Jag ramlade av en händelse på en studie av vilka effekter man kan se av hur hästen placerar sitt huvud och hals. Jag blev då lite inspirerad och kände att jag var tvungen att referera studien och skriva lite om ämnet!
Man har här gjort en litteraturstudie av vad som finns publicerat beträffande effekterna av hur hästen placerar sitt huvud och hals. Det finns ganska många studier publicerade, närmare bestämt 55 stycken. Att ämnet intresserar så många är troligen en motreaktion mot den alltmer spridda träningen av hästar i extremt rund och djup form (rollkur eller hyperflexion). Det är otroligt viktigt att det förs fram fakta som motverkar sådana extrema avarter inom ridningen. Jag tror dock personligen att en effektivare väg att motverka detta vore om domarna genom mer kunskap om hästens biomekanik premierade bäriga och naturliga rörelser istället för konstlade och onaturliga rörelser. Men det vore nog en utopi. I väntan på att min utopi ska förverkligas får man istället hålla till godo med den effekt man kan åstadkomma forskningsvägen.
Personligen hade jag dock tyckt att det hade varit mer intressant att undersöka skillnader mellan mindre extrema former hos hästarna, men det är antagligen svårare att objektivt genomföra en sådan studie. Har man kunskap om hästens biomekanik så undviker man ändå alla extrema arbetsformer. Men det hade varit intressant med en studie som undersöker skillnaderna beroende på om hästen arbetar med nosen i lodplan, 2 cm framför lodplan eller 2 cm bakom lodplan. Då befinner man sig nämligen inom det spann där de flesta av oss, medvetet eller omedvetet, rör oss i vår dagliga träning.
Det vore intressant med en studie som mäter ganaschfriheten hos hästen. Jag tror att det vore ett mått som väldigt väl sammanfattar den sammantagna effekten av formgivning framifrån och bakifrån. Tänk om domarna kunde börja bedöma ekipage utifrån vilken ganaschfrihet ridningen åstadkommer…
Det finns dock en kraftigt försvårande faktor när det gäller studier av hur hästen placerar huvudet och halsen och det är att effekten i hästens kropp är beroende av vad bakbenen samtidigt gör. Jag formger aldrig en häst med enbart tygeln, utan mitt främsta verktyg för att formge en häst är sits och/eller skänkel. Tygelns uppgift i det arbetet blir framför allt att placera hästens huvud inom ramen, så att den inte kan kompensera arbetet bakifrån genom att t.ex. bli för djup, dra in nosen, köra upp nosen eller förböja halsen. Släpper jag inte fram några stora fel framtill (dvs sådana placeringar av hästens huvud som jag utan erforderliga forskningsstudier vet har en negativ inverkan på hästens biomekanik) och samtidigt med sits och/eller skänkel ber hästen kliva fram med bakbenen så blir resultatet att hästen välver halsen och mjuknar på handen. Istället för att man då åstadkommer en formgivning genom att dra nosen bakåt, så åstadkommer man en formgivning genom att föra manken framåt! Jag undrar bara hur man skulle kunna konstruera en studie som mäter effekterna av detta? Vilket objektivt mått skulle kunna sammanfatta den formen? Det enda mått jag kan komma att tänka på är ganaschfriheten, mätt som formen på vinkeln mellan hästens underkäke och underhals. Formas vinkeln som ett upp-och-nedvänt V arbetar hästen fel och formas vinkeln som ett upp-och-nedvänt U arbetar hästen korrekt! Även författarna i studien nedan tycker att detta mått vore ett viktigt mått att föra in i framtida studier.
Även om man genomför studier med ett mått som väl återspeglar det man vill studera så måste man även fastställa bedömningskriterier för de effekter som detta förväntas ge upphov till. I de hittills genomförda studierna har man, när det gäller hästens biomakanik, framför allt tittat på om rörelserna i olika delar av hästens rygg. I någon studie har man även tittat på hur långt fram bakbenen kommer. Hur långt fram bakbenen kommer är ju ett bra kriterium. När det gäller rörelserna i ryggen är det dock mer problematiskt. Vi vill ha rörelser i hästens rygg, men vi vill ha rätt rörelser. Rörelserna ska huvudsakligen skapas av de framåtsvingande bakbenen. När ett bakben svingar fram ska höften på den sidan sänkas, vilket skapar en rörelse genom hela hästens rygg. Om hästen istället sänker höften i påskjutsfasen så kan det ibland skapa en större rörelse i hästens rygg, men det är då inte den rörelse som vi eftersträvar. Dessutom är rörelsen större när hästen länger sig och mindre i samling. Rörelsens storlek blir därför ett väldigt tvetydigt mått och kan därför inte användas för att bedöma om en viss form ger en positiv eller negativ effekt på hästens rörelser.
Jag skulle vilja genomföra två studier kring hästens formgivning. I den ena skulle en formgivning som ger ganaschfrihet jämföras med en formgivning som inte ger ganaschfrihet. Bedömningskriterierna skulle då vara hur långt fram bakbenen sätts ned, hur mycket bröstryggen lyfts och hur vikten fördelas mellan hästens ben. I den andra studien skulle man med samma bedömningskriterier jämföra en häst som vinklar manken lite utåt med en som vinklar manken lite inåt.
Men tills någon visar intresse för att genomföra en sådan studie får ni hålla till godo med min resumé av nedanstående studie.
I den här studien har man tittat på vilka effekter på hästens välbefinnande man kan hitta utifrån hur dess huvud och hals placeras i träningen. ”ISES position statement on alterations of the horses’ head and neck posture in equitation”, International Society for Equitation Science, 2015, file:///Users/katrinwallberg/Downloads/ISES_PS_on_alterations_of_the_cervical_vertebrae_in_equitation.pdf
Hur hästen placerar huvud och hals har betydelse
Inom i princip all träning av hästar lägger man vikt vid hur hästen håller huvud och hals. Det har i ett flertal studier under de senaste 20 åren undersökts hur kraftigt tryck ryttaren använder i hästens mun för att placera huvudet i en viss position. Det genomsnittliga trycket varierar mellan olika discipliner, (i western är det genomsnittliga trycket 1,5 kg, i dressyr 5 kg och i körning 3-20 kg) men man kan konstatera att det ofta är ryttaren som med kraft håller hästens huvud i en viss position och inte hästen själv som bibehåller formen.
Hur kan man mäta huvudets placering?
Det finns flera olika sätt att mäta positionen av hästens huvud och hals:
3a) Vinkeln mellan nosryggen och vertikalplanet.
3b) Böjningen i skärningspunkten mellan underkäken och strupen (halsens undersida). Ganaschfrihet.
3c) Vinkeln mellan bogen och nacken (höjden på nacken i förhållande till bogen).
3d) Huvudets laterala vinkel i förhållande till kroppen.
3e) Den laterala böjningen av halsen (halsens laterala vinkel i förhållande till kroppen).
Även om det finns flera objektiva mått att använda som visar hur hästens huvud och hals formas så är det inte lätt att bedöma vilken effekt detta har på hästens välbefinnande. Traditionellt sett har man framför allt studerat vinkeln mellan nosryggen och vertikalplanet samt vinkeln mellan bogen och nacken (dvs huvudets höjd). Det är framför allt vid extrema vinklar (t.ex. rollkur) som det är stor negativ effekt på hästens välbefinnande. När det gäller nosryggens vinkel nämns effekter som nedsatt andningsförmåga, begränsat synfält, patologiska förändringar i halsens vävnader (t.ex. cellskador och inflammationer) och stress på grund av den fysiska begränsningen.
Förutom nosryggens vinkel i förhållande till vertikalplanet borde dock ganaschfriheten ha stor betydelse för hästens välbefinnande. När vinkeln är spetsig blir formen som ett upp-och-nedvänt V. Då är risken för nedsatt andningsförmåga och patologiska förändringar stor. När vinkeln är mindre spetsig blir formen som ett upp-och-nedvänt U och då är hästens välmående större.
Utvecklingen över tiden av huvudets och halsens position
Böjningen av hästens hals har genom historien varit ett aktuellt ämne. Förr har man dock aldrig uppmuntrat att medvetet placera hästens nosrygg bakom vertikalplanet. Det är inte förrän i modern tid som det förekommer att man medvetet rider hästen med nosryggen alltifrån något bakom vertikalplanet till extremt mycket bakom vertikalplanet (rollkur).
Vid en litteraturstudie utförd i maj 2015 hittade man totalt 55 publicerade studier av hästars huvud- och halsposition. 42 av dessa studerade effekten på hästens välmående. 88 % av dessa kom fram till att en placering av huvudet bakom vertikalplanet hade negativ effekt på hästarnas välmående. I 35 av de 55 studierna ingick gymnastiserande effekter på hästen. I 26 % av dessa studier kom man fram till att en position bakom lodplan hade positiva effekter och i 23 % av studierna kom man fram till att det hade negativa effekter. Några av studierna visade också att rörelserna i ryggen ökade när hästen gick bakom lodplan men steglängden kortades av.
Slutsatser
Om man jämför de små och ytterst osäkra gymnastiska effekterna av att hästen går kraftigt bakom lodplan med de stora negativa effekter detta har på hästens välmående så finns det ingen anledning till att rollkur skulle accepteras inom hästträningen.
ISES (International Society for Equitation Science) anser att extrema positioner av hästens huvud och hals inte är acceptabla. ISES anser också att det som står i FEI:s dressyrreglemente om att hästen ska ha nosryggen i eller något framför lodplan i alla lägen ska gälla och prioriteras.