mer nytta av den.

Ridpass 2 – Diagonalsluta

Jag fick möjlighet att träna på övningen från första lektionen både på fredag kväll och tidigt på lördag morgon. I början av vårt första träningspass kändes det helt omöjligt att få rätt reaktion, men efter ett tag var det som att Valioso började förstå vad jag var ute efter, så då blev det betydligt enklare. När vi värmde upp inför lördagens lektion så jobbade vi också med den övningen och då gick det riktigt bra. Jean Luc såg nog det för han tyckte att vi direkt på lektionen skulle gå vidare med en övning för att förbättra böjningen i Valiosos bröstkorg.

Den övning vi skulle använda för att förbättra böjningen i Valiosos bröstkorg var diagonalslutan. Jag skulle dock inte göra den på det sätt som jag är van vid (med framdelen lite före bakdelen i rörelsen för att ytter bak ska gå i riktning mot hästens tyngdpunkt). Anledningen är att det då är svårt att få hästen att böja sig i bröstkorgen. Istället skulle vi göra övningen med hästens kropp parallell med väggen, med halsen så rak som möjligt och med väldigt lite rörelse åt sidan. Det är den position som bäst främjar böjningen i bröstkorgen.

Vi skulle göra en diagonalsluta från väggen till mittlinjen, en vändning, diagonalsluta tillbaka mot långsidan, vändning, diagonalsluta till mittlinjen etc. Jag skulle inte korrigera för mycket i själva diagonalslutan, utan om den blir dålig så gör jag ingen stor affär av det utan gör bara en vändning och ett nytt försök. Genom att fortsätta med samma övning i samma varv gång på gång ville Jean Luc att Valioso skulle börja tycka att det var ganska jobbigt och försöka fundera ut ett mer energibesparande sätt att göra övningen på.

Både för mig och för Valioso var det ganska svårt med omställningen till att göra diagonalslutan i en ny position. Det var väldigt lätt hänt att vi tog ett steg för mycket i vändningen och sedan inledde diagonalslutan i fel vinkel. När vi fick till den rätt så kände jag dock tydligt att det blev lättare att förbättra böjningen i bröstkorgen. Först gjorde vi övningen i skritt och därefter i trav. Vid några tillfällen blev faktiskt traven mer fjädrande än vanligt. I vänster varv kom dock problemet med att min inre underskänkel åker fram tillbaka, så Jean Luc var på mig flera gånger om att jag måste se till att hålla vänster skänkel i rätt position. Han menade att det var när mina höfter vinklades felaktigt som innerskänkeln åkte fram.

Ridpass 3 – Öppna

Jean Luc är skicklig på att upptäcka vad man har problem med. Han insåg ganska snabbt att ett av mina problem med Valioso är att det inte går att ställa honom inåt med tygeln, eftersom hans första reaktion hela tiden är att flytta huvudet ett par centimeter till insidan, vilket istället ger en förböjd hals. Enligt Jean Luc är det otroligt viktigt för hästens balans att halsen hålls rak. Han poängterade därför vikten av att jag inte låter Valioso böja halsen för mycket. Han är också den första instruktör jag har ridit för som inser att det inte är jag som med tygeln böjer Valiosos hals, utan det är Valioso som själv hela tiden väljer den positionen. Han beskrev det som att Valioso trycker ut ytterbogen en aning och det är vad som förflyttar huvudet till innersidan. När huvudet väl har förflyttats till innersidan så är det oerhört svårt att få kontroll över ytterbogen igen. Även en minimal förflyttning av huvudet är för mycket på Valioso. Jag måste därför hela tiden se till att hålla hans hals rak, även om det ibland innebär att han de facto ställer sig utåt (men jag får självklart inte hålla fast honom i den ställningen).

Under den tredje lektionen fick jag arbeta med att kontrollera Valiosos bogar och skapa böjning i hans kropp, utan att förstärka böjningen genom att lösgöra på innertygeln. Det var väldigt intressant, eftersom jag på det sättet kan komma ifrån problemet med att lyckas få en korrekt ställning. Om jag istället kan böja kroppen så blir inte ställningen något problem.

Den övning jag skulle använda för att skapa böjning i Valiosos kropp utan att ställa honom med tygeln var öppnan. Jag är ju van vid att böjningen är grunden för att kunna rida en bra öppna. När böjningen är bra är det lätt att rida en bra öppna. Det här blev därför ett helt nytt tänkt för mig. Även när jag tyckte att Valiosos hals var rak ville Jean Luc att jag skulle räta ut den ännu mer! Bogarna skulle jag sedan kontrollera med övre delen av mina lår. När han t.ex. ville trycka ut ytterbogen så skulle jag hålla emot med ytter lår. Det var dock viktigt att jag bara höll emot, istället för att trycka tillbaka. Annars blir effekten bara att hästen faller på den andra bogen. För att inte tappa kontrollen över ytter bak när böjningen är dålig skulle jag rida öppnan med väldigt lite tvärning, ungefär mitt emellan tagen framdel (shoulder fore) och öppna. Jean Luc förklarade att när böjningen blir bra så skapar den ett lyft i hästens rygg. Då skulle jag belöna genom att göra en volt tillbaka och byta varv. När Valioso börjar förstå hur han ska göra så är det dags att förlänga sträckorna med bärighet så att han får gå kvar i en bärig öppna några steg till innan han får byta varv.

Ryttarens sits

Jean Luc pratade en hel del om ryttarens sits, framför allt under lektionerna. Jag tänkte försöka summera de viktigaste delarna av sitsen här.

Först och främst betonar Jean Luc ryttarens placering i sadeln. Om ryttaren sitter för långt bak eller sitter bakåtlutad så kommer hon att trycka hästen framåt så att påskjutet ökar och hästen hamnar på framdelen. Om ryttaren istället sitter framåtlutad så kommer ryggen att tryckas bakåt, vilket även det placerar hästen på framdelen. Ryttaren ska istället sitta långt fram i sadeln, föra bäckenet framåt, men inte svanka utan istället eftersträva en ganska rak ryggrad.

Min sits ledde till ungefär följande korrigeringar av Jean Luc: Advance you pelvic, open your chest, straighten your back, bend your knees, don’t lower your heels, hold your calves towards the horse!

Det är viktigt att ryttaren bär upp sin egen kropp genom att aktivera sina stabiliseringsmuskler. Ryggraden ska alltså rätas ut och förlängas uppåt så att kotorna inte trycks direkt mot varandra utan istället hålls uppe av fascian. Bröstkorgen ska öppnas upp så att axlarna förs bakåt. Händerna ska hållas i en låg position och fingrarna ska vara mjuka så att kontakten med hästens mun blir mjuk.

Knäna ska böjas och man ska inte trampa ned hälarna för djupt i stigbyglarna, eftersom fötterna då trycks framåt. Istället ska båda underskänklarna föras något bakåt och båda vaderna ska ligga an mot hästens sidor.

Sitsen ska filtrera hästens rörelser, på så sätt att den är följsam med de rörelser som vi vill ha, men håller emot de rörelser som vi inte vill ha. Genom att spänna psoasmuskeln och de djupa magmusklerna kan ryttaren hålla emot rörelsen i ryggen från hästens påskjut och på så sätt motverka påskjutet och bromsa hästen. Den övre delen av låren kontrollerar hästens bogar och säkerställer att manken hela tiden är vertikal. Om hästen trycker ut en bog så ska alltså ryttaren inte följa med den rörelsen, utan ryttaren ska stanna kvar i en vertikal position mitt över hästen och hålla emot hästens tryck mot bogen med övre delen av låret. När hästen hittar balansen slappnar ryttaren av i låren. Det är viktigt att ryttaren hela tiden är avslappnad kring knäna. Det är alltså bara övre delen av låren som får hålla emot obalansen i hästens framdel. Nedre delen av låren ska hela tiden slappna av. Böja och svänga hästen gör man genom att vrida höfterna i den riktning som hästens kropp ska riktas mot. Det är viktigt att det bara är en vridning i höfterna, så att ryttaren inte lutar sin överkropp åt något håll. Även när man vrider höfterna så ska de fortsätta vara parallella och man ska hela tiden sitta med lika mycket vikt på båda sittbenen.

På motsvarande sätt ska underskänklarna styra hästens bakdel. Vaderna ska hela tiden ligga an mot hästens sida. Det har två syften. Dels så motverkar man spänningar när man inte tar bort och lägger till skänkeln. Sedan får man också mycket information om vad hästens bakben gör via vaderna. Om hästen trycker något av bakbenen åt sidan så känns det som ett tryck mot ryttarens vad. Ryttaren ska då öka trycket mot hästens sida med den vaden (utan att ta bort kontakten med den andra vaden) för att hålla emot bakdelen när den går snett. På samma sätt som med framdelen så är det viktigt att bara hålla emot istället för att trycka tillbaka hästen. Försöker man trycka tillbaka hästen så är risken stor att man istället trycker hästen åt det andra hållet. Det finns forskning som visar att hästen är känsligare i huden på sina sidor än vad vi är i våra fingertoppar. Man behöver därför inte använda mycket kraft från underskänklarna, utan man ska hela tiden eftersträva att kunna återföra hästen till balans med ett svagare tryck. Underskänklarna används dock inte bara för att föra hästens bakdel i balans, utan även för att minska bakbenens påskjut och öka deras framåtsvingning. Det gör man med ett litet tryck från båda vaderna samtidigt. Även här gäller det att inte trycka för mycket och att slappna av så fort hästen reagerar på trycket.

Den här ryttaren fick jobba mycket med att filtrera hästens rörelser med sin psoasmuskel i övergångarna mellan olika gångarter och att vid behov hålla emot bakbenens påskjut med vaderna. Hon har en ganska balanserad och funktionell sits. Möjligtvis håller hon händerna lite högt på den här bilden.

Read More

Clinic med Jean Luc Cornille 7-9 juli 2017

2017-07-10
/ / /
Comments Closed

Teori

Presentation av Jean Luc Cornille

Jean Luc utbildades på Cadre Noir i Saumur. Där utgick träningen från tradition. De analyserade inte hästarnas rörelser och funderade inte riktigt över hur rörelserna utfördes. Forskningen om hästens rörelser fanns redan på den tiden (1970-talet), men man följde traditionen istället för att utgå från forskningen.

Jean Luc höll på med gymnastik i sin ungdom. Han hade problem med landningen efter volter och hans tränare försökte i två år att få honom att förbättra sina landningar, men utan resultat. Han träffade då en annan tränare som sa att problemet inte ligger i landningen. Landningen är en konsekvent av vad som händer i hoppet. I hoppet var han inte rak i ryggen och då går det inte att landa korrekt. När de istället korrigerade hoppet så försvann problemet i landningen. Det är detsamma i träningen av hästar. De flesta ägnar mycket tid till att försöka korrigera övningarna och utföra dem bättre, men de jobbar med symptom. Jean Luc vill istället utgå från vetenskapen om hästarnas rörelser, för när rörelserna är korrekta så blir övningarna enkla att utföra.

Jean Luc är väldigt påläst kring all forskning om hästens rörelsemekanik. Han deltar i en ”studiegrupp” bestående av sju personer. De läser varje dag vetenskapliga rapporter och delger varandra de som är av intresse för att utveckla träningen av hästar.

Med detta som utgångspunkt har Jean Luc sedan många år tillbaka drivit ett rehabcenter i USA där han rehabiliterar hästar som har sådana skador som annars ofta leder till att hästarna avlivas. Exempel på skador som han med stor framgång har rehabiliterat hästar från är strålbenshälta och kissing spines. I genomsnitt tränar han hästarna i tre månader för att ge dem ett nytt rörelsemönster och muskla om dem. Sedan måste förstås även hästens ägare utbildas för att inte de gamla problemen ska komma tillbaka.

Tradition eller vetenskap

Ridningen idag grundar sig enligt Jean Luc i stor utsträckning på tradition och felaktiga teorier. De gamla mästarna hade väldigt bra känsla. De kände hur hästarna arbetade och utifrån detta skapade de teorier om hästarnas rörelser. Teorierna byggde dels på deras känsla och dels på den kunskap man hade om hästens anatomi och biomekanik på den tiden (vilken var väldigt låg). Idag har vetenskapen kommit så mycket längre, så vi vet idag att de teorier som de gamla mästarna skapade inte stämmer. Deras känsla kan fortfarande ha varit korrekt och skapat en god ridning, men de förklarade vad som händer i hästen på ett felaktigt sätt.

Under 1900-talet har en mängd teorier om hur hästen använder sin kropp lagts fram. En sådan är t.ex. sträng och båge teorin, som i korthet innebär att hästen med sina magmuskler lyfter ryggen (underlinjen kortas av så att överlinjen längs ut och ryggen lyfts). Hästens rygg beskrivs också ibland som en valvbro som går mellan frambenen och bakbenen. Det har också skapats teorier om att hästens muskler ska stretchas genom arbete i en lång och låg form och teorier om hur hästens ryggrad ska svinga. Trots att det idag finns forskning som visar att alla dessa teorier är felaktiga, så fortsätter man att utbilda både hästar och ryttare utifrån dessa. Traditionen blir alltså viktigare än vetenskapen inom ridningen, vilket motverkar utveckling och förändring.

Hästar är intelligenta och försöker göra det som ryttaren ber den att göra. Om hästen är skev i ryggraden så kommer den att hitta ett sätt att genomföra de övningar som ryttaren ber om med en skev ryggrad. Men bakbenen kommer då att jobba ojämnt och bäckenet kommer att vara placerat snett åt det ena eller andra hållet. Det fungerar bra för hästen att arbeta så i ett par år och sedan blir hästen halt.

Krafter och motkrafter – Science of motion

Teorierna är ofta att det är magmusklerna som lyfter hästens rygg. Om man studerar hästens muskulatur så upptäcker man dock att ryggmusklerna är väldigt kraftiga och starka, medan magmusklerna är betydligt tunnare och svagare. Det innebär att magmusklerna inte har någon möjlighet att lyfta hästens rygg. Istället är det ryggmusklerna så måste göra detta arbete. För att förstå hur detta går till måste man förstå de krafter som inverkar på hästens kropp i alla rörelser.

Gravitationen drar hästen nedåt. När hästen sätter ned ett benpar så tar benen emot hästen och bromsar rörelsen. När benen är mer bakom hästen skjuter de ifrån och bakbenen skjuter då ifrån framåt och skjuter vikten över mot frambenen. Frambenen kompenserar detta genom att trycka ifrån uppåt. Det är alltså inte bakbenen som bär upp hästen. När hästen får en ryttare på ryggen så blir det för tungt för hästen att lyfta kroppen med frambenen. Detta kommer inte att underlättas av att man rider hästen fram till handen, eftersom sådana metoder medför att bakbenen skjuter över ännu mer vikt till frambenen. Det enda som kan hjälpa hästen att lyfta framdelen är ryggmusklerna.

Det kommer alltid i all rörelse att finnas en kraft som verkar i en riktning och ett motstånd som verkar i den motsatta riktningen. Hästens bakben skapar en kraft som går diagonalt framåt-uppåt, och musklerna mellan hästens ryggkotor skapar ett motstånd som verkar diagonalt nedåt-bakåt.

När höger bakben skjuter på så skapas en kraft som går diagonalt till vänster. Om det inte finns någon motkraft så kommer hästen att röra sig till vänster. Det som omvandlar den diagonala kraften från ett bakben till en rörelse framåt är de motverkande musklerna.

Hästen lagrar energi i senor och muskler i bakbenen under den ”mottagande” fasen i steget och under den påskjutande fasen i steget omvandlas den energin till en påskjutande kraft. Så fungerar både frambenen och bakbenen, men de krafter som skapas verkar i olika riktningar. Bakbenens påskjutande kraft verkar framåt och frambenens ”påskjutande” kraft verkar uppåt. Detta sätt att lagra och återanvända enerig medför att rörelserna blir väldigt energibesparande och hästar är faktiskt de djur i världen som med minst energi kan skapa maximal rörelse!

Bakbenen skapar en framåtgående (horisontell) kraft framåt. Hästens rygg ska omvandla 30 procent av denna kraft till en uppåtriktad kraft. Resterande kraft flyttar över vikt till frambenen, vilket skapar ett tryck nedåt på frambenen. Denna kraft lagrar energi i frambenens senor och skapar en uppåtriktad kraft (ungefär som en återfjädring) som både lyfter bröstryggen mellan frambenen och ger en högre frambensrörelse. Detta kommer inte att fungera om belastningen på frambenen blir för stor. Frambenen kan bara omvandla den nedåtgående kraften till en uppåtriktad kraft om belastningen på frambenen i det ögonblicket är maximalt 70 procent av hästens vikt. Om hästens rygg inte omvandlar delar av bakbenens framåtgående kraft (påskjut) till ett lyft så blir belastningen på frambenen för stor (över 70 procent) och då kan de inte skapa en uppåtriktad kraft.

De gamla mästarna visste inte detta. De beskriver istället teorin att hästarna sätter bakbenen långt inunder sig och rundar sin rygg så att bakbenen och ryggen tillsammans lyfter hästens framdel och skapar lätthet. Det känns så när man rider hästen, men det är i verkligheten inte detta som händer i hästens kropp.

Modern forskning visar att hästens ryggrad bara kan röra sig uppåt-nedåt totalt 53,1 mm. Det är en väldigt liten svingning. För ryttaren känns det ofta som att svingningen är betydligt större än så. Det beror på att det som ryttaren känner är summan av rörelsen i ryggraden och den uppåtriktade kraften från hästens ben. Kraften från hästens bakben ger en större rörelse än vad rörelserna i ryggraden gör.

Det centrala nervsystemet styr väldigt mycket av hästens rörelser. När hästen står stilla kopplas detta bort. De krafter som påverkar hästens muskler i rörelse finns inte heller när hästen står stilla. Den effekt man får i hästens muskler när hästen står stilla är därför helt annorlunda än den effekt man får när hästen rör sig. Det är därför omöjligt att analysera eller utbilda hästens kropp och muskulatur när hästen står still. Detta måste alltid göras i rörelse. Det är därför som Jean Luc använder beteckningen ”Science of motion”.

Modern forskning visar också att man inte kan länga ut (stretcha) hästens rygg. Ryggmusklernas uppgift är att skydda ryggraden mot för stora (skadliga) rörelser. Hästens bärighet handlar inte om geometri, det handlar om olika krafter som arbetar i olika riktning. När muskler är spända så finns det alltid en anledning till detta. Lösningen är inte att massera eller stretcha ut muskeln ifall man inte åtgärdar orsaken till att muskeln spänner sig. Muskler spänner sig för att försvara sig mot skadliga krafter. Om man kan identifiera den skadliga kraften och åtgärda den så finns det inte längre någon anledning för muskeln att spänna (försvara) sig.

Lateral böjning, rotation och rakriktning

Hästen måste gå rakt, men rakt finns inte. När hästen rör sina bakben så kommer ryggraden att böjas. Biomekaniskt finns inget rakt i hästen. Med rakt menar vi istället att hästen kommer att röra sig framåt såsom att den var i en korridor, men ryggraden måste få böja sig. Rakt är inte hur hästen ser ut, utan rakt är hur ryggraden fungerar.

Ryggraden kan ha en lateral böjning och en rotation. När hästen böjer dig lateralt till höger så roterar ryggraden också till höger (om det är korrekt). När rotationen är felaktig så roterar den utåt, bort från den laterala böjningen.

Det är vanligt att hästen har lätt för att rotera åt det ena hållet, men svårt att rotera åt det andra hållet. Ofta uppfattar man det som att hästen inte vill böja sig åt det ena hållet. Detta är dock inte ett beteendeproblem. Utan hästen försöker genom sitt beteende tala om att den har svårt att böja sig åt det ena hållet. Detsamma gäller med väldigt många av de s.k. beteendeproblem som vi upplever att vi har. I de allra flesta fall så är det ett sätt för hästen att tala om att den har ett fysiskt problem. Om man lyckas analysera hästens biomekanik och hjälpa hästen att lösa det fysiska problemet så försvinner beteendeproblemet.

Det lyft i hästens rygg som vi kan känna när vi rider är egentligen inte ett ”lyft” rakt upp av ryggen. Istället är det en effekt av den laterala böjningen och rotationen, som får hästen att lyfta och rotera den ena och andra sidan i takt med hästens rörelser.

Tanken med att hästen rör sig i en korridor är ett sätt att minska rörelserna åt sidorna, så att korridoren successivt kan bli smalare. Om vi kan minska den laterala böjningen så ökar rotationen. Det är ryttarens uppgift att skapa den korridor som hästen ska röra sig i. Jean Lucs metod för att skapa den korridoren är genom sitsen. Genom att sitta mitt över hästen, ta bort trycket från överskänklarna och knäna och istället hålla vaderna intill hästens kropp så känner man direkt i vaderna om hästen ökar eller minskar rörelserna åt sidan i sin kropp. Låren ska kontrollera hästens bogar och vaderna ska kontrollera hästens bakben, så att både bogarna och bakbenen ska hålla sig inom korridoren.

Ryttaren kan genom sin placering och genom att kontrollera sina egna rörelser stimulera hästen till att använda sina ryggmuskler på rätt sätt. Det är då viktigt att inte ha något stöd på bettet, för det gör att hästens rygg styvnar. Istället får man guida hästen till en bättre balans, vilket faktiskt gör det mer bekvämt för hästen. När hästen märker att det blir mer bekvämt så blir den mer intresserad av att följa den guidning som ryttaren ger. Blir det inte bekvämt för hästen så lyder den bara.

Hästarna kan redan utföra alla övningar. Men de ska inte göra dem utifrån tygeln och med spöt på bakbenen, utan de ska utföra dem utifrån kontrollen över ryggens rörelser. Det är väldigt viktigt att ryttaren inte gör för mycket, för det stör hästen. Om man t.ex. ska rida i passage så räcker det att ryttaren lägger till en minimal muskeltonus i magmusklerna. Gör man mer så stör man hästen.

Hästens bakben

Det är viktigt att förstå hur hästens bakben fungerar. Man kan engagera hästens bakben med spöt, men det leder i de flesta fall till problem och i förlängningen kan det uppstå förslitningsskador i knä, has mm. Om man engagerar bakbenen med spöt är det väldigt lätt att man skapar abnormala rörelser. Det är viktigt att bakbenens rörelser samverkar med rörelserna i hästens rygg för att undvika problem.

Skelettet i bakbenen består av väldigt många delar och alla olika ben i bakbenen kan röra sig lite i förhållande till varandra. Hasleden består till exempel egentligen av fyra olika leder. Alla onaturliga rörelser i bakbenen kan ge upphov till sneda belastningar i någon av bakbenens leder, med förslitningsskador som följd.

Strålbenshälta: När hästen lägger vikt på ett ben sjunker kotan och går sedan uppåt igen. Om hästen lägger för mycket vikt på benet så kan sänkningen av kotan bli för kraftig (överflexion). Då kommer den djupa böjsenan att sträckas för mycket och då skapas ett för stort tryck mot det strålbenet (navikulära benet). Det som då händer är att återskapandet av celler i strålbenet upphör, men cellerna i benet fortsätter att dö, vilket gör att strålbenet degenererar. Vanligtvis avlivar man sådana hästar. Om man kan hitta orsaken till översträckningen och åtgärda detta så kan man dock i de flesta fall rehabilitera hästar med strålbenshälta. Jean Luc har arbetat med att rehabilitera 20 hästar med strålbenshälta. 19 av dessa lyckades han rehabilitera. En av hästarna höll sig frisk i ridningen, men klarade inte av att ta med sig det nya rörelsemönstret till hagen så han blev halt av att gå i hage. Genom träningen höll han sig dock fräsch i sju år. Strålbenshälta är alltså en ridrelaterad skada.

Kotleden: Många hästar roterar kotan på det ena eller båda bakbenen en aning när de sätter ned hoven. Det kan bero på att hovarna inte är balanserade (att det inte är samma höjd på hovens ytter- och innersida) eller att hästens rörelser är felaktiga (t.ex. på grund av felaktig rotation). Om hästen lägger lite mer vikt på den ena bogen så kommer det att skapa en vridning av kotan på det ena bakbenet.

Hasleden: Hasleden är en väldigt komplicerat uppbyggd led som består av ett flertal ben med rörlighet emellan. När hästen sätter ned ett bakben sker faktiskt en svag rotation i leden, först i den ena riktningen och sedan i den andra. De två lägre benen i hasleden har en rörelse som är synkroniserad med kotleden medan de två övre benen i hasleden har en rörelse som är synkroniserad med knäleden. Om rotationen i hasleden är felaktig så fungerar inte denna synkronisering, vilket med tiden skapar artrit. Om hästen ha vikten på framdelen och står kvar på frambenen tills de är långt inunder kroppen så måste hästen sätta ned bakbenen för tidigt (för att frambenen är i vägen för bakbenen). Den nedre delen av hästens bakben är då för långt bak i förhållande till den övre delen av bakbenen, vilket ger upphov till problem (artrit) i hasleden. Är det detta som är spatt? Denna förändring i hasleden har alltså med hästens biomekanik att göra. 

Knäleden: När knät förs framåt så svingar lårbenet framåt men roterar också en aning inåt. När lårbenet sedan förs bakåt så roterar det tillbaka utåt. Om inte hästens bäcken sviktar nedåt så måste det kompenseras med en ökad rotation i lårbenet. När det händer blir belastningen i knät felaktig.

Om hästens ryggrad och bakben inte rör sig synkroniserat så kan flera olika felaktigheter i bakbenens rörelser uppstå, vilket ger upphov till felaktiga belastningar i lederna. Det är av den anledningen som man måste engagera bakbenen via hästens ryggrad istället för att göra det med hjälp av toucheringar med spöt.

Piaff och andra samlande övningar

I en ”vanlig” rörelse framåt används bakbenen till 45 procent till att ta emot hästen. I piaff används bakbenen till 82 procent till att ta emot hästen. Det håller vikten borta från frambenen och frambenen kan då lättare lyfta kroppen. Frambenen används i piaff till 80 procent till att lyfta kroppen och frambenen. Om man driver på bakbenen med spöt i piaffen så ökar man bakbenens påskjut, istället för att öka bakbenens ”mothållande” kraft (decelleration). Det medför att hästen skjuter över mer vikt på frambenen och då är det inte längre en piaff. Hästen kompenserar oftast det med att ta frambenen mer bakåt.

Vad är det då egentligen som lyfter hästens framben i piaffen? När ett framben sätts ned så lagras energi i senorna i frambenet och det ”trycker” upp frambenet. Det är en slags katapulteffekt! Om hästen har för mycket vikt på frambenen i piaffen (mer än 70 procent) så kommer denna lagring av energi inte att fungera.

Det är ryggraden som ska synkronisera fram- och bakbenen så att de arbetar tillsammans. I piaffen ska hästen inte sätta ned bakbenen för långt inunder sig. Piaff är en travrörelse och då ska bakbenen också lagra energi i senorna, vilket skapar en lyftkraft i ryggraden. Bakbenen fungerar ungefär som en studsboll. Om hästen sätter bakbenen längre inunder sig i piaffen (sätter sig) så kommer bakbenen inte längre att fungera så. Det som gör att hästen ökar vikten på bakbenen i piaffen är att den fas av steget då hästen tar emot sig med bakbenen och lagrar energi (decellerationen) förlängs. Om man toucherar på bakbenen så förstärker man istället påskjutet (vilket flyttar vikten till frambenen och gör att hästen lyfter rumpan i piaffen). Istället ska man be hästen lyfta sin rygg (genom att lära hästen att omvandla bakbenens påskjut till ett lyft i ryggen) och sedan be om mer. Hästen inser att den inte kan lyfta ryggen mer och får då fundera ut att de istället ska använda bakbenen mer.

Jean Luc tycker inte att man ska jobba med övningar som terre-á-terre och spansk skritt, eftersom hästen då kontraherar ryggmusklerna.

Ridlektioner

Varje ekipage fick börja med att visa lite skritt, trav och galopp med sin häst. Sedan redogjorde Jean Luc för vilka problem i hästens rörelsemekanik han såg och hur de skulle bära sig åt för att försöka lösa dessa. Jean Luc har ett otroligt öga för att se nyanser i hästarnas rörelser. De flesta hästarna hade problem med bakbensaktiviteten, såsom att de lämnade bakbenen bakom sig, hade för mycket påskjut med bakbenen eller blev för platta i korset. Han kunde dock i samtliga av dessa fall konstatera att problemen inte bara fanns i bakbenen, utan det fanns motsvarande problem i hästarnas framdelar. Där kunde problemen vara att en häst stod kvar för länge med frambenen inunder sig, en annan häst krullade ihop halsen bakom handen, ytterligare en gick över handen och reagerade på alla hjälper med att trycka nosen framåt och uppåt och en annan hade i och för sig huvudet i lodplan men drog ihop halsen så att ryggen blev låst. För samtliga hästar låg den viktigaste delen av lösningen i att lära hästen att lyfta sin rygg och att lyfta upp bröstkorgen mer mellan frambenen. Han pratade också om att den bakre delen av halsen skulle lyftas upp mer.

Detta kändes väldigt bra för mig, i och med att jag fokuserar så mycket på att få hästarna att reagera uppåt i ryggen, lyfta bröstkorgen mer mellan frambenen och att välva den bakre delen av halsen vilket i princip är detsamma som att lyfta upp den bakre delen av halsen. Den väg jag har använt för att komma dit skiljer sig dock en del från den väg som Jean Luc använder, vilket gör det hela ännu mer spännande. Jag fokuserar mycket på att drivningen ska ge en längning av halsen, vilket man lättast lär ut i en lång och låg form. Sedan kan man ta upp hästen i en högre form och driva den fram till handen så att manken, pannan och den yttre bogen förs framåt. Jean Luc pratade aldrig om denna stretching framåt, utan han fokuserade helt och hållet på att hästen skulle lära sig att omvandla bakbenens påskjut till en uppåtriktad kraft i bröstryggen. Det var dock tydligt att han eftersträvade precis samma resultat som jag, där hästen lyfter bröstryggen och länger ut och välver halsen utan att bli djup. Skillnaden låg både i vilka detaljer han fokuserar mest på och vilka verktyg han använder för att komma dit. Jag tror också att Jean Lucs resultat blir en häst som själv tar ett större ansvar för sin bärighet. Jean Luc driver inte hästen fram till handen, utan han jobbar istället huvudsakligen utifrån sitsen och med hjälp av olika övningar som öppna, piruetter, diagonalsluta och förvänd sluta på volt för att få hästen att slappna av och lyfta bröstryggen i en bärig form. Jean Luc använder sig också av delvis lite olika metoder för att skapa bärighet i olika gångarter.

Jean Luc rider hela tiden med kontakt med hästens mun. Han är dock väldigt noga med att man inte ska ge en massa hjälper genom bettet (eller genom indirekta tygeltag). Börjar man ge hästen signaler genom handen så kommer hästens fokus att hamna i munnen och om hästen ska lära sig att bli självbärig över ryggen så måste fokus ligga i hästens rygg. Det blir därför där som hjälperna ska komma istället för i munnen. Bettet ska egentligen bara fungera som en sensor som talar om för ryttaren vad ryggen gör!

Skritt

För att skapa bärighet i skritt så saktar Jean Luc av hästen till en extremt långsam skritt för att minska det påskjut som trycker hästens vikt över till frambenen och för att hästen ska få tid att koordinera sig och fundera över hur den själv kan lösa den uppgift som ryttaren ställer den inför. På så sätt lämnar han över ett större ansvar till hästen, vilket med tiden borde leda till större stabilitet. Det som är viktigt för att metoden ska fungera är dels att man lyckas hålla manken vertikal (så att den inte får en utåtrotation) och hästens bogar och bakben inom den ”korridor” som ska fungera som en ram för hästen och dels att allt fokus hamnar på hästens rygg och inte i hästens mun. Det är ju med hjälp av ryggen som hästen ska lära sig att lösa uppgiften.

För att undvika att fokus flyttas till munnen så får ryttaren inte korrigera hästens bogar med tyglarna eller styra hästen med tyglarna. Det man får göra med tyglarna är att placera hästens huvud framför hästens kropp (så att halsen blir rak). Sedan är det sitsens uppgift att hålla manken vertikal och att hålla hästen borta från höger respektive vänster bog. Det innebär inte att man börjar korrigera bogarna med skänklarna. När en bog trycks ut åt sidan så får det direkt en effekt i hästens bröstkorg. Det är där ryttaren ska gå in och korrigera (trycka tillbaka bröstkorgen) med sina lår. På motsvarande sätt ska vaderna hela tiden ligga intill hästen, för att ryttaren direkt ska känna när ett bakben faller ur ramen (korridoren). Då ska ryttaren trycka tillbaka det med vaden. Jean Luc jobbar inte med att knacka med skänklarna (och han använder aldrig sporrar), utan han jobbar bara med att öka och minska trycket från vaden mot hästens sida.

I och med att fokus ska ligga i hästens rygg så måste man också i skritt kunna bromsa upp hästen med sitsen, istället för att ta förhållningar på tygeln. Metoden för detta är dels att hålla kvar en stillhet i sitsen (så att man inte följer med i alla rörelser framåt, bakåt och åt sidorna som hästen har i sin rygg) och dels att ”elevera” sin sits genom att aktivera psoas och de djupa magmusklerna och öppna upp bröstkorgen. Tyngdpunkten ska inte föras bakåt. Det är därför som psoasmusklerna måste mötas upp med de djupa magmusklerna, så att ryggraden hålls rak och balanserad. Istället ska ryggraden med hjälp av de djupa stabiliseringsmusklerna förlängas uppåt.

Trav

Grundprincipen med att hålla hästen inom en korridor är densamma i trav som i skritt och ryttaren ska på samma sätt hålla manken vertikal med sitsen, hålla kvar bogarna i korridoren med låren, hålla bakbenen kvar i korridoren med vaderna och styra hästen med vridningar i bäckenet. Skillnaden jämfört med skritten är att Jean Luc i trav inte bromsar hästen till balans, utan istället trycker han fram bakbenen för att få en riktig trav. Det gäller alltså att hålla hästen i korridoren och sedan med ett tryck med vaderna få hästens bakben att svinga fram mer så att påskjutet från bakbenen minskar och hästen börjar lyfta bröstryggen och den bakre delen av halsen och traven blir mjukare och mer bekväm att sitta i. När man trycker fram hästens bakben med vaderna så ska  hästen inte springa fortare (alltså öka takten), utan det är steget som ska längas.

Galopp

I skritt och trav arbetar Jean Luc med att i gångarten successivt försöka få korridoren smalare och få mer lyft i ryggen så att gångarten blir bättre och bättre. Så arbetar han inte med galoppen. Där är istället principen att man fattar galopp ur en skritt där hästen håller manken vertikal och lyfter bröstryggen och den bakre delen av halsen. Sedan låter man hästen galoppera så många språng som den (utan en massa inverkningar från ryttaren) lyckas hålla kvar bärigheten. Direkt den tappar bärigheten brytare man av, skapar ny bärighet i skritt och fattar ny galopp. I galoppen arbetar inte Jean Luc med att korrigera manken och bogarna med sitsen, utan det ska vara på plats när hästen fattar galopp och sedan får hästen bara galoppera så många språng som den lyckas bibehålla detta (vinklas manken fel eller trycks en bog ut så försvinner ju bärigheten direkt). Däremot kan man behöva lägga på ett tryck med vaderna för att stötta hästen i galoppen. Man får inte trycka hästen framåt med sitsen i galopp, utan rörelsen i sitsen ska ske uppåt. I det ögonblick då man vanligtvis vill trycka framåt ska man istället bara genom att aktivera psoas och magmusklerna ”suga” sitsen lite uppåt.

Exempel 1 – Lyfta bröstryggen med sitsen och med hjälp av piruetter och diagonalsluta

Den första hästen var en arab som har ett väldigt platt kors. Jean Luc ville att hästen skulle vinkla sitt bäcken aningen mer och lyfta upp bröstkorgen lite mellan frambenen. Hästen hade också en tendens att stå kvar på frambenen tills de är lite för långt inunder honom. Det första Jean Luc ville att de skulle göra var att skritta väldigt sakta helt rakt (utan någon böjning). Ryttaren skulle placera sig precis mitt i sadeln med överkroppen precis mitt över sittbenen och fötterna precis mitt under sittbenen. Hon skulle med sin sits försöka minska rörelserna i hästens rygg (hon skulle alltså inte följa med i rörelserna, utan bli lite trögrörlig). Bäckenet skulle hon hålla helt rakt mitt över hästen, för om hon i varje steg rör bäckenet till höger och vänster så kommer hästens rörelser åt sidorna att öka. Tyglarna ska inverka så lite som möjligt och egentligen bara hålla huvudet mitt framför hästens kropp. Genom att minska rörelserna ska hon försöka sakta ned skritten tills den är extremt långsam. Syftet med detta är att hästen i ett väldigt långsamt tempo ska upptäcka hur den ska använda musklerna i ryggen.

En annan övning de fick jobba med för att ryttaren skulle lära sig att känna vilket håll hästen tryckte olika kroppsdelar åt var piruetter. Ryttaren skulle då vända hästen inåt med sitt bäcken. Med ytter skänkel skulle hon flytta hästens yttre bakben inunder honom och därefter vända framdelen inåt. Det är viktigt att hon i den övningen sitter kvar jämnt på båda sittbenen, så att hästen inte trycker ut henne på yttersidan. Effekten av övningen ska bli att hästen böjer sig runt ryttarens inre skänkel. Hon fick göra detta både i skritt och trav. Ett av problemen hon stötte på var att hästen hela tiden sänkte sitt huvud för mycket och drog in nosen. Då styvar den sig i kroppen och kan inte forma sig korrekt. Den måste ha huvudet högre (inte gå bakom handen), hålla halsen rakare och böja sig mer i bröstryggen.

Jean Luc tyckte att ett effektivt sätt att få den hästen att lyfta bröstryggen var att växla mellan piruett och diagonalsluta. I en diagonalsluta ska bakdelen vara parallell med staketet och hästen ska böja bröstryggen, vilket gör att framdelen kommer framför bakdelen. Man ska alltså inte tvära för mycket i diagonalslutan, för då skapas inget lyft i bröstryggen. Med andra ord rider Jean Luc diagonalslutor på precis samma sätt som vi gör inom den akademiska ridkonsten.

Exempel 2 – Lösgöra hästen med hjälp av förvänd sluta på volten

Den andra hästen var en knabstrupper som hela tiden ville gå över handen. Jean Luc konstaterade att hästen reagerade på ryttarens hjälper med att ta nosen framåt-uppåt. Då får inte ryttaren tillgång till hästens rygg. Innan ryttaren kan börja komma åt rotationen så måste hon lösa det problemet. Ryttaren skulle försöka lösa detta genom att gå på en volt till vänster med halsen rak men hästen ställd till höger (alltså utåtställd). Samtidigt som hon ska försöka hindra hästen från att falla höger-vänster med bogarna ska hon med vänster skänkel sätta hästens vänstra bakben på samma linje som höger fram. Det resultat som Jean Luc vill få är att hästen börjar lyfta bröstryggen mer mellan frambenen. Det Jean Luc vill att hästen ska göra är alltså en förvänd sluta. Om hästen trycker höger bog till höger (alltså inte böjer sig runt höger skänkel) så ska hon kontrollera det med höger lår (så att hon får en böjning av bröstryggen till höger och så att frambenen håller sig på voltspåret). Ryttaren fick göra detta i både skritt och trav. Hon måste hela tiden hålla händerna stadiga, framför allt i traven. Hon ska fortsätta tills hon känner att hästen blir mjuk i handen och mjuk i ryggen. När hästen börjar lyfta den bakre delen av halsen så ger han ryttaren nacken och blir mjuk i handen. Det är viktigt att ryttaren lyckas hålla frambenen på samma voltspår hela tiden, för om hästen får falla ut från volten så kommer den att falla med framdelen istället för att lyfta framdelen.

Nästa övning var att börja med en förvänd sluta på volten. Hon ska då gå väldigt långsamt tills hästen lyfter bröstryggen och den bakre delen av halsen och blir mjuk i handen. Då ska hon gå över i en vänster öppna parallellt med långsidan (hon ska alltså bibehålla samma bärande bakben, men byta böjning och rörelseriktning). När hästen börjar lyfta sig blir också rotationen korrekt, så då slutar hästen trycka över ryttaren till yttersidan.

Exempel 3 –  Länga hästens hals

Det här är en arab som hela tiden vill sätta det högra bakbenet åt sidan och som gärna kortar av halsen. Ryttaren fick börja med att rida hästen rakställd på en rak linje och med låren hålla bogarna på linjen och med vaderna hålla bakbenen på linjen. Hon fick först rida i mellanskritt och sedan med sitsen (genom att lyfta psoasmuskeln) samla hästen och gå långsammare. Hon fick sedan rida på en ganska liten volt i väldigt långsam skritt och på samma sätt som på det raka spåret hålla hästens bogar och bakben inom korridoren. Hon ska hela tiden eftersträva att få en längre hals. När hon känner att han är redo att länga halsen ska hon alltså länga tyglarna.

Även om Jean Luc inte arbetar hästarna långa och låga så vill han att de ska ha en lång hals. Det blev väldigt tydligt med den här hästen, där hästen drar ihop halsen lite och då låser bröstryggen. För att hästen ska kunna böja sig så måste den först länga ut halsen så att den låser upp bröstryggen.

För att länga ut halsen mer fick ryttaren (fortfarande på en volt) trava och driva med inner vad varje gång inner bak är i luften. När hästen börjar länga halsen ska hon länga tygeln. Hon får dock problemet att hästen ökar farten istället för att länga ut steget och länga halsen. Hon kan korrigera detta genom att minska volten för att få hästen att minska tempot. Hon ska trycka med inner vad tills hästen börjar länga steget och länga halsen. Då ska hon direkt upphöra, så att hästen förstår att den ska länga sig när hon trycker med vaden. När hästen bromsar upp traven och länger steget en aning så ska hon byta volt.

Även när hästen börjar länga sig en aning så skjuter den inte ifrån uppåt med sin framdel. Nästa steg med den hästen är därför att jobba med detta. Hon fick börja med att försöka lösa detta genom att rida en förvänd sluta på volten och från den gå till en piruett inåt (alltså byta böjning) och från piruetten gå in i en förvänd sluta på en volt åt andra hållet (alltså hålla kvar böjningen, men byta rörelseriktning). Direkt hästen svarar med eftergift på en av övningarna byter hon övning och hon ska liksom tidigare hela tiden försöka länga ut halsen (alltså länga tyglarna när hästen erbjuder en längre hals).

Exempel 4 – Använda tagen framdel för att få böjning (rotation)

Jean Luc använder gärna tagen framdel (shoulder fore) för att hjälpa hästen att få rätt rotation. Hästen är i den övningen så rak att det inte är någon risk att man förböjer halsen och trycker ut hästen på ytterbogen (= hästen roterar utåt), men man får den ändå mjuk i innersidan. När hästen är rak men mjuk i innersidan är det lättast att hitta rätt rotation. Den laterala böjningen är i det här sammanhanget egentligen helt ointressant. Det är rotationen som är syftet med övningen.

En av hästarna hade svårt att böja sig i bröstryggen och svårt att ställa sig inåt. Den ville bara trycka ganaschen inåt istället för att ställa sig. Istället för att rida den hästen böjd på en volt fick ryttaren rida den rak med tagen framdel några meter, sedan vända inåt, rida rakt, vända inåt etc, så att volten förvandlas till en hexagon där hästen på alla raka linjer går med tagen framdel. Utför man det riktigt väl så ska man lägga in vändningarna där hästen roterar inåt och börjar lyfta bröstryggen och den bakre delen av halsen.

Samma ekipage fick i trav växla mellan tagen framdel och öppna längs långsidan för att få hästen att länga ut steget. Rotationen (och steglängden) blev egentligen bättre i tagen framdel, men hästen försvarade sig då genom att öka farten (istället för att länga steget). Varje gång den ökade farten fick ryttaren korrigera det genom att ta in hästen i en öppna och när hästen lugnade steget fick hon gå tillbaka till en tagen framdel. Om hästen istället föll på framdelen så fick hon gå tillbaka  till hexagonen för att hitta tillbaka till lyftet i bröstryggen och den bakre delen av halsen.

Exempel 5 – Växla mellan långsam skritt och energisk trav

För att hjälpa hästen att länga steget i trav istället för att bara springa fortare så kan man växla mellan att med sitsen skapa ett lyft i bröstryggen och den bakre delen av halsen i en väldigt långsam skritt och ur detta med vaderna trycka fram hästen i en energisk (men inte springig) trav. Man ska då bara trava så lång bit som hästen bibehåller lyftet i framdelen. Sedan bryter man av till skritt igen och återskapar bärigheten innan man åter trycker fram hästen i trav. Detta blir lite som en variant av att samla och länga hästen i traven, men genom att ta samlingen i skritt istället för i trav så blir det lättare att skapa lyftet i hästens bröstrygg.

Exempel 6 – Arbete vid handen

Ett par hästar arbetades vid handen. Jean Lucs metod för arbete vid handen är att hålla båda tyglarna i en hand och går parallellt med hästen bredvid hästens framben. Handen hålls mitt på manken och man tar ett stöd mot manken. Man kan då påverka bogarna genom att trycka mankens tornutskott en aning utåt eller inåt för att korrigera när hästen trycker en bog åt sidan. Hästen som arbetades sköt på mot handen. Istället för att skapa en dragkamp ville Jean Luc att detta skulle lösas dels genom att placera hästen i en piruett (i det här fallet bort från en, så att man står på hästens utsida) och dels genom att ta ett tydligt stöd med handen i manken. När hästen drar i tygeln så kommer den då bara att dra sig själv i manken. När hästen drar i tyglarna tar man in den i en piruett och när man får lätthet så går man på en rak linje. Om hästen åter börjar dra så går man in i en piruett igen. För att röra sig i perfekt harmoni med hästen så ska man helst gå i samma takt som hästens framben.

På samma sätt som i ridningen får man börja med en väldigt långsam skritt, tills hästen börjar lyfta ryggen och hittar lättheten. När man hittar lättheten på rakt spår är nästa steg att vända (t.ex. för att gå in på medellinjen eller för att gå in på en volt). Man ska då INTE ta i innertygeln, utan man ska med tygelhanden föra hästens tornutskott in i vändningen så att hästen vänder med rotation.

Min första lektion – Lyfta bröstryggen och den bakre delen av halsen i skritt

Jag fick liksom övriga ekipage börja med att visa Valioso i skritt, trav och galopp. Jean Luc upptäckte genast att Valioso sätter ned sina bakhovar med tån lite utåt och med hovens innersida först. Han sa att det är något som hovslagaren måste justera, men det räcker inte med att justera hovarna. Man måste även lära hästen ett bättre sätt att använda sina bakben och sitt bäcken på för att han ska kunna sätta ned hovarna rakare. När han tittade på Valiosos rörelser så konstaterade han att Valioso skjuter på för mycket med sina bakben och han klarar inte av att omvandla bakbenens påskjut till ett lyft i ryggen. Han måste alltså lära sig att lyfta sin rygg. Detta är ju inte precis någon nyhet för mig, utan det är precis det som vi har kämpat med i många år. Jag har provat många olika metoder för att komma åt problemet, men det känns som att vi större delen av tiden bara går runt problemet. Dessutom räcker det att Valioso gör ett minimalt fel (t.ex. tar en bog en centimeter för mycket inåt eller utåt) för att lyftet i ryggen ska utebli. Jag bad därför Jean Luc att prova rida Valioso, så att han kan känna vilken väg som är bäst att gå för att komma åt problemet.

Jean Luc red Valioso i extremt långsam skritt. Han satt helt lodrätt utan att släppa fram några stora rörelser genom sin kropp. Han red Valioso i en ganska hög form, med nacken som högsta punkt och bekymrade sig inte om att halsen blev kort och underhalsen kom fram. Istället satt han bara kvar i position och inväntade rätt reaktion i Valiosos rygg. För att hjälpa Valioso placerade han honom i en ganska svag öppna (ca 35 grader i höger varv och ca 45 grader men med helt rak hals i vänster varv). Precis som jag är van vid så kände han att Valioso hela tiden växlade mellan att trycka lite med inner och ytter bog. Så fort man korrigerar en bog så flyttas alltså problemet till den andra bogen. Han lät inte de bogrörelserna trycka hans sits åt sidan utan satt bara kvar i en mellanposition. Till sist insåg Valioso att lösningen inte var att trycka bogarna åt sidan och då kom lyftet i ryggen, vilket ledde till att bakbenen kom betydligt längre inunder honom under några steg. Då försökte Jean Luc föra in Valioso på en volt, men då föll han på bogarna igen.

Sedan var det min tur att prova att få samma reaktion i Valioso. Jean Luc började med att räta upp min kropp. Jag skulle sitta längre fram i sadeln och ta underskänklarna betydligt längre bak (vilket inte är någon nyhet, utan det är ett gammalt problem som jag fortfarande kämpar med…). Jag skulle också räta ut ryggraden mer och länga ut den genom att aktivera psoas men utan att ta svanken mer bakåt. Det var väldigt svårt både att hitta rätt position och att bibehålla rätt position när Valioso vill trycka omkring mig i sadeln. Jag kände också hur viktigt det var att Valioso gick riktigt långsamt för att det över huvud taget skulle bli möjligt för honom att reagera uppåt i ryggen. Jag hann bara fått rätt reaktion två steg innan lektionen var slut, men jag hade sådan tur att det var en kort rast mellan mig och nästa häst så jag kunde öva själv en stund. Jag tyckte då att jag fick en bra reaktion i båda varven, men det kändes lite för enkelt, så jag är inte säker på att det var rätt.

På fredag kväll och på lördag morgon red jag själv för att träna mig på att kunna guida Valioso rätt och för att Valioso skulle få träna sig på att ge rätt reaktioner. Åsa Johansson hjälpte mig otroligt bra genom att påminna mig om alla mina kroppsdelar som vill placera sig fel! Jag blev förvånad över hur snabbt Valioso började förstå vad jag menade. Han blev då längre längst bak i halsen och tog manken och ytterbogen framåt, precis de reaktioner som jag har kämpat med genom att rida bakbenen fram mot handen. Men nu kändes det faktiskt lite stadigare och det kändes som att Valioso gjorde detta lite mer på frivillig väg. En skillnad som Jean Luc gör jämfört med vad jag har gjort tidigare är (förutom drivningen) att jag har korrigerat bogarna med tyglarna medan Jean Luc korrigerar bogarna med låren. Bent Branderup är ju väldigt hård med att man inte får styra frambenen med skänklarna, men det är inte det som Jean Luc gör. Istället använder han sätet (låren) för att via hästens bröstkorg hindra hästen från att trycka sig på den ena eller andra bogen. Så fort som hästen trycker ut en bog så känner ju ryttaren detta i sitsen genom att bröstkorgen trycks ut åt den sidan. Genom att inte följa med ut med sitsen kan Jean Luc hindra hästen från att trycka bogen åt sidan. Fördelen med den metoden jämfört med att korrigera bogarna med tyglarna är att det inte finns något som kortar av hästens hals. Det problem jag har haft med Valioso har nog varit just detta. Hans bogar har varit så instabila och så fort jag korrigera en bog så flyttar han trycket till den andra bogen, så jag kan sitta och bolla hans bogar mellan tyglarna utan att någonsin lyckas placera honom precis mitt emellan (i balans). Och det är bara när han är precis mitt emellan som det skapas ett lyft i bröstryggen (annars håller han ju kvar vikten på det framben som han för tillfället stödjer sig på). Min lösning på detta har varit att med tyglarna korrigera båda bogarna samtidigt. Problemet har varit att Valioso då börjar med att korta av halsen så att hans problem ökar. Då har jag hållit kvar svagt i tyglarna och lyft lite samtidigt som jag med skänklarna har drivit honom framåt. Jag har då kunnat få rätt reaktion, så att han har börjat lyfta ryggen och sträcka sig framåt. Men jag har aldrig fått någon stabilitet eftersom varje korrigering först har skapat en avkortning innan jag har fått rätt reaktion. Med den här metoden (där sitsen tar över tyglarnas uppgift) så finns det ingen avkortande kraft, så då undviker jag det problemet. Jag tror därför att det här kan vara den förändring vi behöver för att kunna hitta stabilitet och äntligen utvecklas mer!

Min andra lektion – Lyfta bröstryggen och svinga fram bakbenen i trav

Den här lektionen jobbade vi mycket med traven. Jean Luc ville att Valioso skulle länga ut sitt steg och trycka ifrån uppåt med sina framben. Traven blir då ”återfjädrande” (bouncing) med stuns i.

För att komma till den reaktionen fick vi börja med att rida förvänd sluta på volt. Jag skulle hålla Valiosos hals i princip helt rak och en minimal ställning utåt på en volt och med sitsen se till att hålla manken helt vertikal (så att han inte roterar utåt). När manken var helt rak skulle jag aktivera ytter bak (det bakben som är inåt i volten) och placera Valioso i en svag förvänd sluta. Böjningen skulle komma från placeringen av ytter bak. När hästen börjar fundera på att länga steget (manken börjar komma en aning framåt) så skulle jag byta böjning och bara fortsätta på volten. För att få den effekten räcker det inte att bara placera hästen i en förvänd sluta, utan jag skulle trycka hästens bakben mer framåt med vaderna (lägga ett tryck mot hästens sidor för att länga steget). Detta gav inte särskilt stor effekt på Valioso (på grund av att jag inte lyckades hålla manken helt vertikal med sitsen). När jag bytte böjning ville Valioso mest bara trycka ut sig på ytterbogen istället för att lyfta bröstryggen över sina framben. Vi fick därför ändra övningen lite. Förvänd sluta på volt var fortfarande utgångspunkten och när hästen började tänka rätt skulle jag byta böjning och gå in i en diagonalsluta (om jag börjar med en höger sluta på en volt till vänster så skulle jag alltså gå vidare till en diagonalsluta till vänster och sedan gå in i en vänster sluta på en volt till höger). Detta gav lite bättre effekt på Valioso. Jag skulle på samma sätt som på volten trycka bakbenen ganska mycket framåt med vaderna i diagonalslutan.

Avslutningsvis fick jag prova ytterligare en variant. Jag började med förvänd sluta och diagonalsluta och när hästen kändes redo i den förvända slutan så gick jag in i en tagen framdel (shoulder fore) parallellt med långsidan. Det innebär alltså att jag fick byta böjning och gå in i en tagen framdel.

Jean Luc var nöjd med min ridning och tyckte att jag var duktig på att känna när det var rätt ögonblick att byta övning. Själv tyckte jag dock att min ridning kändes lite hafsig och att vi aldrig riktigt kom till det resultat som jag hade velat ha. Det kändes mycket bättre på morgonen när jag tränade med Åsas hjälp. Då hade jag hästen mycket bättre i min sits och han sökte sig fram till en eftergiven hand.

Min tredje lektion – Lyfta bröstryggen och bära sig i galopp

Vid min tredje lektion bad jag Jean Luc om hjälp med hur jag ska kunna förbättra Valiosos galopp. Jag är ju (utifrån den akademiska ridkonsten) van vid inställningen att hästen först ska lära sig ett korrekt rörelsemönster i skritt och sedan i trav och först när den har blivit stark i detta är den redo att göra detsamma i galopp. Så arbetar dock inte Jean Luc, så han hade ingenting emot att vi började jobba med galoppen, trots att vi inte har uppnått stabilitet i de övriga gångarterna.

Jean Luc konstaterade att Valioso både har problem med sina bakben och sina framben i galoppen. Han vill börja med att jobba med framdelen, så att den blir stabilare och hästen får en bättre balans i galoppen. Därefter kan jag börja jobba med bakbenen i galopp.

Att jobba på med olika övningar i en icke bärig galopp är enligt Jean Luc inte ett effektivt sätt att lära hästen att bli bärig i galoppen. Det kan nog istället leda till att hästen blir van vid att kunna följa ryttarens hjälper utan att bära upp sig i galoppen. Istället vill Jean Luc att jag ur en bärig skritt ska fatta en bärig galopp och bara galoppera så många språng som Valioso bibehåller bärigheten.  Jag ska alltså inte korrigera honom i galoppen, utan den korrigering jag ska göra när han ”faller” är att bryta av till trav och sedan gå tillbaka till en bärig skritt och be honom fatta en bärig galopp igen. För att ha så bra utgångsläge som möjligt inför galoppen skulle jag först skritta långsamt på en volt (t.ex. i vänster varv) tills hästen placerar manken vertikalt och lyfter bröstryggen och den bakre delen av halsen. Då skulle jag ställa om honom (utåt på volten, i det här fallet till höger), aktivera hans vänstra bakben med vänster vad och med mitt bäcken flytta framdelen till höger. Med andra ord skulle jag från en volt i vänster varv byta ställning och göra en inte alltför centrerad piruett till höger. Det är viktigt att hästen går riktigt långsamt och verkligen flyttar frambenen steg för steg i piruetten. När jag har med mig båda bogarna med ett fint lyft i bröstryggen så släpper jag efter lite extra på tygeln och fattar galopp. Jag ska på det sättet tydligt signalera till hästen att jag inte kommer att hjälpa till att balansera upp honom med tyglarna, utan han måste balansera sig själv genom att fortsätta lyfta sin bröstrygg. Jag galopperar på en volt i höger varv så många språng som han bibehåller bärigheten. Direkt bröstryggen börjar falla ned saktar jag av till trav, låter hästen hästen trava ett halvt varv på volten, gärna i lättridning, och saktar sedan av till en långsam skritt på en volt till höger. När jag fått bärigheten i skritten ställer jag hästen till vänster, gör en piruett till vänster, släpper på tygeln och fattar vänster galopp. Så kan jag fortsätta med ganska många galoppfattningar så att hästen ”kommer igång” och börjar fatta galopp med allt bättre balans. Ibland kommer hästen bara att hålla balansen/bärigheten i galoppen ett par steg, medan han ibland kanske håller det ett halvt eller ett helt varv på volten.

Sitsen är viktig i galoppen. När hästen galopperar utan att lyfta bröstryggen (såsom Valioso gärna gör) så kommer han att trycka mig framåt i varje galoppsprång. Det är väldigt svårt att sitta korrekt på en häst som galopperar utan bärighet. Men nu ska vi ju bara galoppera så många språng som han kan hålla kvar bärigheten, så då spelar detta ingen roll. Det jag ska göra när han fattar galopp med bibehållen bärighet är att i varje språng sträcka mig uppåt (genom att aktivera psoasmuskeln och de djupa magmusklerna) istället för att trycka på framåt (för i så fall trycker jag ned hästens bröstrygg). Det krävs ganska mycket kraft och energi från bakbenen för att Valioso ska kunna hålla en galopp där han lyfter bröstryggen. Jag måste därför trycka fram honom lite med vaderna mot hans sida.

När Valioso blir stadigare i galoppen, så att han kan hålla upp bröstryggen lite längre bit så kan jag när jag får en bra galopp på volten gå över i en diagonalsluta för att aktivera bakbenen lite mer. Principen med att bryta av när hästen tappar bärigheten är densamma. Jag ska bara prova diagonalslutan när jag får en bärig galopp som hästen lyckas hålla några meter.

Efter ett tag kommer jag att upptäcka att Valioso bjuder till galopp direkt när jag går in i en piruett. Jag ska inte låta honom fatta galopp innan jag har bett om det, men jag ska försöka minska mina hjälper så att signalen för galopp blir så minimal som möjligt. Det kommer att göra hästen både mer uppmärksam och mer direkt på hjälperna, vilket också ökar hästens bärighet. Efter ett tag så kommer jag att kunna få samma bärighet i galoppen även utan att utgå från en piruett. Då kan jag prova fatta galopp utan piruett, men om fattningarna börjar försämras så går jag genast tillbaka till piruetterna.

Nästa steg är sedan att börja använda öppnan för att förbättra galoppen. Jag ska då gå in i en öppna i skritt på spåret i vänster varv. När hästen hittar bärigheten går jag diagonalt över ridbanan från öppnan och fattar höger galopp (jag byter alltså böjning). Efter galoppen på diagonalen saktar jag av till trav, fortsätter i höger varv, saktar av till skritt och går in i höger öppna. Från höger öppna går jag in på en rak linje längs diagonalen och fattar vänster galopp. Anledningen till att jag från vänster öppna ska fatta höger galopp är att om jag ur en vänster öppna fattar vänster galopp så är risken stor att hästen driftar ut över ytterbogen. Om fattningarna blir sämre när jag gör dem ur öppna så ska jag genast gå tillbaka till piruetten för att förbättra fattningarna. När jag får fina fattningar ur piruetten och han kan hålla en bärig galopp en bit så jobbar jag med fattningar ur öppna, men bara så länge som fattningarna fortsätter att vara bäriga. Det är alltså kvaliteten i fattningarna och kvaliteten i galoppen som avgör vilken övning jag behöver för att förbättra galoppen.

Jean Luc tycker att jag ska jobba med olika saker olika dagar. En dag kan jag fokusera på galopparbetet och dagen efter kan jag istället jobba med att förbättra traven.

Read More

Fair to horses 26-29 maj 2017

2017-07-05
/ / /
Comments Closed

Fair to horses var en stor uppvisning i Akademisk Ridkonst som arrangerades av Marius Schneider i Tyskland! Ett väldigt trevligt event med ett välfyllt program med varierande uppvisningar, miniclinics och föreläsningar, ett stort antal utställare, massor av trevliga människor och underbar högsommarvärme! Över 400 besökare kom till eventet! Eftersom det inte var tillåtet att fota har jag lånat Marius Schneiders officiella bilder för att åskådliggöra min text!

Över 400 besökare kom för att låta sig underhållas och fortbildas under “Fair to horses”. Tack vare en inhyrd läktare kunde alla se riktigt bra! Foto: Marius Schneider-Gestüt Moorhof

Bent Branderup
Grundaren av den Akademiska Ridkonsten. Eftersom han inte längre reser med sina hästar så kom han utan häst. Han deltog istället genom att hålla flera föredrag under helgen. Han har oerhört djup kunskap i hästens och ridningens historia och hästens biomekanik och träning.

Marius Schneider
Arrangören av detta fantastiska event, som nog får räknas som det hittills största inom den Akademiska Ridkonsten. Han är sedan två år tillbaka mästare i Akademisk Ridkonst. Han deltog i eventet med två av sina hästar; skäcken Aramis, som han bara jobbar från marken, och en femårig Knabstruper som är i början av sin utbildning till ridhäst.

Carina Dörfler
Marius sambo som fick vara med och bland annat demonstrera lite av grunderna i damsadelridning med sin sexåriga P.R.E Udeu.

Christofer Dahlgren
Har tillsammans med sin fru kört hit med hästar hela vägen från Sverige. Christofer är sedan ett år tillbaka mästare i Akademisk Ridkonst, och han är än så länge den enda mästaren i Sverige. Han hade med sig sin 9-åriga Fredriksborgare Ikaros.

Rebecca Dahlgren
Christofers fru som är tränare inom frihetsdressyr och trickträning. Hon är dock väldigt influerad av den Akademiska Ridkonsten och försöker därför inom frihetsdressyren att utbilda sina hästar i samma riktning. Hon hade med sig sin Connemara Asasara Eamonn, som till vardags går under namnet Sparv.

Sabine Oettel
Är förutom Bent den äldsta mästaren i Akademisk Ridkonst. Hon kommer från Tyskland och hade med sig två hästar till det här eventet; den högt utbildade skolhästen Jarl, som är en 17-årig Fredriksborgare och den 8-åriga Knabstruppern Theodor.

Christin Krichke
Wolfgang Krichke
Diana Krichke

Familjen Krichke driver Furstlig Hofreitschule i Bückeburg. Den har anor från tidigt 1600-tal och utgjorde fram till andra världskriget en del av det kungliga huset. Från och med 2004 har Wolfgang och Christin Krichke omvandlat den gamla hovridskolan till ett levande museum över den historiska ridkonsten. På det här eventet hade de med sig tre av hovridskolans hingstar; den 25-åriga Berberhingsten Raisulih el Hadi, en 25-årig spansk hingst och den 10-åriga Lucitanohingsten Clarim.

Några av utställarna under eventet. Foto: Marius Schneider-Gestüt Moorhof

 

Konstnären Lobelia Barker jobbade live med en vacker paintbrush målning under helgen. Foto: Marius Schneider-Gestüt Moorhof

 

Isabel Steiner visade och sålde sin populära Filzattel! Foto: Stephanie Birkeland

Bent Branderup – Föreläsning om träning av hästar idag och i historien

Den typiska akademiska ryttaren idag är en kvinna över 30 år med en akademisk utbildning. Det ställer krav på instruktören att denne kan ge svar på frågor både om hur och varför man ska träna sin häst på ett visst sätt. Kan man inte förklara detta så är man inte trovärdig som tränare och då vänder sig troligtvis kunden till någon annan instruktör.

Idag har vi ingen egentlig nytta av hästen. Syftet för de flesta att hålla på med hästar är att ägna sin tid till någonting som de tycker om, att spendera trevlig tid tillsammans med sin häst. När man utbildar en häst är det viktigt att man inte bara fokuserar på att nå ett slutmål! Istället ska man se till att uppleva och njuta av varje steg i hästens utbildning.

Du kan köpa en talangfull och högt utbildad häst och du kan köpa ett fint ridhus, men du kan inte köpa den kunskap som krävs för att bli en skicklig ryttare!

Bent håller en föreläsning om hur förutsättningarna för utbildningen av ryttare och hästar skiljer sig idag jämfört med de historiska förhållandena. Foto: Marius Schneider-Gestüt Moorhof


Praktisk del om inledningen av hästens utbildning, kommunikation och relation

Marius Schneider – Ledövningar och markarbete

Marius är skicklig på att använda och lära ut arbetet från marken med hästen. I detta arbete lägger han stor vikt vid att hästen hela tiden är i balans och mellan hjälperna. Medan han förklarade hur man kan använda olika positioner för olika syften demonstrerade han detta med hästen Aramis.

Marius använder ledövningar för att arbeta med hästens hjärna, inte hästens kropp. Innan man kan börja arbeta med hästens kropp så måste man få hästens fokus och koncentration, så att hästen är uppmärksam på kroppsspråket och läser av de hjälper man ger den. Grundpositionen är vid sidan av hästens huvud, vänd i samma riktning som hästen. Det första Marius arbetar med är att få hästen att följa hans tempo, så om Marius går med längre steg så ska hästen gå med längre steg och om Marius går långsammare så ska hästen gå långsammare. Hästen ska också stanna när Marius stannar och börja gå när Marius börjar gå. Allt detta arbete sker med hängande lina, för syftet är att hästen ska bli uppmärksam på Marius kroppsspråk. Nästa steg är att arbeta med att byta riktning så att hästen måste svänga runt honom eller bort från honom. När man svänger måste hästen också anpassa hastigheten. Om man vänder sig bort från hästen så måste hästen gå med längre steg för att bibehålla sin position och vänder man mot hästen så måste hästen ta kortare steg för att bibehålla sin position.

Nästa steg är att istället gå baklänges framför hästen. Hästen ska då fortsätta att följa med i samma hastighet och riktning. Man ska också kunna växla mellan dessa positioner. När man går framför hästen måste man fokusera på att hästen följer exakt i den linje där man går. När man går bredvid hästen måste hästen hela tiden bibehålla samma avstånd till en. Nästa steg är att även kunna gå bredvid hästens bog eller bredvid hästens bakben. Oavsett vilken position man har så ska hästen följa kroppsspråket.

Först när hästen hela tiden håller sin position och följer kroppsspråket så börjar Marius använda kapsonen. Först då börjar han formge och böja hästen i markarbete och dirigera hästens bakben in i olika sidvärtsrörelser med spöt. Därefter arbetar han med hästen mellan hjälperna även i longerposition och i positionen för arbete på lång tygel, men med enbart kapson och lina. I longerpositionen är man i grundpositionen på hästens innersida. Han använder då visuella spöhjälper för att kontrollera hästens yttersida. När han som i arbete på lång tygel befinner sig bakom hästen använder han spöt som en visuell yttertygel. Han har alltså linan på hästens insida, men ramar in bakdelen med spöt, ungefär som i longering men i en annan position. Därefter kan man fortsätta till positionerna på hästens yttersida, vid hästens yttre bakben eller yttre framben. Fortsätter man fram till huvudet kan man återgå till markarbetespositionen gående baklänges framför hästen. Man kommer då att ha en del av linan på var sida av halsen. Syftet med att kunna byta position på detta sätt när man arbetar hästen från marken är att i varje stund kunna använda den position som man just då har mest nytta av. Ofta har man mest nytta av att placera sig nära den kroppsdel som man har mest problem att jobba med. Om man har problem med hästens ytterbog kan det alltså vara mer ändamålsenligt att placera sig intill hästens yttre bog än att placera sig intill hästens inre bog.

Marius visar crossover från longering till arbete på lång tygel. Han går då vid hästens bakdel, men använder bara en longerlina. Ett finurligt sätt att binda ihop olika arbetssätt så att man kan arbeta i den position man för tillfället har mest nytta av. Foto: Marius Schneider-Gestüt Moorhof

För att kunna använda ännu mer precisa hjälper kan man övergå till arbete vid handen. Linan byts då ut till en tygel, som kan fästas i kapsonen eller i ett bett. Man kan då använda samma tygelhjälper som i ridningen och detta arbete passar bra för mer avancerat arbete med hästen, såsom arbete i samling.

Arbete vid handen passar bra för arbete i hög samling med mer nyanserad hjälpgivning. Här visar Marius och Aramis en levad. Foto: Marius Schneider-Gestüt Moorhof

Rebecca Dahlgren – Frihetsdressyr och markarbete

Rebecca höll en väldigt grundlig och informativ presentation av hur hon lär in grunderna i frihetsdressyren till sina hästar. Hon demonstrerade alla steg med sin häst Eamonn och förklarade samtidigt vad hon gjorde och varför.

Rebecca använder fyra steg i sin grundutbildning:

  1. Hästen måste förstå sticken
  2. Hästen måste förstå stringen (snöret på sticken) utan att bli spänd
  3. Hästen får inte vara rädd för människan
  4. Hästen måste följa en i skritt, trav eller galopp beroende på hur snabbt man går eller springer

Rebecca börjar med att förklara för hästen hur den ska reagera på sticken. För att kunna arbeta med hästen lös är det viktigt att den inte flyttar sig bort från sticken. Istället ska den lära sig att böja sig runt sticken och söka sig mot henne. Det första hon gör med sticken är att backa hästen ett par steg så att hästen kommer i en position där hon kan se hästens båda ögon. Därefter flyttar hon hästens bakdel bort med sticken, men syftet är inte att trycka hästen bort från sticken, utan även här är syftet att hästen ska vrida sig så att båda ögonen pekar mot henne. Alla de grundläggande övningarna syftar alltså till att hästen ska söka sig mot henne. När hon startar ur en halt börjar hon att backa hästen 1-2 steg så att hästen tittar på henne, sedan fångar hon ytterbogen med sticken och börjar gå, med hästens båda ögon mot henne. Först därefter börjar hon använda sticken på insidan och då ska hästen böja sig runt den. Hon lär alltså hästen att följa henne med ytterbogen innan hon lär hästen att böja sig runt sticken på insidan. Alla dessa hjälper med sticken är visuella. Sticken betyder alltså böj dig runt och fokusera på mig (ge mig två ögon).

För att kunna använda stringen på sticken måste man först lära hästen att inte vara rädd för den. Man ska både stillastående och i rörelse kunna lägga den över hästen eller snärta med den vid sidan av hästen utan att hästen blir spänd eller reagerar.

Det räcker dock inte att hästen accepterar sticken och stringen, den får inte heller vara rädd för människan. Man måste kunna springa runt och mot hästen utan att den blir skrämd och försöker springa undan. Syftet med det är inte att man ska kunna springa mot hästen, utan syftet är att man ska kunna lägga på ett tryck utan att hästen blir spänd och drar sig undan.

Rebecca kallar innerbogen för avslappningsknappen. Hon använder sticken på innerbogen för att få hästen avslappnad runt innerbogen så att hästen ökar böjningen och sträcker huvudet framåt och nedåt. Avslappningen får hästen att sänka huvudet, men det sker inte genom att hon drar huvudet nedåt. En annan sak man kan göra för att få hästen avslappnad är att jobba med övningar som den redan kan. Då känner hästen sig säker och stolt och det gör hästen avslappnad.

Ytterligare en sak är viktig i frihetsdressyren. Det är att kunna be hästen gå fram i skritt, trav eller galopp. Här kan man använda stringen bakom hästen för att be hästen att skynda på sig. Det används framför allt i början för att lära hästen att hela tiden följa med i den hastighet man själv håller.

Rebecca och Eamonn visar grunderna i frihetsdressyren. Foto: Marius Schneider-Gestüt Moorhof

Christofer Dahlgren – Hästens karaktär avgör hur du bör lägga upp träningen

Om vi bättre förstår vilken karaktär en specifik häst har så kan vi bättre anpassa träningen så att den passar just den hästen. Christofer beskrev hästarnas mest särpräglade karaktärstyper och förklarade vad man bör tänka på i träningen för att den ska passa till respektive häst. Han demonstrerade samtidigt olika former av arbete från marken med sin häst Ikaros.

Christofer delar upp hästarna i fyra olika grupper beroende på deras karaktär:

  • Den glada hästen: Kommer fram till en i hagen, undersöker allt, är glad över att få följa med etc.
  • Den säkra hästen: Är lugn och stabil. Står still utan att reagera när man kommer ut i hagen. Vill helst stå stilla och äta.
  • Den snabba hästen: Springer ofta iväg när man går mot den i hagen. Om man får på den grimman och börjar leda den så springer den runt en och reagerar på allt i omgivningen. Den ger alltså ett stressat intryck.
  • Den snälla hästen: Står stilla i hagen och tittar på en, men ser lite misstänksam ut. Backar ofta undan när man ska ta på grimman. Står blickstilla när man sadlar och tränsar, men om det blir för mycket för den så kan den plötsligt explodera.

Oavsett vilken karaktär hästen har är det viktigt att den är lugn och avspänd när man jobbar med den. Hur man på enklast sätt får hästen lugn och avspänd är dock olika beroende på hästens karaktär.

Den snälla hästen är en sådan häst som mår bra av att hela tiden veta vad man har tänkt göra. Med den hästen kan man upprepa samma övningar massor av gånger och det gör bara att hästen känner sig mer trygg. För den hästen passar grunderna i markarbetet bra för att få hästen lugn och introducera ett arbete. Det första Christofer lär hästarna i markarbetet är start, stopp, höger, vänster och bakåt. När han i markarbetet går baklänges framför hästen så vill han att hästen hela tiden ska rikta sitt huvud mot hans navel. Han provar sedan att svänga och håller då koll på att hästen följer honom med den yttre bogen. Följer inte ytter bog med så använder han spöt på ytterbogen för att ta med den. Först när detta fungerar börjar han använda kapsonen. Använder man kapsonen tidigare är risken stor att man tar med sig hästens huvud på en liten volt, men hästens ytterbog blir kvar på en större volt. Det är första steget i att lära hästen att falla ut med ytterbogen!

Även med den säkra hästen kan man gärna börja med markarbetet.

Den snabba hästen måste få röra på fötterna för att bli lugn, men om man jagar på den så blir den bara mer uppstressad. Man ska inte be en sådan häst att gå alltför långsamt, för det skapar bara frustration. Då är det bättre att introducera arbetet från marken via longering, istället för genom markarbete. Hästen får då möjlighet att röra benen samtidigt som man kan öka hästens avslappning.

Den glada hästen blir snabbt uttråkad om man repeterar samma övning för många gånger och det skapar frustration hos hästen. Det gäller då att variera arbetet och göra många olika saker istället för att göra samma sak upprepade gånger.

I markarbete använder Christofer gärna väggen för att lära hästen nya övningar såsom öppna och sluta. Öppnan introducerar han genom att helt enkelt flytta framdelen (bogarna) bort från väggen och tillbaka till väggen. Slutan introducerar han genom att först från stillastående och sedan i rörelse flytta bakdelen inåt (bort från väggen). Det är då viktigt att kontrollera att hästen fortsätter vara lösgjord i innerbogen. När hästen har lärt sig detta vid väggen är det viktigt att börja arbeta med samma övningar utan vägg, så att hästen inte börjar stödja sig mot väggen. Man kan då gärna börja på medellinjen med att flytta framdelen in ett steg och flytta bakdelen in ett steg. När hästen förstår det kan man börja gå i öppna och sluta och sedan kan man helt enkelt föra hästen i olika riktningar såsom diagonalsluta och förvänd sluta. Det är viktigt att hästen i alla dessa övningar fortsätter att söka sig mot Christofer så att han inte behöver dra i linan (eftersom det oftast får hästen att falla ut med ytterbogen) och så att hästens yttre framben hela tiden strävar mot honom istället för bort från honom). Särskilt diagonalslutan och slutan på volt lär hästen att även i sluta följa en med sitt yttre framben.

Bent Branderup – Föreläsning, det hemliga receptet ställning och böjning

Bent Branderup höll en faktaspäckad föreläsning om betydelsen av hästens böjning för att bakbenens rörelser ska fortplanta sig korrekt genom hela hästens kropp och för att ryttarens hand ska kunna inverka korrekt på hästens bakben. Här följer en väldigt summarisk redogörelse för detta.

När hästen går på en volt måste det inre bakbenet svinga fram mer och det yttre bakbenet skjuta ifrån mer. Anledningen till detta är att det inre bakbenet går på en mindre volt än det yttre bakbenet. Om inner bak börjar skjuta ifrån för mycket så förstörs rörelsen. Guérinière löste detta genom att rida volter i en väldigt svag öppna.

Vad är ställning? Det är en höftaktivitet som går genom ryggraden och fortsätter till skallen. När ställningen är bra ska även bröstkorgen rotera. Vi vill då inte att den inre sidan av bröstkorgen ska rotera ned. Istället ska den yttre sidan av bröstkorgen rotera uppåt.

Ryggraden är alltså länken mellan bakbenen och skallen, och därigenom även länken mellan bakbenen och ryttarens hand. Om det finns spänningar (dvs spända muskler) eller för kraftiga böjningar någonstans längs ryggraden så fungerar inte den länken mellan bakbenen och handen. Det får alltså inte finnas någonting som blockerar flödet från bakbenen till ryttarens hand eller från ryttarens hand till bakbenen. En jämn böjning av hela hästens ryggrad skapar ordning i muskulaturen och gör det enklare att undvika sådana blockeringar.

Bent förklarar hur ryggraden ska fortplanta rörelserna från hästens bakben till hästens framdel. Foto: Marius Schneider-Gestüt Moorhof


Praktisk del om gymnastiserande markarbete

Sabine Oettel – Arbete på lång tygel och markarbete

Det är lättast att påbörja arbetet på lång tygel när hästen redan kan alla ryttarens hjälper såsom drivande skänkel, sidförande skänkel, omslutande skänkel, direkt tygel, indirekt tygel etc.

Sabine börjar med att lära hästen att förstå innerskänkeln, som alltså i arbetet på lång tygel ersätts av linan på innersidan. När hon använder den är hon noga med att öppna upp tygeln på yttersidan (genom att hålla ut armen). Hon använder hörnen på ridbanan för att driva hästens bakben ut i hörnen med innerskänkeln. Anledningen till att hon inte använder öppnan för att lära hästen att förstå innerskänkeln är att öppnan är så mycket svårare att utföra korrekt. Hon föredrar därför att vänta med den tills efter att hon har lärt in slutan.

Därefter lär hon hästen att förstå ytterskänkeln. Det gör hon genom att använda sig av slutan. Hon går då vid hästens yttre bakben (som en ytterskänkel) och lyfter innertygeln över till yttersidan. Innertygeln för då ut hästens framdel som en indirekt innertygel i ridning och hästen går in i en sluta.

För att göra en öppna lyfter Sabine upp yttertygeln så att den inverkar indirekt mot hästens hals. Hon placerar sig vid det inre bakbenet så att hennes placering inverkar som en innerskänkel.

Med dessa grundläggande hjälper kan man sedan föra hästen i olika skolor. Det är viktigt att inte bara arbeta intill väggen, utan att även kontrollera att man kan följa andra linjer.

Med sin Knabstrupper Theodor visade Sabine alla sidvärtsrörelser och piaff. Till de högre skolorna använde hon sin Fredriksborgare Jarl. Med honom visade hon på lång tygel övningar som piaff, levad och väldigt kraftfull terre-à-terre. Avslutningsvis visade hon rak terre-à-terre, terre-à terre i kraftig sluta och en courbette.

Sabine och Jarl visar avancerade skolor på lång tygel. Foto: Marius Schneider-Gestüt Moorhof

Christofer Dahlgren – Avancerad longering

När Christofer ger en hjälp har han tre steg i hur hästen ska reagera på hjälpen.

  1. Hästen förstår hjälpen och ger en reaktion i rätt riktning.
  2. Hästen förstår hjälpen och hjälpen gör inte hästen sämre. Om Christofer t.ex. ber om en öppna så ska hästen gå in i en öppna och det ska inte göra gångarten sämre.
  3. Hästen förstår hjälpen och går att reglera. I den övning han ber om ska hästen kunna gå i högre eller lägre form, mer framåt eller mer i samling.

Det är en god investering att ägna ganska mycket tid till steg 2, till och med år av träning. Det ger en bra grund för det fortsatta arbetet.

Grunderna för longeringsarbetet är att kunna reglera hästen. Hästen ska då lära sig följande:

  • Backa
  • Flytta ut framdelen till volten, så att den inre bogen blir mjuk
  • Följa riktningen på volten
  • Hålla avståndet – Längre lina ger större avstånd och större volt, kortare lina ger mindre avstånd och mindre volt
  • Hålla gångarten och hastigheten

När hästen har lärt sig grunderna i longeringsarbetet ska den kunna ta ansvar och inte behöva instruktioner hela tiden. Ger man inte hästen några instruktioner så ska den alltså bibehålla voltstorlek, avstånd, gångart och hastighet själv. Detta ger en viktig stabilitet som underlättar resten av longeringsarbetet.

Christofer föredrar att lära in alla hjälper i markarbete, där han alltså går baklänges framför hästen. Det grundläggande longeringsarbetet gör hästen van vid den nya positionen som longeringsarbetet innebär. Det ger också kontroll över hästens inre bog och inre bakben. Nästa steg är att lära hästen hjälperna för ytter bog och ytter bakben. Det gör Christofer genom att i markarbetesposition lyfta spöt för att ta med sig ytter bak och ytter bog på en volt, sedan vänder han sig om så att han går intill hästen, men bibehåller hjälpen för att ta med sig ytter bak och ytter bog och förflyttar sig sakta bakåt så att han närmar sig longeringspositionen. Har hästen svårt att förstå det så går han längre fram igen för att förklara hjälpen bättre för hästen och räcker inte det vänder han sig och går baklänges några steg. På så sätt blir det inte så dramatiskt för hästen att föra över ytterhjälperna till longeringen.

Christofer använder den avancerade longeringen för att förbättra hästens balans i longeringen. Om man bara arbetar med avslappning och lätthet på hjälperna hamnar man lätt i situationen att man hela tiden flyttar hästen mellan olika övningar. Då skapar man en pingpongboll med päls! Det är alltså viktigt att även kunna balansera hästen mellan övningarna. Genom att använda övningar som öppna och sluta i longeringen kommer hästen upp i formen och blir rundare. Detta räcker dock inte för att komma till högre samling. För att kunna samla hästen på distans så måste man lära hästen att göra halt bakifrån, dvs där han kliver in i halten med bakbenen. Då lär sig hästen att när man ökar pressen bakifrån så ska den inte öka farten för att komma bort från pressen, utan den ska bromsa och kliva inunder sig med bakbenen i avslappning.

Skolhalten är ingenting som hästen behöver i sin utbildning, men det är ett bra verktyg för att förklara för hästen hur den ska kunna böja lederna i sina bakben. Det vanligaste felet när man försöker lära hästen skolhalten genom det stillastående arbetet är att hästen bara lutar sig bakåt på raka bakben, istället för att faktiskt böja bakbenen. Lösningen på detta är rörelse. Hästen kan inte luta sig bakåt på raka bakben i rörelse.

Christofer lär sina hästar tidigt i utbildningen att kunna backa. Det använder han sig av när han lär in skolhalten. Han backar då hästen några steg och använder sedan spöt på bakdelen för att stoppa ryggningen. Nästa steg är att istället för att börja med handen (backa) och lägga till spöt är att börja med spöt (samling) och lägga till handen för att göra en mer samlad halt. Båda dessa delar hjälper hästen att förstå kombinationen av hand (halt/ryggning) och spöt (framåtdrivande/samling).


Praktisk del om specifika ämnen

Rebecca Dahlgren – Trickträning

Trickträning är bra för kommunikationen mellan häst och människa. När man lär in ett trick blir inlärningen väldigt tydlig och det förbättrar ofta relationen mellan häst och människa.

Det första tricket som Rebecca visade var ”bergsgeten”. Hästen ska då stå med alla benen väldigt nära varandra. Det första Rebecca gör är att stanna hästen, sänka huvudet och be den kliva fram ett steg med det bakben som står längst bak. Då berömmer hon, går fram och upprepar sedan övningen. Efter ett tag kan hästen ta två steg framåt med bakbenen och efter ett tag går bakbenen fram så långt att de står väldigt nära frambenen. Det är dock ingen samlande övning, eftersom hästen har all vikt på frambenen.

Man kan också från stillastående be hästen ta frambenen framåt. Man lyfter då hästens huvud och ber hästen kliva fram med frambenen. Det medför att avståndet mellan framben och bakben ökar och ryggen sjunker ned.

Rebecca har lärt Emonn både spansk skritt och spansk trav. Han fick väldigt vackra framben i dessa övningar, men han sänkte ryggen. Problemet med att lära honom detta var att det förstörde möjligheten att lära honom passage, eftersom han istället gick in i spansk trav och släppte ned ryggen.

Rebecca har därför slutat lära ut spansk skritt. Men trots det visade hon hur hon lärt in spansk skritt. Hon börjar med att hålla sticken framför hästens framben, så att frambenen tar i sticken när hästen tar ett steg framåt. När detta sker berömmer hon ordentligt. När den har förstått det börjar hon höja sticken för att få högre benlyft.

Kompliment (bugning). Du ställer dig bredvid hästen (på vänster sida) och börjar med att be hästen backa ett steg. Sedan lyfter du vänster framben och ber hästen backa medan du håller upp frambenet. Om hästen slappnar av så blir det en bugning, men om den blir lite spänd så kommer den troligen att bara börja hoppa med det andra frambenet. Det är därför viktigt att göra det sakta och successivt be om mer och mer. När hästen har förstått det så petar hon på frambenet med sticken istället för att lyfta det.

Ur en kompliment kan Rebecca lära hästarna att lägga sig ned. Hon fortsätter då nedåt, bakåt ur komplimentpositionen. Hon vill då att båda frambenen ska följa med bakåt. Ur liggande position kan hon lära hästen att sitta.

Rebecca demonstrerar med Eamonn hur hon lär hästen att buga! Foto: Marius Schneider-Gestüt Moorhof

Christin och Wolfgang Krischke – Damsadelridning i teori och praktik

När de adliga kvinnorna började rida i klänningar och kjolar (och kyrkan hade starkt inflytande) så började man anse att det inte var anständigt för kvinnor att rida i gränslesadlar. Man började därför tillverka en ny typ av sadel för kvinnor. Man kan på bilder från medeltiden se kvinnor som rider sittande helt sidledes på hästen.

Christin och Wolfgang hade en intressant och pedagogisk föreläsning om damsadelridningens historia och grunderna i damsadelridning. Foto: Marius Schneider-Gestüt Moorhof

Den första damsadeln var helt enkelt en stol som man sågade bort benen från och satte fast på hästryggen. Det var inte så bekvämt för kvinnorna att sitta i den. På 1300-talet utvecklades den och det kom en sadel med ett horn, så att kvinnorna kunde sitta lite på snedden och titta i rörelseriktningen. Kvinnor red i princip bara för att transporteras. För att det skulle bli bekvämare för kvinnorna så användes gångartshästar eller gångartsmulor och kvinnorna red i tölt eller amble (pass). När man närmade sig städerna fick adelskvinnorna byta till finare hästar.

Damsadlarna vidareutvecklades till trehornssadlar för att bli både bekvämare och säkrare. Det drevs bland annat på av att kvinnor började delta i jakter. När kvinnor började jaga med falk började man även tillverka damsadlar där man sitter på höger sida. Det beror på att man hade falken på vänster hand och ville skydda klänningen från falkspillning.

I slutet av 1800-talet utvecklades den damsadel med två horn som används fortfarande idag. Dressyrsadlar är längre och plattare och hoppsadlar kortare och mer skålade. Damsadeln är inte symmetriskt byggd. Tittar man på sitsen ovanifrån så är den mer urholkad på vänster sida för att ge utrymme för benen. Bossorna är också olika stoppade, så den vänstra bossan är högre än den högra. Säkerheten är viktig när man rider i damsadel. Det är viktigt att ha säkerhetsutlösning på stiglädret så att man inte riskerar att fastna om man är med om en olycka.

Det är viktigt att damsadelhästen har en tydlig manke, för att damsadeln ska sitta kvar säkert på den. Har man t.ex. en lippizaner som i princip saknar manke så sitter inte damsadeln så bra. Det är också en fördel om hästen redan har en grundutbildning i grenslesadel innan man börjar utbilda den i damsadel. Det är också en fördel om det går att rida hästen på en hand.

I en damsadel drar man sadelgjorden på höger sida. Man använder en lång sadelgjord och korta sadelgjordsstroppar för att kvinnan ska kunna nå och dra åt sadelgjorden när hon sitter på hästen. Man har också en bakre gjord som stabiliserar bakvalvet på sadeln. Den ska spännas ganska löst. Sedan har man en tredje gjord som håller fast den högra kåpan så att den inte börjar fladdra. På höger sida har många damsadlar en pytteliten väska. Den är inte tänkt för godis, utan för ett mynt som man ger till mannen som hjälper en upp i sadeln.

I höger hand har damsadelryttaren en stick som ersätter höger skänkel.

Det viktigaste för att ge hästen en riktning när man rider i damsadel är att kunna ändra vikten i damsadeln. Vill man svänga till höger så ställer man sig lite upp i sadeln och flyttar sig en aning till höger i sadeln. Man får då lite mer vikt på den ena (inre) av hästens långa ryggmuskler.

När man rider i damsadel är det viktigt att aldrig förböja hästens hals, för då följer sadeln med manken till utsidan.

Carina åskådliggjorde grunderna i damsadelridning. Foto: Marius Schneider-Gestüt Moorhof

Sabine Oettel och Diana Krischke – Damsadelridning

Sabine och Diana visade väldigt vackra damsadelritter till musik. De arbetade med sidvärtsrörelser, piaff, passage, spansk skritt, levad, galoppiruetter, terre-à-terre etc. Det var väldigt vackert och imponerande! En perfekt avslutning på en innehållsrik och inspirerande dag!

Christin Krischke – The art of riding the old Italian way

Det finns ett flertal viktiga steg i historien med relationen mellan människa och häst.

10 000 f.Kr
Människan började domesticera hästen.

2 000 f.Kr
Man började låta hästar dra vagnar. Den huvudsakliga anledningen till att man körde med hästar istället för att rida dem var att hästarna var så små, ca 120 cm. Två sådana hästar kunde utan problem dra en vagn med vuxna män, men de var för små för att rida.

1 000 f.Kr.
Hästarna hade nu blivit större, ca 140 cm. Det var nu möjligt att rida dem. Det var alltså nu som ridutvecklingen började.

0
Kavalleriet blev en del av armén. Detta var tiden för romarna, grekerna och etruskerna (de tidiga perserna).

1000

Sadeln, stigbygeln och stångbettet började användas. Detta var ett viktigt steg i utvecklingen av ridningen.

1500
Vapnen utvecklades och det första artilleriet kom. Ridningen blev en viktig del i adelsmännens utbildning.

1750
Man började använda hästarna för att förflytta trupperna till och från slagfältet.

1930
Bilar och maskiner började användas i större utsträckning. Behovet av hästen minskade härmed och man började istället använda hästen i sport, så ridsporten började utvecklas.

1970
Nu hade alla råd med maskiner. Hästen blev ett fritidsintresse som gemene man hade råd att skaffa sig.

De gamla mästarna och skolorna

Den gamla italienska skolan, ca 1500-1750

Federico Grisone (1507-1570 Neapel, Italien) grundade 1532 en ridakademi. Det var dock inte han som uppfann skolridningen, utan den hade redan funnits under lång tid. Men det var han som var den första som dokumenterade ridningen genom att skriva en bok om den och han är den som därför har blivit mest känd från den tiden.

Under 1500-talet hände många viktiga saker. Boktryckarkonsten gjorde det möjligt att trycka böcker. Morerna slutade ockupera Iberiska halvön. Det bysantinska riket föll, vilket gjorde kunskapen om ridkonsten tillgänglig för fler. Alla dessa saker bidrog till att det blev just Grisone som blev känd som ridkonstens fader.

  • Ceasare Fiachi grundade 1534 en ridakademi i Ferrera Italien
  • Giovannia Batista Pignatelli grundade 1570 en ridakademi i Neapel i Italien
  • Claudio Corte, London England, utbildade Henry VIII
  • Marco di Pavari, Lyon i Frankrike, har skrivit en bok som vi rekommenderas att läsa.
  • Fiachis mest kända elev var Salomen de la Brou.
  • Pignatellis mest kända elev var Antoine de Pluvinel, som utbildade Willian Cavendish och familjen Vendeuil (Paris, Frankrike). Vendeuil utbildade Robichon de la Guérinière (1688-1751 Paris i Frankrike).

Informationen gick från den italienska skolan till Spanien och Portugal, för de hade under en period samma kung som Italien. Den gick också till England och Frankrike samt Österrike och Tyskland, i och med att de italienska mästarna utbildade ryttare som tog med sig ridningen till dessa länder.

Spanjorerna och portugiserna spred ridningen till Kalifornien. De använde också ridningen till tjurfäktning.

I England dog skolridningen och ersattes av galoppsport.

I Frankrike dog skolridningen omkring 1750 och ersattes av det beridna infanteriet.

De klassiska mästarna

Den gamla skolridningen ersattes på 1800-talet av de s.k. klassiska mästarna. De stod dock för väldigt olika slags ridning. De fyra mästare som man hänvisar till under den tiden är:

  • James Fillis
  • Gustav Steinbrecht
  • Francois Baucher
  • Louis Seeger

Den klassiska ridskolan i Wien dog 1938.

Kavalleriet under världskriget var utgångspunkten för ridsporten. Den utvecklades alltså inte från skolridningen, utan istället från de krav på snabbutbildning som kavalleriet ställde.

Moderna mästare och skolor

– FN/FEI Inom den ramen finns det en mängd olika instruktörer
– Alternativ ridning, t.ex. Ursula Berns, Sally Swift
– Westernridning

Klassisk barockridning
Richard Hinrichs som utbildades av Egon von Neindorf är grundare av den klassiska barockridningen. Detta kan sägas karaktärisera den klassiska barockridningen:

  • Klassisk utrustning
  • Tvåhandsridning
  • Engelska sadlar
  • Huvudsakligen iberiska hästar
  • Blandar gamla och nya övningar
  • Deltar i ridsporten

Ecole de Légèreté grundades av Philippe Karl. Detta karaktäriserar den ridningen:

  • Klassisk utrustning
  • Tvåhandsridning
  • Huvudsakligen sporthästar
  • ”klassiska övningar”

Akademisk Ridkonst grundades av Bent Branderup och karaktäriseras av:

  • Använder kapson och stångbett och rider huvudsakligen enhändigt
  • Alla hästraser
  • Groundwork
  • Alla samlande övningar

Bueckeburg school grundades av Wolfgang Krischke och karaktäriseras av:

  • Använder kapson/hackamor och kandar
  • Rider enhändigt
  • Huvudsakligen raser ur ridkonsten
  • Alla samlande övningar

Karaktäristika för den gamla italienska skolan

Syftet:

  • Utbildade hästar var dyra, så de var tvungna att leva och vara användbara länge
  • Hästen användes i närstrid, så utbildningen syftade till att förbereda hästarna för detta
  • Visade upp ridningen via karuseller (uppvisningar)

Metoder:

  • Började träna hästarna sent (när de var fyra år)
  • Använde nosband och individuellt tillverkade stångbett
  • Hästens utbildning inleddes på djupt plogade fält. Där var det tungt för hästarna att arbeta, vilket gjorde att hästarna blev tvungna att använda bakbenen mer.
  • Man använde arbete i pilarer
  • Man red nästan aldrig rakt
  • Man hade kraftigt fokus på närstrid
  • Använde övningar som mezair, terre-à-terre och courbette

Hästraser:

  • Raser för ridkonsten (inga araber)
  • Använde raser som Berberhästar, PRE, Lucitanos och Lippizzaner

Praktisk del inom ridningen

Carina Dörfler och Marius Schneider – Inledande utbildning av den unga hästen

Marius arbetade med en femårig knabstruper. Han började med att markarbeta och longera hästen en liten stund. Syftet med det var inte att låta hästen springa av sig, utan att få hästen avslappnad och koncentrerad innan han sitter upp. Detta är extra viktigt när man utsätter en unghäst för en så stor förändring i miljön som att släppa in närmare 500 människor i hästens vanligtvis ganska tomma ridhus!

Sedan visade Marius hur han inleder arbetet under ryttare. I början fick Carina därför gå bredvid hästen och ge honom ett stöd via de ledövningar som Marius visade på lördagen. I början fokuserar Marius på att bara använda sitsen för att balansera hästen, men efter hand börjar han inverka mer för att lära hästen ryttarens övriga hjälper. Därefter övergick de från ledövningar till longering. Carina är då på ett större avstånd från hästen, men hjälper fortfarande till att ge hästen ett stöd i vad den ska göra. Även här försöker Marius successivt ta över kommunikationen med hästen.

Marius visar med assistans av Carina hur han börjar föra över hjälperna från marken till ridningen med en unghäst. Foto: Marius Schneider-Gestüt Moorhof

Det är många hästar som under sin första tid under ryttare går i en konstant obalans. Genom att först lära hästen att balansera upp sig från marken och sedan sätta upp en ryttare samtidigt som en medhjälpare från marken hjälper hästen att återfinna balansen under ryttare så undviker man detta. Ryttaren kan då också redan från början lära hästen att svara på små hjälper, eftersom medhjälparen från marken kan hjälpa till vid behov. Det är alltid lättare för hästen att reagera rätt på ryttarens hjälper om den redan rör sig i balans.

”Louis XIII frågade Pluvinel varför de arbetar med alla dessa sidvärtsrörelser. För att kunna rida hästen rakt, svarar Pluvinel”. Om man inte kan ta in bakdelen så kan man inte korrigera hästen när bakdelen faller ut och kan man inte ta ut bakdelen så kan man inte korrigera hästen när bakdelen faller in. Det är därför en ologisk idé att man ska rida den unga hästen rakt, eftersom den behöver lära sig sidvärtsrörelserna för att man ska kunna rida den rakt.

När ryttaren kan föra hästen mellan sina hjälper i longering så är det dags att plocka bort linan. Longören kan gärna stå kvar i mitten ett tag för att ge hästen (och ryttaren) lite extra stöd och trygghet, men nu är det ryttarens hjälper som ska föra hästen. Eftersom Marius faktiskt har ridit den här hästen i ungefär ett år så gjorde de lite sidvärtsrörelser i skritt. I trav ligger dock deras fokus fortfarande bara på att hitta en bra balans i båda varven. Han låter också hästen vara lite friare i formen i trav och fokuserar då mer på att kraften från hästens bakben går rakt än på att hästen är perfekt böjd genom kroppen.

Christofer Dahlgren – Avancerad ridning

Den avancerade delen i ridningen handlar enligt Christofer inte så mycket om att göra avancerade övningar. Med den här hästen (Ikaros) kan han göra en massa avancerade övningar. Men det avancerade, och det som Christofer lägger mest tid och fokus på, är att hela tiden bibehålla avslappningen.

I uppvärmningen checkar Christofer av samma saker som han igår gick igenom i markarbetet. Han känner av att hästen förstår hjälperna (flytta framdel och bakdel inåt och utåt, vilket faktiskt är det man arbetar med i öppna och sluta). Och att hjälperna inte förstör någonting. Om han ber om en svag öppna så ska hästen inte förlora avslappningen, rytmen eller böjningen. Därefter börjar Christofer skapa mer kontakt via handen. När han skapar kontakt vill han inte att någonting ska förändras i gångarten, rytmen eller steglängden. Christofer checkar av detta några gånger. När han länger tygeln vill han att hästen ska sträcka sig framåt och nedåt och när han tar upp tygeln och skapar kontakt vill han ha en lite högre form, men gångarten, rytmen och steget ska inte förändras av detta.

Christofer checkar av att hästen sträcker sig framåt-nedåt när han länger tygeln. Foto: Marius Schneider-Gestüt Moorhof

Det är också viktigt att kunna reglera hästen i alla övningar. Även om en del övningar, såsom slutan, av naturen är samlande övningar så ska hästen kunna fortsätta framåt och nedåt i samma rytm även när Christofer ber om en sluta. 

Därefter testar Christofer start, stop och backning. Att backa hästen är inte för honom en korrigering av hästen, utan det är någonting som han helt enkelt tycker att alla hästar ska kunna göra. Christofer får ofta frågan om hur kan få hästarna att förstå skillnaden mellan att backa och att göra en skolhalt. För Christofer är detta inget problem. När han backar hästen så tar han sin vikt bakåt och tillåter bakbenen att gå bakåt. När han ber om en skolhäst så tar han sin tyngdpunkt bakåt samtidigt som han visar hästen att han vill att bakbenen ska vara stilla.

Christofer värmer alltid upp i alla gångarter. Han gör därför även i trav samma check av att hästen förstår och inte blir sämre av hjälperna, att hästen slappnar av och söker fram och ned när tygeln är lång och fram till handen när han tar kontakt till tygeln. En av de viktigaste detaljerna i ridningen är för Christofer att hästen hela tiden stretchar framåt nedåt till den eftergivna handen. Det innebär inte att han hela tiden vill rida hästen i en lång och låg form, utan han vill även i samling känna att hästen hela tiden sträcker halsen framåt. Han vill alltså även i en hög form kunna rida hästen med en lång hals.

Galopparbetet skiljer sig lite från arbetet i skritt och trav i och med att Christofer inte rider i lika djup form i galoppen. Rundheten är det viktigaste för att få en bra galopp och hästen kan inte bibehålla rundheten om han blir för djup i galoppen. Christofer vill hela tiden ha en tydligt tretaktig och rund galopp med en stabil rytm, och hästen ska sträcka sig framåt, trots att den i galoppen går i en lite högre form. Den högre formen innebär alltså inte att hästen hela tiden är samlad, utan bara att den bibehåller sin rundhet i en horisontell balans.

Detta grundarbete är det som Christofer lägger störst vikt vid och också lägger mest tid på i träningen av sina hästar. Han jobbar inte med avancerade övningar varje dag, men att stretcha framåt och nedåt är något han arbetar med varje dag.

Christofer är inte rädd för att låta hästarna bli för djupa. Biomekaniskt vinner han ingenting på att låta dem bli för djupa, men det hjälper honom att säkerställa att han hela tiden har en mental avspänning i hästarna. Men han ser till att han när som helst kan ta upp hästen i en högre form. Om han hade en häst som blev väldigt framtung av detta så skulle han undvika att rida den hästen för djupt, men han upplever att det inte är något problem med de hästar han har nu. Dessutom rider han dem inte så länge i den djupa formen, utan han använder den mest för att stämma av att hästen hela tiden kan stretcha fram och ned.

Christofer avslutade sitt pass med att till musik rida en liten uppvisning med sidvärtsrörelser och samlande övningar. Det var en otroligt vacker och mjuk uppvisning. Det som jag blev mest imponerad av var galopparbetet och hur han oerhört mjukt kunde gå från en rund och fin tretaktsgalopp framåt in i kraftig samling och sedan mjukt länga hästen igen utan att tappa balansen eller bärigheten. Jag tänker inte skriva mer om Christofers uppvisning. Den går inte att beskriva i ord, utan den måste upplevas!

Christofer och Ikaros visar en skolhalt, vilket är hög samling i en halt. Foto: Marius Schneider-Gestüt Moorhof

Sabine Oettel – Avancerad ridning

Sabine visade ridning med en garrotcha med sin knabstrupper. Garrotchan är en fyra meter lång ”stång” som används av boskapsfösare i Spanien.

Sabine anser att det är ganska riskfyllt att rida mycket på volter i och med att man ofta tappar kontrollen över riktningen. Att rida med en garrotcha är ett effektivt sätt att undvika detta. Man flyttar då fokus från hästen och sig själv till den uppgift man ska utföra. När man rider med en garrotcha märker man direkt om voltens storlek förändras. Man märker då om slutan är en bakdel in eller om den egentligen är en bogar ut. Öppnan rider hon som en bakdel ut istället för bogar in, för att kunna bibehålla voltstorleken.

När man rider med en garrotcha måste man lära sig att sig hur man ska hålla den, så att man kan göra alla vändningar utan att behöva byta grepp (eller bryta handleden). Hon håller tyglarna i vänster hand och garrotchan i höger hand. Det innebär att volten blir större i höger varv än i vänster varv. Garrotchans spets ska hållas i en punkt på marken. När hon minskar och ökar volten får hon istället glida med handen ned och upp längs garrotchan.

Sabine visar ridning med garrocha. Foto: Marius Schneider-Gestüt Moorhof

Sabine rekommenderar alla att prova rida enhändigt. Det visar vad som är lättare på en hand och vad som ännu inte är möjligt att utföra på en hand.

Därefter red Sabine en vacker ritt med sin Fredriksborgare, fylld med sidvärtsrörelser, samling, piaff, terre-à-terre etc.


Praktisk del om specifika ämnen

Rebecca Dahlgren – Avancerad ridning i frihetsdressyr

Rebecca inledde sin ridning utan huvudlag via westernridningen. Efter en tid började hon dock fundera över om det skulle vara möjligt att rida med rundhet, böjning och bärighet även utan huvudlag, eller annorlunda uttryckt om det skulle vara möjligt att rida dressyr utan huvudlag. Då påbörjade hon den resa som hon fortfarande håller på med.

När Rebecca börjar rida en häst utan huvudlag så måste hon ge hästen samma grundutbildning som en vanlig ridhäst behöver, så att hon kan styra hästen, gå fram, stanna och backa.

Det första som Rebecca lär sina hästar är att när hon viker ut sticken så ska hästen stanna. Det första som hästen lär sig med ett nytt verktyg är det som kommer att sitta kvar starkast, så därför är det ganska praktiskt att börja just med detta. Hästen går alltså fram och när Rebecca vrider ut sticken (båda två rakt ut åt var sin sida) så ska hästen stanna.

Nästa steg är att lära hästen att svänga. Hon lär in det från stillastående, så att inte hästen bara ska öka farten. När hon vill svänga börjar hon med att hålla ut sticken på yttersidan snett framåt. Om hästen inte reagerar knackar hon lite på halsens yttersida med sticken för att den ska svänga. När hästen förstår det från en halt provar hon detsamma i skritt och sedan i trav.

Det är ytterligare en sak som hästen måste lära sig innan Rebecca är redo att påbörja hästens dressyrutbildning och det är en slags nödstopp. Det är en variant av one rein stop. Rebecca tar tag i manen med innerhanden och för fram sticken på yttersidan mot hästens huvud och svänger runt hästen tills den stannar.

Rebecca har tre olika hjälper som hon använder för att öka rundheten. Det första är att hästen ännu bättre ska förstå rundheten. Om Rebecca lyfter och för fram sticken på yttersidan så ska hästen verkligen böja sig direkt. Nu räcker det alltså inte med att den svänger, utan nu är det böjningen hon är ute efter. Med sticken i bakdelen av innerbogen kan Rebecca lösgöra innerbogen. Om hästen inte sträcker sig tillräckligt fram och ned så kan hon ta sticken på insidan bakom skänkeln och driva hästen lite framåt (och ut) för att den ska öka steglängden och söka fram och ned. Rebecca lär medvetet hästarna att gå ned i en för oss kanske överdrivet djup form. Anledningen är att hon inte kan lösgöra hästen med tygeln. Hon behöver därför en överdriven fram och ned för att skapa den lösgjordheten.

Rebecca böjer hästen för den yttre och inre sticken för att öka dess rundhet och säkerställa sökningen fram och ned. Foto: Marius Schneider-Gestüt Moorhof

Hemligheten i att öka hästens rundhet är att böja hästen lite med yttersticken lite utåt-framåt och samtidigt flytta den för sticken bakom innerbogen. Det skapar en öppnaliknande sidvärtsrörelse som ökar hästens rundhet.

När Rebecca driver med sticken bakom innerskänkeln vill hon ha följande reaktion av hästen. Den ska böja sig runt sticken, föra fram ytterbogen och minska volten.

Rebecca vill dock inte bli beroende av sticken. Det är hjälper som hon måste lära hästen för att kunna förstärka sits- och skänkelhjälperna med dem när hästen inte reagerar.

Genom att kombinera dessa olika hjälper så kan Rebecca börja rida olika övningar såsom sidvärtsrörelser.

Rebecca har utbildat Eamonn utan huvudlag. Det finns många som utbildar sina hästar med huvudlag och som sedan kan rida dem med halsring. Men om de stöter på problem så måste de gå tillbaka till huvudlaget för att lära hästen bättre reaktioner. Så gör inte Rebecca, utan hon använder de hjälper hon har inom frihetsdressyren för att utbilda hästen och förfina dess reaktioner.

Rebecca har en brösta på sin häst. Den använder hon inte som halsring, utan bara som en extra säkerhet. I bröstan sitter en kort rem som är ungefär som en tygel. Den använder Rebecca inte för att ge hästen några hjälper, utan hon använder den helt enkelt för att ha något att hålla sig i om hästen skulle bli rädd. Har man ingenting att hålla sig i så är risken mycket större att faller av bakåt, och då kan man få allvarliga rygg- eller nackskador.

Rebecca avslutade sin presentation med en harmonisk och vacker ritt till musik.

Christin och Wolfgang Krischke – Vapenövningar med tränarna

Den Akademiska Ridkonsten har en historisk bakgrund från den tid när hästen användes i närstrid. När det var dags att dra ut i krig var det för sent att börja träna på hur man använder vapen från hästryggen. Man kan träna det genom att jaga från hästryggen, men man kan även träna det genom olika vapenövningar. Det var det man gjorde i de historiska karusellerna. Karusellerna var ett sätt att både träna ryttarna i vapenövningar och att visa upp sina kunskaper. Det användes även för att avskräcka fienden, genom att man visade sin överlägsenhet.

Christin, Wolfgang, Diana och Sabine kom i lämpliga kostymer från renässanden och barocken. Man kan dock jobba med vapenövningar i vilka kläder som helst.

Wolfgang gick snabbt igenom alla vapenövningar och hur man ska hämta ett vapen till en av sina väpnare, använda det och sedan lämna ifrån sig det och hämta ett annat vapen från en annan väpnare. Först använder de en trubbig lans och ska träffa en sköld med den, därefter en värja som de (gärna i galoppiruett) ska sticka blombuketter med (som ligger på två piedestaler) och därefter en vass lans som de ska sticka in i en ring.

Det var fem ekipage som red vapengården; Christin, Wolfgang, Diana, Sabine och Christofer. De fyra första är erfarna på området, men för Christofer var detta första gången. Det blev en fartfylld och rolig avslutning på den här innehållsrika helgen!

Sabine i en galoppiruett i damsadel. Foto: Marius Schneider-Gestüt Moorhof

 

Diana (i damsadel) galopperar runt piedestalen och spetsar blommorna på sitt svärd. Foto: Marius Schneider-Gestüt Moorhof

 

Wolfgang styr sin häst runt piedestalen med sin tyngdpunkt så att han elegant kan spetsa blommorna. Foto: Marius Schneider-Gestüt Moorhof

 

Christin laddar med lansen beredd för att i full galopp träffa ringen. Foto: Marius Schneider-Gestüt Moorhof

Read More

Kurs med Bent Branderup 13-14 maj 2017

2017-07-01
/ / /
Comments Closed

Som vanligt firar vi våren på Ridakademi Norr med en kurs för Bent Branderup! Det blev en riktigt bra kurs med stor variation mellan ekipagen, en ny väpnare (grattis Elin!), en lektion i damsadelridning och massor av intresserade åhörare!

Jag kommer här bara att återge delar av Bents föreläsningar. Som vanligt var de väldigt faktaspäckade och spände över ett stort område!

Bent kommer tillbaka till Ridakademi Norr den 12-13 maj 2018! Vi funderar på att ha ett särskilt tema för den kursen! Om Du har önskemål om något speciellt tema så kan du kontakta mig med förslag!

Ett konstverk som samtidigt utgör en illustration och summering av hela Bents teori!

Träningen av hästen – ett samspel mellan biomekanik och kommunikation

Hästar är inga maskiner där man kan trycka på en knapp och få en viss reaktion. Hästen är ett levande väsen med en egen vilja, så man måste få hästen att både förstå och vilja göra det man ber den om. Ryttaren måste också veta vad den vill. Ryttarna är ett underligt folk. De vet inte vad de vill, men de vill det NU! Sedan måste man också veta lite om hästens biomekanik, så att man vet hur man ska skapa en viss rörelse i hästens kropp. Vi måste alltså veta vart vi vill komma, vi behöver en pedagogik för att förklara detta för hästen och vi behöver metoder för att utbilda hästen i den riktningen.

Hästen är bakbensdriven. Det är alltså bakbenen som producerar rörelsen i hästen. När ett bakben rör sig så ger det upphov till en rörelse i hästens höft. När ett bakben lyfts och förs framåt så sjunker den höften och förs framåt. Samtidigt förs det andra bakbenet bakåt och skjuter på, vilket medför att den höften förs bakåt och uppåt. Höfterna är delar av samma bäcken. Medan en sida av bäckenet svingar nedåt och framåt så svingar den andra sidan uppåt och bakåt. Bäckenets svingningar ger upphov till en svingning i hästens rygg som fortplantar sig till hästens framben och framåt ända till huvudet.

Om det bakåtskjutande bakbenet är det dominanta så kommer hästens rygg att reagera nedåt och huvudet reagerar uppåt. Om istället det framåtsvingande bakbenet är det dominanta så kommer hästens rygg att svinga uppåt och pannan förs framåt. Det är därigenom en stor skillnad mellan om en häst arbetar framåt eller om den bara går snabbt!

Ryttarens hand kan inte producera swung i hästens rygg, men den kan förhindra ryggen från att svinga. Om handen kortar av hästens hals så kan inte ryggen svinga. Halsens överlinje måste längas ut för att ryggen ska kunna svinga. Det vi vill uppnå när vi sträcker ut hästens överlinje är att hästen ska korta sin underlinje. Om vi med kapsonen drar hästens huvud nedåt så kommer hästen att sänka huvudet, men den gör det med fel muskler.

Nästa steg är att få hästen att ställa sig inåt. Ställningen ska få hästen att föra fram sin inre höft så att det inre bakbenet svingar fram inunder hästen. Utan ställning så kan inte det inre bakbenet svinga fram inunder hästen. Teoretiskt sätt är det höften som ger ställningen. Det vi gör när vi ber om ställning i hästens huvud är att via huvudet försöka forma höften in i ställningen.

När vi kan placera hästens huvud så att hästen kan föra fram innerhöften så är nästa steg att titta på hästens bogar. När hästen står stilla lägger den ofta mer vikt på det ena frambenet. Det sker om hästen lutar kroppen över det ena frambenet eller om ett framben går bakåt inunder hästen. Detsamma sker i rörelse framåt. När hästen för den inre höften fram och ned så ska den yttre bogen föras fram och upp. Av den anledningen är öppnan den viktigaste övningen för att få kontroll över hästens bogar. Men ofta utförs öppnan på fel sätt så att hästen trycks ut över ytterbogen istället för att lyfta ytterbogen. Det blir då inte en shoulder in, utan snarare en shoulder out.

Nästa steg är att börja arbeta mer med hästens bakben. Vi vill då kunna skicka bakbenen framåt inunder hästen, så att de börjar ta mer vikt. Om hästens bakben skjuter ifrån istället för att svinga fram så uppnår man inte detta. Om det inre bakbenet sätts ned snett utåt (mot hästens yttersida) så kan hästen inte heller bära vikt på det. Det blir också en för hästens leder (framför allt knäleden) skadlig rörelse, eftersom belastningen på leden blir sned. Det är alltså viktigt att hästens bakben går rakt in under hästens tyngdpunkt och inte snett åt någon riktning. Det kan också vara det yttre bakbenet som går i fel riktning. Det yttre bakbenet kan gå snett utåt och hamnar då vid sidan av hästens tyngdpunkt. Då behöver man slutan för att lära hästen att skicka det yttre bakbenet rakt fram inunder sig. När man arbetar med det yttre bakbenet kan det också hända att det inre bakbenet går för mycket åt sidan och hamnar vid sidan av hästen.

Allt detta gör vi först från marken. Vi utbildar då hästen till en ridbalans. Först när hästen har en bra ridbalans börjar vi lägga vikt på den. Nästa steg är att få samma balans i hästen med ryttare på ryggen.

Sitsen

I den akademiska ridningen ser vi sitsen som den primära hjälpen.

När vi sitter på hästen så kommer vi alltid att inverka med vår sits. I och med att hästens bakben skapar en svingning i hästens rygg så måste ryttarens sits också ha den svingningen. Vi måste därför lära oss hur ryggen ska svinga i skritt, trav och galopp. Om hästen arbetar fel med sin kropp (om det påskjutande bakbenet är det dominanta) så kommer hästens höfter att få fel rörelse och ryggen får fel ryggsvingning. Då får inte ryttaren följa och förstärka den felaktiga ryggsvingningen. Istället ska ryttaren försöka svinga rätt med sin sits så att hästen kan börja följa den svingningen.

Vår grundposition är alltid sådan att ryttarens huvud är parallellt med hästens huvud, ryttarens axlar parallella med hästen bogar och ryttarens höfter parallellt med hästens höfter, men ryttarens navel får aldrig hamna på yttersidan av hästens tornutskott. Om man vill rida en öppna så tar man med sitsen in hästen framför sitsen. Vill man rida en sluta så tar man med sitsen in hästen bakom sitsen. Man kan även placera hästen i en sluta genom att ta hästen ut framför sitsen.

Sitsens inverkningar delar man i två delar. Den fysiska sitsen är den sits som har kontakt med hästens rygg och som svingar med hästen. Den statiska sitsen är ryttarens tyngdpunkt. Den ska ligga mitt över hästens tyngdpunkt och hästen ska hela tiden följa ryttarens tyngdpunkt i alla riktningar.

Tygeln

Tygelns viktigaste uppgift är att inte förstöra hästens ryggsving.

Skänkeln

Vi har 6 olika funktioner från skänklarna.

  1. Omkringsigböjande skänkel: Hästen ska böja sig runt innerskänkeln som då inverkar vid sadelgjorden.
  2. Ifrånsigböjande skänkel: Hästen ska böja sig bort från ytterskänkeln.
  3. Direkt skänkel: Ber bakbenet kliva fram mer.
  4. Förvarande skänkel: Om hästen vill falla ur ramen med ett bakben så för skänkeln tillbaka bakbenet. Det kan t.ex. behövas en ytterskänkel i en öppna eller en innerskänkel i en sluta.
  5. Inramande skänkel: Om inner bak faller ut (till yttersidan av tyngdpunkten) så måste ytter skänkel korrigera det i inner bakbens takt.
  6. Samlande skänkel: Samlar hästen (minskar påskjutet genom att bakbenet lyfts tidigare).

Halten

Det är viktigt att man lär hästen hur den ska reagera när man ger den en halt med tygeln. Har man inte förklarat det så kommer halten bara att medföra att bakbenens framsving avkortas.

Observera vad som händer i hästen

Det är viktigt att hela tiden se vad som händer i hästen och agera utifrån det. Om man använder en viss hjälp eller viss teknik så måste man se om det får en god eller dålig effekt i hästen. Tekniken själv har ingen funktion, utan det är hästens reaktion på tekniken som har en funktion. Det vi hela tiden eftersträvar är att hästens rörelser ska förbättras. En del hästars rörelser förbättras när man ber hästen gå djupare, andra när man ber hästen gå högre eller när man ökar eller minskar takten. Om man inte observerar hur kvaliteten i hästens rörelser förändras så vet man inte vilken feedback man ska ge hästen.

Read More

Kurs för Christofer Dahlgren 1-2 april 2017

2017-04-07
/ / /
Comments Closed

När Christofer instruerar arbetar han i princip alltid med alla tre gångarter i hästen. På det sättet skiljer han sig från många andra akademiska tränare som vill få skritten perfekt och sedan börja med traven och först när även traven är mer eller mindre perfekt så är det dags att börja med galoppen. En anledning till att Christofer vill att man ska arbeta med alla gångarter parallellt är att de olika gångarterna kan hjälpa hästen på olika sätt. Det är till exempel vanligt att galoppen hjälper hästen att hitta mer rundhet och lyfta sin rygg och att traven därför blir bättre efter galoppen. Om man aldrig galopperar så blir det då svårare att utveckla traven. En annan anledning är att man inte ska fastna i ett steg i utbildningen. Det är annars ganska vanligt att akademiska ryttare inte kommer till galoppen.

Som vanligt har Christofer ett väldigt beskrivande kroppsspråk när han undervisar!

Framåt, stopp, höger, vänster, bakåt

Det första som Christofer vill checka av med alla hästar är:

  • Framåt
  • Stopp
  • Höger
  • Vänster
  • Bakåt

Förra gången Christofer var här (för två år sedan) var det flera av ekipagen som fick jobba en hel del med styrningen. Problemen med styrningen kommer sig oftast av att hästarna inte riktar kraften från bakbenen rakt, utan skjuter lite åt sidan. Om hästen skjuter snett utåt så blir det svårt att få med sig ytterbogen runt när man ska svänga och svängen blir större än man har tänkt sig. Man måste alltså träna sig på att svänga hästens framben och inte bara hästens huvud. På den här kursen fungerade styrningen bra för de flesta deltagarna!

Stopp och bakåt var det däremot några deltagare som fick jobba med. En av deltagarna i kursen red en kallblodstravare som har lätt att stressa upp sig och som då skjuter mot handen och inte tar halvhalterna. När inte halvhalterna fungerar så måste man jobba med hela halter för att lära hästen att förstå halterna bättre och då finns det förutsättningar för att även halvhalterna ska fungera. Med den här hästen var dock även halterna svåra. De fick därför jobba med att rygga två steg varje gång de gjorde halt. Inte för att korrigera hästen utan för att få hästen mer uppmärksam på bettet och faktiskt kunna få den att även tänka bakåt i halten istället för att hela tiden ligga på framåt. Efter några försök ökade hästen sin uppmärksamhet och tog halterna snabbare.

Rundhet och sökning fram och ned

Christofer börjar alltid med att lära sina hästar en låg form. När han släpper på tygeln så ska hästen sänka huvudet och länga ut halsen och kliva fram med bakbenen. När hästen har förstått det så rider han i en högre form. Om hästen börjar gå emot handen när man använder tygeln så har man två alternativ. Det ena är att släppa hästen mer fram och ned igen och det andra är att driva på hästen så att den slutar skjuta mot handen. Den andra metoden fungerar bara om hästen har börjat förstå skänkeln. Annars kommer den bara att skjuta mer mot handen när man driver på bakbenen.

Något som ett par av ekipagen på kursen fick jobba med var att släppa på tygeln för att hästen ska söka fram och ned och att sedan ta kontakt med tygeln. Den reaktion Christofer då vill att de ska få är att hästen går med huvudet lite högre, men utan att korta av halsen eller korta av steget. När man tar tyglarna så ska hästen alltså fortsätta framåt precis likadant som tidigare. På det sättet kan man lära hästen att acceptera tygeln utan att tygeln förstör hästens steg. Hästen ska alltså hela tiden söka fram och ned, men tygelns längd avgör hur mycket hästen ska sträcka sig. När man länger tygeln så ska hästen alltså länga sig mer fram och ned.

Precis som så många andra kallblodstravare har Lasse svårt att söka fram och ned när ryttaren tar kontakt med tygeln. Även om han är rund i formen så vill han gärna börja skjuta mot handen. Christofer förklarar det med att man har avlat fram ett riktigt springarhuvud för att kompensera kallblodets byggnad och trots det kunna få dem att springa så snabbt!

Runda sig runt innerskänkeln och sträcka fram ytterbogen

Anledningen till att så många hästar har så svårt att runda sig runt innerskänkeln och istället faller på ytterbogen när man använder innerskänkeln är att det är den reaktionen som de flesta lär sina hästar direkt de påbörjar utbildningen. Det gör man oftast genom att man i markarbete ställer hästen med kapsonen och driver hästens inre bakben till underträdelse med spöt i skänkelläget. Den reaktion de flesta då får är att hästen då tar sitt inre bakben in mot tyngdpunkten, dvs snett utåt på volten. Samtidigt rör sig då det yttre frambenet i samma riktning som det inre bakbenet, dvs hästen faller ut med ytterbogen. Oftast märker man inte att ytterbogen faller ut, för hästen blir ändå kvar i rätt position i och med att man håller i kapsonen, dvs huvudet går lite in samtidigt som ytterbogen går lite ut. Att föra huvudet och frambenen åt två olika håll skapar en obalans i hästen och får den att drifta ut över ytterbogen. För att undvika detta arbetar Christofer redan från början med att hästen ska runda sig runt spöhjälpen i skänkelläget. Det gör han genom det följande arbetet, dvs han går framför hästen på en volt och hästen ska hela tiden följa honom med båda ögonen och båda frambenen.

Christofer använder inte bara det följande arbetet som ett första steg i hästens utbildning som man utför på volten. Han använder det även för att få kontroll över hästens ytterbog i olika övningar. Det tydligaste exemplet på detta är slutan. Ofta när man ber hästen om en sluta från marken så lyfter man spöt och ber hästen komma in med sin bakdel. Det är den enkla delen i slutan. Det som kan vara lite mer komplicerat är att få rätt reaktion i bogarna när man ber hästen om en sluta. Ett vanligt fel är att hästen inte bara kommer in med bakdelen, utan att den samtidigt trycker framdelen inåt. När hästen gör det så vinklar den ut armbågen på innerbogen och böjer sig alltså åt fel håll genom bogpartiet. Ytterbogen förs då bakåt istället för framåt. Ett vanligt sätt att korrigera detta är att öka hästens böjning. Då kan man få innerbogen på plats, men oftast blir resultatet istället att hästen flyttar framdelen ett steg utåt när man ber om en sluta. Det ger i och för sig mer stabilitet än när hästen faller på innerbogen, men resultatet blir att hästen driftar ut över ytterbogen istället. Christofers sätt att lösa problemet på är att koppla ihop slutan med det följande arbetet. Så snart som han har lärt hästen att förstå slutahjälpen så lämnar han väggen. När han ber om en sluta så ber han samtidigt hästen att komma till honom med ytterbogen. Men han gör inte detta genom att använda spöt på framdelen, utan genom att koppla ihop slutan och det följande arbetet. Det blir alltså hans kroppsspråk som vrider hästens framdel inåt och tar med sig ytterbogen. Istället för att hålla en rak linje i slutan så går Christofer direkt in mot en volt och en diagonalslutaliknande rörelse när han lyfter spöt för att be om en sluta. Detta ger dock bara rätt effekt om man har befäst det följande arbetet ordentligt, så att hästen vrider hela framdelen mot en och riktar båda frambenen rakt mot en. Senare i utbildningen kan Christofer använda samma hjälp (kroppsspråket) för att ta med sig ytterbogen runt på volten i longeringen. Därmed har han spöt fritt för att jobba med hästens bakdel.

Alla säger: ”Böj hästen runt innerskänkeln och få den att komma fram till yttertygeln.” Det är dock väldigt svårt för de flesta att åstadkomma det. Det beror inte på att alla är korkade och inte förstår vd de ska uppnå, utan det beror helt enkelt på att detta är ganska svårt att utföra. Christofers lösning på det är alltså att befästa det följande arbetet för att kunna få hästen att runda sig runt innerskänkeln.

Låt hästen ta mer ansvar

En sak som Christofer poängterade i allt arbete är att man måste låta hästen ta ett större ansvar. Ett exempel på detta är när man longerar en unghäst. Bland det första Christofer lär unghästen i longeringen är att ta ansvar för gångart, avstånd och riktning. Med det menar han att har han sagt att hästen ska trava så ska hästen fortsätta trava tills han ber om en annan gångart, utan att han påminner den hela tiden. Detsamma gäller övriga gångarter. Har han talat om för hästen att den ska gå på en volt som har en viss storlek så ska hästen hålla den riktningen tills han säger till hästen att den ska öka eller minska volten. Och har han sagt till hästen att den ska hålla ett visst avstånd från honom så ska den hålla det avståndet tills han säger något annat. När detta sitter bra i alla gångarter så blir resultatet en häst som är väldigt stabil. När man sedan börjar rida så gäller det att arbeta med samma sak i ridningen. Att ge hästen ansvar för att hålla gångarten och riktningen tills man ber den göra någonting annat.

Här tar hästen ansvar för riktning och gångart och så länge som hästen tar sitt ansvar så följer ryttaren bara med utan att inverka med tygel eller skänkel.

Det här är någonting som jag verkligen ska ta till mig. Jag har haft många hästar som har haft problem att använda sin kropp rätt. Dessa hästar har verkligen behövt mycket hjälp. Jag har lärt mig hur jag bäst hjälper en häst att hitta en biomekaniskt korrekt rörelse där hästen kan röra sig i balans och börja bära upp sig. Problemet är dock att jag ofta försöker hjälpa alla hästar till en bättre rörelse på det sättet. Och det fungerar! Hästarna förbättrar sin bärighet. Men det sker på bekostnad av det egna ansvaret. Jag måste alltså träna mig själv på att låta den oförstörda hästen jobba mer självständigt. Om man ger hästen en riktning, avstånd och gångart i longeringen så ska hästen själv kunna hitta balansen på den volten. Tappar hästen balansen så kommer det att märkas genom att den även tappar riktningen eller avståndet. Riktas kraften inåt så blir volten mindre och riktas kraften utåt så blir volten större (eller hästen börjar sträcka linan). Min hemläxa blir alltså att göra ingenting så länge som hästen följer den volt som jag har angett. Om hästen byter riktning så inverkar jag och placerar tillbaka hästen på den anvisade volten. Därefter gör jag ingenting igen! Detsamma gäller med gångarten. Har jag bett om galopp så ska hästen galoppera tills jag ber om någonting annat. Jag ska inte behöva be om galopp var fjärde meter för att hästen ska kunna hålla galoppen.

Undvik mellanmjölksläget

Det var många av ryttarna på kursen som framför allt i trav red sina hästar i ett tempo som inte är framåt och inte är samlat. Hästarna blev då lite lufsande och släpande i gången. Christofer var väldigt noga med att se till att de ryttarna antingen rider fram mer eller samlar hästen mer. Det gav väldigt stor effekt i hästarna för de fick mycket mer aktivitet i sina bakben. Christofer förklarade det som att han i skritten ville känna att hästen i vilket steg som helst skulle kunna göra en övergång till trav och att den i trav i vilket steg som helst skulle kunna fatta galopp direkt när man bad om det.

Här får Katharina jobba med att öka energin i samlingen!

Om jag lägger min mer biomekaniska tolkning på det så innebär det lufsande mellanmjölksläget att hästen blir väldigt lösgjord, men att den blir för lång i kroppen. Man får då överdrivet stora svingningar i ryggen. I början av hästens utbildning vill man få hästen lösgjord och börja aktivera ryggen så att man får bakbenens rörelser att gå genom hela hästens kropp och så att ryggen svingar olika beroende på om man rider skritt, trav eller galopp. Men om svingningarna i ryggen blir för stora så faller hästen isär. Tydligast blir detta i trav då svingningarna går nedåt och tillbaka istället för uppåt och tillbaka. Den stora och huvudsakligen nedåtgående svingningen ger en långsam takt och hästen känns väldigt mjuk och harmonisk, men samtidigt trycks bakbenen bakåt och hästen blir lång i kroppen. När hästen bär upp sig och svingar fram sina bakben så ska svingningarna i ryggen huvudsakligen vara uppåtriktade. Ryggen blir då också mer kompakt och rörelserna blir mindre. Man får dock inte blanda ihop dessa mindre rörelser med den avsaknad av svingning som en spänd rygg har.

Med den här hästen blir det ingen mellanmjölkskänsla…

Mina egna lektioner under kursen

Jag red Valioso på kursen. Mitt stora problem med honom har alltid varit hans överrörlighet, som jag tyvärr har förstärkt genom att arbeta med att kunna flytta bogar och bakdel. Alla hans kroppsdelar är väldigt lätta att flytta och han är aldrig tung på några hjälper. Men det är oerhört svårt att få honom stabil i läget mitt emellan. Det blir alltid lite för mycket upp eller lite för mycket ned, och lita för mycket inåt eller lite för mycket utåt. Jag kan snabbare korrigera honom nu, men hamnar ändå lätt i ett läge där jag måste bolla honom mellan hjälperna hela tiden för att hålla honom inom ramen. För att lösa problemet har jag de senaste två året fokuserat på att han ska rikta kraften rakt och hålla huvudet mitt framför kroppen men ändå vara lösgjord och ha en inner- och en yttersida. Mitt målmedvetna arbete har gett resultat. På kursen för Annika Keller för en dryg månad sedan kunde jag börja rida honom fram till handen. Jag har tidigare varit nöjd med att han har accepterat handen och inte dragit ihop halsen så fort som jag har lite kontakt med tygeln. Men därifrån till att jag kan driva fram hans bakben så att han tar kontakten är med den hästen en enorm skillnad. Eftersom jag nu tränat på detta några veckor så var mitt mål med den här kursen att Christofer skulle titta igenom arbetet och förhoppningsvis bekräfta att jag var på rätt väg. Och det lyckades jag med. Andra passet kunde jag rida Valioso fram till handen i en lite högre (dvs bärigare) form både i längning och i samling. I längningen sänkte han inte huvudet utan sträckte bara nosen och bakbenen lite mer framåt i en något långsammare takt och i samlingen ökade hans rundhet  och takten blev högre, men han sökte fortfarande kontakten med handen. Just att lyckas bibehålla kontakten i samlingen är avgörande för att han ska fortsätta jobba korrekt över ryggen. Med många andra hästar fokuserar man på att de ska bli lätta i handen i samlingen, men Valioso är alltid lätt i handen, oavsett om han arbetar korrekt eller felaktigt. Med honom blir det alltså inte ökad lätthet som ska bekräfta när det är rätt, utan en bibehållen kontakt.

Christofer pratar alltid om att det är lätt att komma in i samlingen, men att det svåra är att bibehålla den bärighet som samlingen skapar och ta med den in i en längning. Jag tycker dock att det är tvärt om. Och det beror inte bara på den häst jag rider, utan även när jag undervisar tycker jag att vägen ur samlingen är lätt att lära ut. Men detta är alltså bara ytterligare ett tecken på att olika ryttare, tränare och instruktörer har olika styrkor och svagheter och det är perfekt när man på detta sätt kan komplettera varandra! Christofer lät riktigt imponerad av hur väl Valioso bibehöll bärigheten när jag längde honom ur samlingen och istället fick Christofer guida oss lite i hur vi ska komma in i samlingen utan att den första reaktionen blir en avkortad hals (och ett avkortat steg) och att vi därefter ska ägna samlingen åt att korrigera de felen. Principen var ungefär att jag först ska rida hästen fram till handen så att jag känner bakbenens energi i handen (min formulering) och sedan öka drivningen och be om lite mer energi och rikta den lite mer framåt-uppåt. När Valioso formar sig in i samlingen (en väldigt framåtgående samling) så ska jag be honom öka takten. Om takten minskar när man går in i samlingen så blir ryggsvinget för stort (och det är detta som ger intryck av att ryttaren jobbar mer än hästen i samlingen).

Här rider jag Valioso fram till handen med mycket energi! Jag driver så mycket så att kameran inte hinner med, det är därför bilden är så suddig… Nej, sanningen är den att jag inte kunde fota mig själv, så bilden är hämtad från en film…

Det här var väldigt intressant! Jag ska nu stabilisera detta (dvs den raka kraften där jag kan rida hästens bakben, manke och panna framåt) och jobba mycket med övergångar in och ut ur samling utan att hästen släpper kontakten med min hand. I september ska jag till Christofer som veckoelev och då ska det här vara stabilt hela tiden så att vi kan gå vidare. Men innan det har vi en kurs här för Bent Branderup i maj och en kurs för Annika Keller i augusti, så jag har många möjligheter till avstämning av mitt arbete!

Vill du också rida för Christofer?

Jag kan väldigt glädjande tala om att Christofer kommer hit igen redan nästa år, den 7-8 april. Och är ni intresserad av det arbete hans fru Rebecca Dahlgren praktiserar med frihetsdressyr, trickträning och toleransträning så kommer hon hit och har kurs den 9-10 juni nästa år!

Read More

Bärighet och horisontell balans – kurs med Annika Keller den 25-26 februari 2017

2017-03-02
/ / /
Comments Closed

Annika Keller har just varit här och haft en helgkurs. Hon är liksom jag själv licensierad Bent Branderuptränare. Hon skiljer sig dock från många andra tränare inom Akademisk Ridkonst i och med att hon är mer intresserad av att energiskt rida hästen framåt i en horisontell balans istället för att fokusera på att flytta olika kroppsdelar sidledes och att vinkla bakbenen.

Annika instruerar på Ridakademi Norr! Vi bjöd självklart på vackert och soligt vinterväder under kursen och vårvinterns solstrålar lyser in i ridhuset!

Det här är precis det som jag under de senaste åren har arbetat med. Jag har nog fokuserat extra mycket på det just för att det är detta som Valioso har så svårt för! Fördelen med att hästen har svårt för något är att man blir väldigt skicklig på att hitta olika vägar till att nå just det målet och det blir väldigt enkelt att komma dit med andra hästar! Jag har nu implementerat det Annika lärde mig i min vanliga ridning och de sista två ridpassen har jag faktiskt kommit dit jag under så många år har velat komma! Valioso har varit stabil i en horisontell balans i skritt, trav och galopp och i den har han inte bara accepterat min hand utan till och med sökt kontakten med handen! Jag är så tacksam över att Annika hjälpte mig att bara höja kraven lite så att vi kom över den välkända tröskeln som oftast står i vägen för utvecklingen! Mitt mål nu är att stabilisera detta och jag inser att det viktigaste är att jag hela tiden rider Valioso fram till handen och inte nöjer mig förrän han själv söker kontakten med min hand. För att komma dit de dagar när han inte själv bjuder på det måste jag dock först skapa en ram där han i en lösgjord böjning riktar kraften rakt fram och inte trycker varken någon bog eller bakben åt sidan. Det som gör Valioso svår är att det räcker att nosen är en centimeter över eller bakom handen, att halsen är en centimeter för mycket böjd eller att en bog går en centimeter åt sidan för att man inte ska kunna omvandla kraften från bakbenen till bärighet! Och när man korrigerar ett fel så går han genast över i ett annat minimalt fel! Jag har dock blivit expert på att bolla honom mellan mina hjälper för att hålla honom inom ramen och när han är där behöver jag bara rida hans bakben mer framåt med mycket energi men långsam takt. Och när han tar hjälperna och börjar söka fram till handen så får även han en stabilitet!

Valioso i begynnande horisontell balans i trav. Han börjar söka kontakten med handen och svinga fram sina bakben, men det behövs fortfarande lite till för att han ska bli stabil.

Okej, det får vara nog av mina personliga reflektioner. Istället tänkte jag återge den intressanta föreläsning som Annika inledde sin kurs med, som handlar om hästens bärighetssystem och hur vi faktiskt kan använda och utbilda bakbenens påskjut för att komma till den fantastiska horisontella balansen. Om ni vill se hur detta utförs i praktiken så är ni välkomna till Annikas nästa kurs här på Ridakademi Norr! Hon kommer hit igen redan den 19-20 augusti!

Annika föreläser om det ämne som hon brinner för! Hur man rider hästens bakben framåt till ökad bärighet!

Det första bärighetssystemet – När hästen inte använder bakbenen

När hästen betar går den med huvudet lågt och har bakbenen bakom sig och buken hänger ned. Bakbenen har då ingen större aktivitet. Istället lutar hästen sin kropp över frambenen. Det är ett energibesparande system. Det är framför allt ligamenten som går längs hästens överlinje från nacken till svansen som bär upp hästen och lyfter upp ryggen. Manken sträcker ut ligamenten så att de lyfter ryggraden.

Detta är ett passivt bärighetssystem i och med att hästen inte aktivt gör något utan bärigheten sker passivt.

Ett naturligt sätt för hästen att använda bakbenen – Oanvändbart påskjut

Ett naturligt sätt för hästen att använda sina bakben är att bara skjuta på med dem. När hästen ökar farten går huvudet upp och bakbenen hamnar bakom hästen och skjuter på. Då kommer hästen alltså bara att använda bakbenen till att trycka kroppen framåt.

När hästen blir stressad eller skrämd använder den naturligt detta påskjut. Huvudet går upp, bakbenen skjuter hästens kropp framåt och ryggen sjunker ned så att hästen får en konkav överlinje. När hästen är stressad går den i den här formen och blir då även utåtställd i hörnen.

Stress medför alltså en användning av hästens kropp som inte är användbar för oss som ryttare.

När överlinjens muskler aktiveras lite grann så kommer alltid bakbenens framåtsvinging att minska i och med att kontraktionen i musklerna inte låter bakbenen komma fram ordentligt.

Hos racinghästar använder man överlinjens kontraktion för att öka bakbenens påskjut så att hästen kan springa snabbare.

Det andra bärighetssystemet – Aktiva bakben

Vi vill att hästen ska använda sin kropp på ett annat sätt. Vi måste lära hästarna att använda kroppen på det sättet, för det är inte ett naturligt sätt för hästen att använda sin kropp på.

Om vi kan driva hästen framåt utan att skapa stress i hästen så skapas en annan bärighet i hästen, där bakbenen svingar fram inunder hästen istället för att bara skjuta hästens kropp framåt. Magmusklerna måste kontraheras för att hästen ska kunna föra bakbenen framåt.

Sambandet mellan de två bärighetssystmeten

I naturen kommer hästen aldrig att aktivera båda bärighetssystemen på samma gång. När vi tränar hästarna ska vi trots detta försöka aktivera båda systemen samtidigt. Vi ska försöka få hästen att slappna av och sträcka sig framåt och sänka huvudet och samtidigt röra sig framåt. Vi måste försöka hitta ett tempo där det är möjligt för hästen att sänka huvudet.

Det går inte att skapa bärighet bara genom att bromsa upp hästens påskjut. Om vi bara bromsar upp hästen så kortar den steget med bakbenen. Det innebär i och för sig att påskjutet minskar, men samtidigt slutar bakbenen kliva fram. Utan impulsion kommer bakbenen inte att kliva fram. Då blir bakbenen inaktiva.

Utbildningsgången och den horisontella balansen

Först måste vi stabilisera hästens första bärighetssystem (det inaktiva systemet). Hästen lär sig då att sträcka sig framåt och länga sin överlinje, vilket tar bort stressen från hästen. När hästen är avslappnad och lugn kan vi börja driva den lite framåt. Om hästen då bibehåller en avspänd position så aktiverar vi både det andra bärighetssystemet (aktiva bakben som svingar framåt). Då kommer hästen att aktivera underlinjens muskulatur och svinga fram bakbenen mer. Samtidigt aktiveras dock påskjutet från bakbenen, i och med att hästens fart framåt ökar. Eftersom bakbenen svingar framåt så är dock inte påskjutet från bakbenen så skadligt att det förstör den bärighet vi börjar skapa. Nu kan ryttaren också börja få en liten kontakt med hästens mun. Om hästen tar huvudet nedåt-bakåt så skapas aldrig den kontakten, men då kommer inte heller bakbenen att svinga fram. I det läget blir bakbenens påskjut skadligt. Istället ska hästen börja sträcka sig fram och söka kontakt med ryttarens hand.

Här håller hästen kvar frambenet i marken tills det är ganska långt under kroppen. Det innebär att den inte flyttar vikten till bakdelen. Det här är ändå ett viktigt steg i hästens utbildning i och med att den stretchar ut överlinjen och sträcker sig framåt och tränar sig på att sträcka bakbenen framåt och söka kontakt med ryttarens hand. Först när de här reaktionerna på ryttarens hjälper är väl stabiliserade är det dags att minska påskjutet.

Hästen måste alltså lära sig att när vi driver den framåt så ska den öka bakbenens framåtsvingning, utan att bli spänd eller stressad. Självklart kommer hästen samtidigt att öka påskjutet en aning, men poängen är att hästen lär sig att svinga fram sina bakben bättre.

Det ena bakbenet svingar fram medan det andra skjuter på och hästen söker kontakt med ryttarens hand!

Nästa steg är att kunna minska tempot och på samma gång driva hästens bakben framåt. Då minskar påskjutet från bakbenen en aning samtidigt som bakbenens framåtsvingning bibehålls. Det är då man uppnår den horisontella balansen i hästen. Den ska vara grunden för all annan utbildning av hästen.

I den Akademiska Ridkonsten är vi väldigt ivriga att börja samla hästarna. Det är därför många som mer eller mindre hoppar över den här delen av hästens utbildning, eller ägnar för lite tid till den och alltför snabbt börjar jobba med samling av hästen.

Inom tävlingsdressyren säger man att man först måste utbilda hästens påskjut. Inom den Akademiska Ridkonsten brukar vi istället säga att hästen har påskjutet av naturen, så det behöver vi inte utbilda. Istället ska vi utbilda hästens förmåga att bära med bakbenen. Men det påskjut hästen har av naturen är ett ”oanvändbart” påskjut. Vi måste därför utbilda hästens påskjut för att kunna använda det på ett bra sätt. Samtidigt som hästen skjuter på med det ena bakbenet måste den fånga upp påskjutet med det andra bakbenet som svingar fram. Detta är innebörden av en horisontell balans. Den horisontella balansen varierar med hästens utbildningsnivå och styrka.

Det vi ska eftersträva i utbildningen av hästen är alltså att uppnå horisontell balans. Sedan ska hästen stärkas i den horisontella balansen så att den orkar vara där längre tid och stabilare kan hålla båda bärighetssystemen aktiva.

Om man börjar samla hästen innan man har skolat hästens påskjut på det här sättet så blir ofta resultatet att man kortar av bakbenens framåtsvingning samtidigt som man minskar påskjutet. Resultatet blir att hästen bara tar korta steg.

Utan den horisontella balansen och förmågan att driva hästens bakben framåt så blir det svårt både att komma in i samling och gå ur samlingen. Då kommer hästen antagligen att dra ihop sig både när man ska gå in i samlingen och när man ska gå ur den. Det enda sättet för att mjukt kunna gå ur samlingen är om hästen svingar fram sina bakben i samlingen. Annars kommer bakbenen bara att skjuta hästens kropp framåt och överlinjen kortas av.

När man ska lära hästen vägen in till samlingen så handlar det i början om att kunna minska och öka tempot. Om man lär hästen att man kan driva bakbenen framåt och komma till en horisontell balans och att man därifrån kan minska påskjutet lite men fortsätta driva bakbenen framåt så lär sig hästen att kunna göra mjuka övergångar in i samling och ut ur samlingen.

Ofta kan det faktiskt vara så att hästen har mer bärighet när den går framåt i en horisontell balans jämfört med när man samlar den. Det beror på att många hästar kortar av bakbenens framåtsvingning i samlingen. Då hjälper det inte om hästen kan vara på stället, och kanske till och med vinkla sina bakben. Om inte bakbenen svingar fram så skapas ingen bärighet även om man har lyckats ta bort påskjutet.

Utmattning i bärighetssystemen

När vi har en bra stretch av överlinjen så att det passiva systemet aktiveras så sträcks överlinjen framifrån. När bakbenen svingar framåt så sträcks överlinjen bakifrån. Om man förlorar ett av bärighetssystemen så kommer hästen att behöva börja bära med skelettet.

När hästen kortar överlinjen och skjuter på så blir bäckenet plattare. Det blir då en kraftig belastning i övergången mellan korsbenet och ländryggen. Samma effekt kan man få när hästen är för låg i formen. Då kan hästen bli så låg så att halsbasen sjunker ned och bröstryggen sjunker ned mellan bogbladen. Om hästen lär sig att svinga fram bakbenen ordentligt så kan den bibehålla rundheten och lyftet i bröstryggen även i en väldigt låg form, men det normala är att hästen sjunker ned med framdelen när den är djupare än en viss nivå.

Alltid när de främre bröstkotorna sjunker ned så får vi en ökad belastning i övergången mellan korsbenet och ländryggen. En sänkning av bröstbenet ger nästan alltid också ett problem i hästens tungben, i och med att de är sammanknutna med starka muskler. Då får man oftast symtom som att hästen börjar tugga för mycket eller blir spända i käken. Så dessa tre punkter samverkar. Får man problem i en av dem så får man problem i alla tre punkter. Överlinjens muskler reagerar på detta genom att dra ihop sig, för att på så sätt hålla uppe ryggraden. I början kommer hästen då att bygga mer ryggmuskler, men sedan kommer musklerna att börja försvinna vid manken. Istället får hästen en överdriven bröstmuskulatur. Gluteusmusklerna och musklerna på varje sida av svansen blir också väldigt spända och överdrivna.

De tre ställen där hästen får problem när den inte använder sina bärighetssystem är vid länden-korset-bäckenet, vid nedre delen av halskotpelaren-bröstbenet och vid tungbenet-nacken.

Dessa problem kan komma när man rider med för mycket påskjut, men det kan faktiskt också uppstå när man rider hästen för sakta, så att man inte får tillräckligt med impulsion för att skapa stretch i överlinjen. Problemet kan faktiskt också uppstå när man rider hästen i en korrekt form, men håller på för länge så att hästen blir för trött i de muskler som ska bära upp hästen.

Read More

Kursutbud 2017 på Ridakademi Norr

2017-01-18
/ / /
Comments Closed

Läs och skriv ut foldern med alla viktiga datum för 2017! Skynda dig att föra in alla kurser i din kalender så att du inte råkar dubbelboka dig! Fundera också på lämplig vecka att komma till Ridakademi Norr som veckoelev – det effektivaste sättet att nå snabb utveckling! Bor du långt bort så erbjuds nu också möjlighet till videolektioner.

Välkommen att kliva in i ett nytt och spännande 2017!

Read More
  • Artikelarkiv

  • Webshop