Clinic with Jean Luc Cornille, April 5-8 2019

2019-04-12

in Genomförda kurser, Hästens biomekanik, Hjälpgivning

Comments Closed

Background

Jean Luc comes from the classical school Cadre Noir of Samour in France. The classical theory is based of what riders thought a long time ago, and what has become the tradition in riding. But new science has shown that many of these theories are not correct! One example is the swinging back.

Our ancestors were not wrong. They were good riders, but they explained what they felt in riding according to that times knowledge. And since we now has more knowledge we need to question the classical theories.

Jean Luc is now going through several dressage movements, for example half pass and piaffe. For each movement he is comparing the classical explanation of that movement with todays knowledge according to science. This shows how wrong the classical masters really were. If we keep on following the theories of the classical masters, we will ride our horses wrong.

The principle of training have been obedience. That is completely wrong. Horses wants to work with us. They only need the guidance to do it correct. You need to teach the horse to move in a way where they use more eccentric contraction (instead of concentric contraction) and elastic strain energy. Then the horse can work with less effort. When the horse feels this he will start to search for that movement. The problem is that all horses protect their tensions and the way they are used to move. Every horse will protect their problems. Therefore all horses will make misstakes. You need to analyse the misstakes and guide the horse to find a solution in the right direction. Submission will not solve this. Instead we need to encourage them to try a new solution.

The biomechanics of the horse

In 1964 the first study was made about the vertebra column of the horse. It shows that the thrust from the hind legs will travel thru the spine, vertebra by vertebra, and the back muscles can convert that into an horisontal and an upward force. That study did not get much attention.

By this time, the general opinion was that the bow and string concept was correct. That means that the muscles in the upper line should be suppled to allow to be lengthened by activating the abdominal muscles.

”I think it is evident now that in certain respects the first approach to the physics of cosmical plasmas has been a failure. It turns out that in several important cases this approach has not given even a first approximation to truth but led into dead-end streets from which we now have to turn back.” (Greg Hummel 1970) In the same way we need to turn our back to equine classical theories, such as the bow and string concept, driving with the seat etc. These theories are wrong. That is not the way it works.

In space research, the magnetosphere and interplanetary space, which are near the Earth, where supposed to be void and structureless. We know now that they are filled with plasmas and magnetic fields. As well, we know now that the thoracolumbar spine is not a set ot tendons and ligaments kept under tension by the string. Instead, the equine thoracolumbar spine is a complicated network of muscles, tendons and fascia, functioning differently than previously believed.

Tensegrity, elastic energy, forces transport, closed kinematic chains are the new words of classical equitation. They are the fundamental components of equine gaits and athletic performances. They cannot be forced, submitted or disciplined. They can be processed in the horse brain, through a dialogue upgraded to the very high and very refined horse perception.

Tempi change

In tempi change the horse does not engage the hind legs much. The hind legs does not go in front of the vertical. Instead the tempi change helps the horse to store more elastic energy. In the right canter the left side resist and store elastic energy and vice verse. You need to ask for the first two changes, then you should just sit without moving and the horse will use the elastic energy to repeat the changes.

Muscle tone and supplement

Every time a hind leg push it will create an oblique force working on the vertebra column. The muscles must resist this force. The whole horse is built in the same way. In the legs all the joints have tendons and muscles that need to resist the impact force when the horse is moving, other ways the impact force will damage the joint. To stay sound the horse need a certain muscle tone. Therefore supplement is not the solution.

Straightness

There is no such thing as straightness in the horse. When the horse is moving there are always a slight bending to the left and to the right, that causes the shoulders and the hind legs to move a little sideways. Straightness means making these sideways movements smaller and to narrow the corridor. With your back muscles and your upper thigh you control the shoulders of the horse and with your calfs you control the hind legs of the horse. The perception of the horse is very high. Therefore you should never squeeze with your calfs. The stirrups helps you to hold your calfs in the right position. You only need to touch the horse gently, you don’t need any force. And you should never squeeze with your thighs. You should place your thighs in balance on the horse. But the horse need to be able to widen the chest, and that is impossible if the rider is squeezing.

Flexion and bending

Flexion creates a small movement between the vertebras. So does the bending and the rotation. The movements are not exactly the same, but they are very similar. And they are created with the same muscles. Therefore flexion will make bending and rotation easier. And bending and rotation will make flexion easier.

The push from the hind leg creates a force. That force need to be channelled by the rider and the horse. When the right hind leg push the force goes diagonally to the left. If the rider follow that force to the left the horse will follow and rotate to the left. Instead the rider should resist that force and stay balanced in the middle. Therefore the rider need to create a corridor with it’s back muscles, it’s seat, thighs and calfs. The whole body of the rider will be involved to guide the force in the right direction. This is a constant dialog with the horse. The force will be changed every half second, and therefore also the riders muscle tone need to change every half second. Therefore a good posture can’t do this work. It must be a constant dialog.

Stabilising system of the vertebral column during movements. ”The reflex contraction of the spinal column muscles compensate for the bending of the spinal column” (Ober J. K. 1974).

This is a characteristic behaviour of the spine stabilising system during movements. The findings contradict theories pretending that lateral bending stretches the muscles situated on the outside of the bend. Dr. Betsy Uhl DVM, PhD, DAVCP explains how the force generated by the propulsive hind leg acts obliquely on the thoracolumbar spine. The thrust generated by the hind leg has to be resisted by the muscles situated on the opposite side of the spine to create movement. The same principle applies to lateral bendin.

Frequency and cadens

If the horse go faster than a certain frequency the horse will not be able to store enough elastic energy to create an upward push. Therefore with a slower frequency will make it possible for the horse to create greater movements.

The seat

When you sit on the horse you are always on the two seat bones, the glute and the upper thighs. Both your posture and your muscle tone will differ thou, depending on which muscles you engage. Simplified we can say that the superficial muscles are responsible for creating movements in your body and the deep muscles are responsible for posture and change in muscle tone. To be able to get a neutral seat you need to learn how to engage your deep muscles. Then you can start to play with making changes in muscle tone, to tone up with your horse and get the same tensegrity.

The classical seat

The stability over the seat bones is assisted by:

The glutes
The upper thighs muscles
Transversal Spinalis
Abdominal muscles
Pectoral muscles
Muscles of the cervical-thoracic area
Back of the thighs muscles
The calf

Saddles that support the rider

Saddle makers tried to improve the look by pushing the glutes forward with high cantle and keeping the thighs in place with oversized thigh blocks. They improved the look but not the function. The rider’s body weight acts from back to front hampering proper function of the horse’s back muscles and increasing the load on the forelegs. The thighs push upward in the oversized blocks.

Also resulting from slackness of the glutes and artificial support of the high cantle, some riders collapse the vertebral column rounding the whole spine.

Some riders collapse even further, lifting the upper thighs in the oversized thighs blocks, bending the knees and losing stability of the lower legs. The legs instability creates chaotic stimuli in the horse’s side, where the horse does have a very high tactile perception.

If the glute are not strong enough, the result is that the rider has a posture that looks alright, but it is working in the wrong way.

If the body weight is acting back to front, the body weight alter the function of the back muscles. That creates the wrong dynamic.

A saddle that place the rider don’t allow good riding. Instead the saddle should allow the rider to find the right place. The stability of the rider’s seat is based on the tone of the glutes, psoas and other muscles, and therefore, a saddle allowing such tone.

The neutral balance – the vertical seat

If the weight is too much forward, the horse will shift backward – down (the front legs are pushed backward down). If the weight is too much backward, it pushes the horse forward – down. Do not push your heels down, since that pushes your weight back.

The vertical line of the rider is the key. Body weight can act consciously or not, the horse responds anyway. Precise position gives you the ability to orchestrate the horse.

The neutral balance, which is the body coordination where there is not back to front shift of the rider’s weight, demands advancing a little more the Anterior Superior iliac Spine (ASIS)

You should never act back to front or front to back. To manage this you must place yourself in a totally vertical position.

The gluteus muscles
The psoas
The muscles of the upper thighs
Transversus Spinalis muscles
Abdominal muscles
Cervical-thoracic muscles
The calf

As you can see it is mostly the same muscles that the rider uses in the neutral seat as in the classical seat, but the posture is not exactly the same. You have to advance your pelvis. Properly tuned, the whole muscular system allows a neural balance where the front part of the shoulders, the middle of the spine, the seat bones and the stirrups are on the same vertical line. The rider can then orchestrate the horse’s subtle nuances in muscle tone.

The middle of the spine is the center of the rider’s rotation. It is exactly between the last thoracic vertebra and the first lumbar vertebra. If any of these points are in front of or behind the line, you will disturb the balance between the diagonally back muscles in the horse.

To coordinate the horse’s physique

We must figure out how the horse’s body must be shaped to be able to perform the movement.

The art of riding is to educate and coordinate the horse’s physique for the athletic demand of the performance. To make the horse perform different movements are not the difficult thing. The difficult thing is to coordinate the muscles of the horse in the right way to be able to do the movements in the correct way. Without this coordination, the movements will create strain on the horse and eventually the horse will be injured.

It is much easier to use force than brain (Etienne Beudant, 1866-1949)

Influence your horse with muscle tone, not aids

The horse obey to the aids we are using. Instead of giving aids we should just change the tone. Act like you are moving, but don’t move. Only change the tone in your muscles. To be able to do this you need to explore your own body. The tensegrity of the rider must match the tensegrity of the horse. If it matches the horse will react. Therefore the horse will give the rider feed back and tell the rider when the seat is correct.

If you change the tone of your body and the horse does not respond, analyse the reason. Maybe you are in front of or behind the neutral posture. Or maybe something else is disturbing the energy floating thru the rider into the horse. Even if you have what looks like the right posture, it doesn’t have to be correct. In this posture there are gradations. Every rider need to find the level of precision of body control to be able to play with these gradations. Yes, it is subtle and gentle, but it is possible to do.

The placement of the saddle

We are usually told that the saddle should be placed behind the Trapezius muscle. But if you remove the top layer of muscles you will see that the trapezius goes far back on the horse. So does the latissimus dorsi. You can’t place the saddle that far behind.

Influence the back muscles of the horse

You need to remove 4 layers of muscles before you reach the muscles that coordinates the spine. Therefore these muscles are not activated by pressure, instead they are activated by movement.

There are actually two different longissimus muscles, it is on dorsal muscle and one ventral muscle. These together with the multifidus muscle are protecting and stabilising the horse’s spine. This system of diagonally muscles makes a complex coordination of the horse’s back and are able to convert the forward thrust into an upward force and an horisontal force.

When this coordination is working you will feel it. If it is not working, you must find out how to help the horse to find a better way to coordinate the back muscles.

If there is a disturbance (such as a seat working back to front or a hand restricting the neck), the horse will protect himself and resist.

If you follow the movements that the legs of the horse is creating, you will move more than the spine is created to move. Then the horse need to protect himself from the movements of the rider. Instead the rider need to minimise the movements in the rider’s body to match the movements in the horse’s back. This creates an equitation where the rider barely move. Then it will be possible for the horse to react of gradations of muscle tone in the rider.

It is not the muscles that move the leg. The muscles create tension on the tendons and the tendons move the leg. Therefore you always need to prepare the horse and give the horse time to coordinate the body in the right way. When the body is ready the horse can perform the transition.

It is one cm in difference between the seat bones for a woman and a man. The pelvis of the woman (left) is wider, but most men are bigger than women. Therefore the different is so small.

You need to be in the middle of the saddle. You should place yourself on top of your seat bones. There will always be a curvature in the spine, but it should be almost straight. If you collapse the S-shape will be too big and the center of the spine will be behind the seat bones. The movements in the spine will also be too large. With too much S-shape the interior part of the disc will be compressed. The fascia should separate the vertebras in the spine. But with an exceeded S-shape in the spine, the fascia will not function properly.

If you want to get a reaction from the horse by increasing the tone of your muscles and you don’t get that reaction. Don’t continue to do the same thing. Change a little. Do more, do less, change the posture, use the tone in different muscles etc. But don’t expect to get a different reaction by continuing doing the same thing. If you succeed, you are going to get more and more results by doing less and less.

The whole body need to be in balance for the rider to become neutral

The seat bones are two points around which the pelvis can oscillate back to front and front to back.

The rider need to find the right coordination in the:

Gluteus muscles
Psoas
Muscles of the upper thigh
Abdominal muscles
Back muscles
Pectoral and cervical muscles

Gluteus

Stability is created by the muscular system surrounding the pelvis. That contains of the gluteus system:

Gluteus Maximus
Gluteus Medius
Gluteus Minimus

The gluteus muscles should not be contracted, but not totally relaxed. You need some tone in the gluteus. If the rider does not resist enough with the gluteus the rider will fall backwards.

The psoas

If we contract it a little it will help us to become straight. If we contract it too much the back will become arched.

The muscles of the upper thigh

You should advance the Anterious Superius Iliac Spine (ASIS) forward. This will keep the rider’s seat forward in the saddle without tilting the pelvis forward and arching the back.

The abdominal muscles and the back muscles

Everything we do with the abdominal muscles must also be done with the back muscles. You always need to find a balance between the front and the back.

Pectoral and cervical muscles

You will never function properly in the thoracic area if the cervical muscles are not engaged properly.

Sit behind the middle of the saddle

In many instances, riders sit further back on the saddle (behind the middle). There are also a lot of saddles that place the rider to far backwards. This will increase the back to front effect. Even if the rider is supported by high cantle and oversized thigh blocks, the body weight is acting back to front when the rider sit to far back.

Some riders compensate this. It can be done in different ways:

Arching the lumbar spine and shifting the shoulders back.
Collapse the whole spine.

This put strain on the vertebra discs. Between the attraction of gravity pulling downward and the upward forces coming from the limbs and thoracolumbar spine, the rider intervertebral discs, if unprotected by muscle tone, tendons and fascia, are under intense compressive forces. This is the reason that many riders get back problems. The fascia are supposed to separate the vertebras, which will take the strain away from the discs. Therefore we need a certain tone.

This seat with an arched lumbar spine and the shoulders back or a total collapse of the whole spine is the hardest falt in the seat to correct. The rider are probably not aware of the problem. It’s a seat where the rider does not use any effort. The rider need to learn to become taller and start to use more muscle tone.

Some riders collapse the spine without shifting the pelvis backward. They remain too far back on the glutes and the body weight is acting back to front.

High cantle pushing the glutes forward and oversized thigh blocks forcing the thighs backward induce arching of the lumbar area.

The neutral seat

A lot of the problem we have in our horses is caused from the fact that we does not sit on the right place. Therefore we create a force that the horse act on. Then we need to compensate that with more reins and legs. The only way to get lightness is to always ride with loose reins and with neutral seat. We don’t have to be perfect in our bodies. But we need to find a seat where we are neutral to the horse. Therefore every rider have to find its own way to become neutral. Therefore different riders might need different muscle tone, and different riders need to engage different muscles. It is not the posture that is important. It is the coordination. It doesn’t have to look a certain way. It has to be effective.

Advancing the ASIS places the rider in neutral balance where the body weight is not acting back to front or front to back. The best way to do this (especially for women) without arching is to advance the ASIS together with the sternum (open the chest).

Harmonic tensegrity occurs at the level of biotensegrity. Stephen Levin describes how every part of an organism, from the molecular to the gross anatomy, is integrated by a mechanical system into a complete functional unit. You can never separate a single body part. A change in one part of the body will always influence other parts of the body. To be able to communicate with the horse, the aids are not enough. You need to use your interior body and your balance to be able to communicate with your horse.

We can describe the gross lines of the rider’s position, but the seat is not a posture. The seat is a body coordination, proper to each individual. The seat involves the rider’s whole body where numerous nuances in muscle tone occur simultaneously but within an overall integrity. The seat is a conversation guiding the horse mental processing to the body coordination optimally adapted to the athletic demand of the performance.

Forces acting on the seat

The seat cannot be in balance if it is disturbed by any shift of the rider weight or any lateral and/or transversal shift of the saddle. Forces, such as upward forces, are constantly acting on the rider’s body. There are a lot of forces just in front of the riders seat and just behind the riders seat, acting upward. That might feel like a swinging back, but it is mostly forces created by the horse’s legs and the vertebral column. If the rider relax his back and follow this force, the horse need to protect himself from the movements in the rider. Therefore, the more relaxed the rider is, the more the horse need to tense his back.

The lateral bending and rotation

The rotation creates the lift

The horse is not lifting its trunk straight upwards. It lifts the trunk with the rotation. This can be a stepwise lift between the left and right side of the horse. So a tiny rotation to the left will lift the right side of the horse a little, then a tiny rotation to the right will lift the left side of the horse a little and so on.

There are two ways to create rotation.

By bending the thoracic spine
By engaging the inside hind leg.

Each horse will prefer one of the ways. Always start with the approach that the horse prefer. When it starts to work, use also the other one.

The rider’s seat creates the rotation

Lateral bending occurs between T9 and T16. Transversal rotation between T9 and T14. Therefore the lateral bending and rotation occur between the rider’s upper thighs. If the rider sit too far back, the horses trunk will not be between the rider’s upper thigh. The integrity of the whole body of the rider is involved.

A twisted or bended spine

If the rider bends the spine, he will create a force pushing the horse laterally. The same problem will occur if the rider compensates for inverted rotation of the horse’s thoracic spine and/or a shift of the saddle by bending the vertebral column.

If the spine is twisted, you will never get the right reaction in the horse. Therefore the shoulders, the pelvis, the upper thighs and the arms of the rider need to face in the same direction.

If the rider turns the shoulders and/or the head to the right but keeps the pelvis straight, the horse will likely keep going straight. The twist of the rider’s spine will alter the integrity of the rider’s body.

The twist of the rider’s upper body to the right will also shift the seat bones toward the left stimulating inverted rotation. On the picture, inverted rotation is also created by excessive bending of the horse neck.

Influence the chest with the upper thigh

It is the upper thigh that will influence the chest of the horse. The lower thigh will only act on the ribs, and you can not do anything on the ribs. Therefore it is the upper thigh you need to use to create the rotation. Don’t squeeze with the lower thigh. But the calf should always touch the horse.

The use of the lower thigh and the calf

An error that hampers the rider’s integrity and alters the clarity of the conversation with the horse, is squeezing the lower thighs above the knees, moving the lower legs away from steady contact with the horse’s flanks.

If the rider squeeze with the lower thigh, this might cause the lumbar spine to arch. Also the contrary can occur, that an excessive arching of the lumbar vertebrae causes the lower thigh to squeeze. The defect tends to move the lower legs away from the horse’s flanks. This creates a problem of instability in an area of very high tactile perception. From this leg position, the rider either has to squeeze the legs, in order to touch intermittently with the calf. In both cases, the horse is disturbed by excessive pressure of the chaotic stimuli of intermittent contact.

Using stimuli developed for gauging human tactile sensitivity on the part of the horses body which would be in contact with the rider’s leg is greater than what has been found for the adult human calf or even the more sensitive human fingertips. Horses can react to pressures that are too light for the human to feel (C. A. Saslow, 2002)

Horses deemed insensitive to the leg (deadsided) may simple have never had the chance to respond to consistent, light, meaningful signals. Similarly, the seeming ability of a well-trained horse to ”have extrasensory perception” for its rider’s intentions, may be instead its response to slight movements or tightening of muscles that the rider makes without awareness. (Saslow, 2002)

You need to have contact with your upper thigh and your calf. The stirrups will help you to keep your calf in contact. Don’t press, just let it stay in a constant contact.

Squeezing the lower thighs above the knees also alter the accuracy and stability of the rider’s seat. The rider’s body rotates around the knees lifting the seat of the saddle.

The use of the hands

The rider’s hands are not there to control the horse but to feel the horse’s thoughts. The forearm need to be soft. The tone of the arm need to be very low.

”The rider’s body should be advanced toward the hands and not the hands pulled back toward the body.” (Nuno Oliviera)

Instead, the equitation of the driving seat, rushes the horse on the forehand, increasing the weight on the bit and the rider holds back pulling on the reins.

Lightness is not the bit. Lightness rests on the rider’s stability, controlled motion and balance. The rider entire muscular system is involved in teaching the horse advanced body control. Only the stability of the seat, abdominal and back muscles, allows the freedom of the shoulders and the softness of the arms, elbow and forearms.

Compressing the base of the neck

The vicious circle: The rider’s seat is driving the horse on the forehand. The horse responds pushing down and forward on the bit. The rider pulls back. The forearms are tense, elbow and arms are contracted and the shoulders are locked.

Between the driving seat and the pulling action on the reins, the compression of the facets between C5, C6 and C7 is likely to create damages.

The flexion of the poll should actually be created by a lift in the trunk which lifts the base of the neck and push the cervical vertebra forward and the poll get flexed.

By contrast, if the flexion of the poll is asked at the level of the poll, the flexion will lead to a contraction, which creates a backward force and a restriction in the base of the neck.

C6-C7 easily come under stress. The hind legs push forward and the poll restricts backward. That places the C6-C7 under stress. At the picture you see how C6 can become deformed due to this stress. It shows an enlarged facet resulting from abnormal stress.

The nuchal ligaments has one structure between C2 and the poll and another structure between C2 and the wither. Therefore the line of function of the nuchal ligament is not from the vertebra to the poll, it is actually from the vertebra to C2.

The equestrian literature wrongly advises ”taking contact”. Taking suggests pulling, acting backward the hands moving back or acting backward toward the body. If the horse is pushing toward the hand you might have to resist. But if you act backward you will cut the movement.

The hands can eventually stay still or moving forward toward the bit, never toward the rider’s body. Staying still induces the concept of resistance, which must not be a wall, but instead a filter. Elastic stiffness is how muscles work. Elastic but not loose. The equestrian literature uses the wrong terminology to correct the error of the first terminology. Taking equal cutting, and to avoid cutting, the equestrian literature digs deeper in the hole talking about releasing, relaxing, stretching. It is all about permanent tension, tensegrity, with numerous nuances.

To be able to do that you need to be still. Advancing the ASIS places the rider in a neutral balance where the body weight is not acting back to front or front to back.

Questions

Thruness

Thruness has nothing to do with speed. It has to do with how the movements go thru the horse. It is the capacity of the horse to properly use the thrust created from the hind legs for balance control, lift, bending and rotation, and convert the thrust it into an upward and a horisontal force. Therefore thruness is about how the horse handels the thrust created by the hind legs with its muscles.

If the horse stiffens the back it can no longer use the force and convert it. Therefore the horse is not thru. It the horse is pushing against the bit with the hind legs it is not thru.

If the horse doesn’t bounce it doesn’t have the correct kinematic, and then the horse is technically lame. Therefore 99 percents of all horses are technically lame…

The bounce is the beginning of forward. Without a bounce you will not have thruness. But the bounce doesn’t mean that the horse is completely thru. When you have a bounce you can start to push the horse more forward. If done properly the thruness will increase. But if the horse speed up from the push, it will get stiff and you will loose the thruness.

In the beginning you need to limit the thrust from the hind legs. If the hind legs are pushing too much the horse will not be able to convert all that thrust. Therefore it is easier for the horse to learn this coordination when the hind legs are pushing very little. When the horse has learned to convert the thrust, you can increase the push from the hind legs and the thrust, and the horse will still be able to convert it. You need to go slow in the beginning, to learn the proper coordination. But you should not go slow your whole life. You go slow to be able to go fast!

In the beginning many horses need a really slow cadens to coordinate. After some time the horse can have a faster cadens and still keep the coordinate. If you go slower than the natural cadens of the horse, the horse need to use more muscle power for the work. You can use that slower cadens to develop the muscular system of the horse. But the horse might get sour in the muscles.

When you are in the right cadens, the horse will work effortless. When the cadens is slower, the horse need to use more muscle power for the work. If the cadens is faster, the horse will stiffen.

The base of the neck and the wither

The laminal ligament of the nuchal ligament is strong. It goes the whole way up to C2. Above that there is only a nuchal ligament, which is very weak.

On the neck, the nuchal ligament is elastic. On the thoracic it is not. It gradually loose its elasticity the further backwards it goes. From T4 to T9 there can be a verticality of the dorsal spine.

When the horse elongate the neck, it is not a stretching. The more the horse lengthen the neck, the more the muscles in the neck (most important Splenius and semispinalis capitis) need to resist the gravitation. The nuchal ligament help the muscles to carry the weight of the head and neck. In walk the nuchal ligament can carry up to 55 percent of the weight. The muscles still carries 45 percent of the neck. That is a resistance and not a stretch. In trot and canter, the nuchal ligament is only carrying 33-37 percent, so then the work from the muscles are bigger.

If the trunk is supported by the muscular system (the serratus and pectoral muscles), the lowering of the neck will create an upward force. But if the neck and head is lowered too much, the trunk will go down instead. The same happens if the horse lengthen the neck without supporting the muscular system.

When the horse activate the serratus and pectoral muscles properly, the aponeurosis will work optimally and help the muscles to lift the trunk. Therefore the muscles doesn’t need to work so hard, since the tendons work more.

What develops the base of the neck the most is the serratus. The muscles above is only lifted by the serratus.

C7-T1

The vet school say that we have an epidemi of arthritis in the cervical vertebra.

Depending on hove we place the neck, there will be stress on the neck and on the cervical vertebras and the attachment of the muscles.

The force goes thru the thoracic spine into the cervical spine. The scalinus should keep the vertebras in line. If the scalinus is weak, the force will instead push the cervical spine to the left or to the right.

When you have contact on the bit you will always have one force going forward into this junction and one force going backward. If they are not completely aligned, they will be pushed to the side.

The outside shoulder

When the horse bend the outside shoulder need to move forward. If the outside shoulder moves backward, you have a restriction. The lift in the outside shoulder comes from the rotation. But when the rotation is correct, it is very little. Therefore the lift in the outside shoulder is almost nothing. When the outside shoulder goes backward, it can be because the thoracic is bent the other way. When the horse has an inverted rotation, the outside shoulder might be both lowered and backward.

Sacroiliac joint

There is cartilage on the pelvic and cartilage on the sacrum. The force from the hind legs need to go thru this joint. Due to the cartilage, the force can go in different direction. There are several strong ligaments stabilising the sacroiliac joint. The movement is very little, 0,8 degrees. But that small movement is important to make it possible to transmit the movement from the force from the hind legs. If the force doesn’t go thru, the force comes back to the joint that become under stress. The reason can be a blockage of the force in another place of the horse.

How do we fix it? You can not manipulate the Sacroiliac joint. Instead you need to find the reason for the stress. It can be overflexing, wrong rotation of the spine or something else. If the spine is not in line, there will be stress on the sacroiliac joint.

When the bone is under stress, the bone build more surface. The bone in the sacroiliac joint will also build more surface. That is how the sacroiliac joint will try to absorb the problem or pain.

If you find what’s wrong in the movement, you will reduce the stress on the sacroiliac joint.

The breaking phase

There is both a breaking phase and a pushing phase in each stride. During the breaking phase the horse resist both gravity and speed. During the breaking phase the legs store elastic energy. During the pushing phase, the elastic energy is lifting both the forehand and the hindquarter of the horse.

The muscles slow down the structure of the knee just before impact, to protect the knee from too much stress.

Kurs med Jean Luc Cornille 16-17 november 2018

2018-11-28

by admin

in Genomförda kurser, Hästens biomekanik, Hjälpgivning

Comments Closed

Jag har varit på en kurs med Jean Luc Cornille på Ledingenäs utanför Stockholm. Här kommer mina anteckningar från föreläsningarna på kursen. Första dagen hade han en föreläsning om hästens bröstryggrad och andra dagen om tensegritet. Om du tycker att dessa ämnen är komplicerade eller abstrakta kan de vara enklare att förstå om du först läser anteckningarna från kursen hemma hos mig i september i år.

Hästens bröstryggrad

I enlighet med ridningens tradition har vi fått lära oss att ryggraden svingar och ryggmusklerna stretchas ut. Ny kunskap visar dock att ryggen och ryggraden inte alls arbetar på det sättet. Den traditionella ridtekniken säger också att vi ska rida hästen framåt för att aktivera bakbenen mer och sedan balansera hästen med halvhalter för att flytta vikten bakåt. Men det fungerar faktiskt inte. Oavsett hur hästen arbetar så går kraften alltid framåt.

Bakbenens kontaktfas kan delas in i två olika delar; bromsfasen och påskjutsfasen. När hästen sätter ned ett bakben börjar den med att bromsa med bakbenet. Sedan rör sig kroppen framåt över bakbenet. När bakbenet är bakom vertikalplanet börjar det skjuta på. Balansen i hästen skapas genom att öka bromsfasen hos bakbenen istället för genom att flytta vikten bakåt. Inter heller i samling så flyttas vikten faktiskt bakåt, utan då bromsar bakbenen mer och bröstkorgen lyfts mer.

Rörelseproblem

När hästen rör sig så skapas rörelser i ryggraden. Omfånget i dessa rörelser är faktiskt mycket mindre än vad de flesta av oss tror. Den vertikala rörelsen överstiger aldrig 53,1 mm (från högsta svingningen uppåt till lägsta svingenen nedåt). Även om rörelserna är små så förekommer de i flera olika dimensioner; lateralt (från sida till sida), vertikalt (upp och ned) och rotation. Rörligheten i ryggraden är större i bröstryggen än i ländryggen. Ofta när man har ett problem i ländryggen så finns orsaken till problemet faktiskt i bröstryggen. Rörelserna i ryggraden i bröstryggen skapar även rörelser i bäckenet. Om hästen rör (böjer) bröstryggen mer i den ena riktningen än i den andra, så kommer även bäckenet att röra sig mer i den ena riktningen. Detta påverkar rörelserna i det ena bakbenet mer än det andra. Av den anledningen så kommer ofta rörelsestörningar i bakbenen från bröstryggen.

Alla hästar försvarar de rörelsestörningar som de har. Om hästen har lärt sig att röra sig på ett felaktigt sätt, så kommer den inte att ändra sitt rörelsemönster av sig själv. Istället kommer hästen att försöka bevara sitt rörelsemönster och skydda de spänningar som rörelserna skapar.

Stabilisera ryggraden i rörelse

Bakbenens påskjut skapar alltid en kraft som går in i hästens ryggrad. När vänster bakben skjuter på så går kraften diagonalt framåt till höger och när det högra bakbenet skjuter på så går kraften diagonalt framåt och till vänster. Om man inte kompenserar för dessa krafter så kommer de att förskjuta ryggraden lageralt (till sidan) och hästen kommer att börja röra sig från sida till sida.

Hästen har en hel del starka ryggmuskler. Båge och strängteorin går ut på att hästen ska slappna av i dessa ryggmuskler och länga ut dem genom att aktivera magmusklerna. Men det är inte detta som är syftet med ryggmusklerna. Deras syfte är att stabilisera ryggraden och skydda den från skadliga rörelser.

Mellan kotorna i ryggraden går det muskler som fäster diagonalt. Multifiderna går diagonalt i den ena riktningen (från tornutskotten på en ryggkota ned till kotkroppen 3-4 kotor längre bak) och longissimusmusklerna går diagonalt i den andra riktningen (från tornutskotten på en ryggkota ned till kotkroppen 3-4 kotor längre fram). Dessa muskler måste lära sig att hålla emot den diagonala kraften från bakbenen för att bibehålla stabiliteten i ryggraden och för att hindra hästen från att röra sig från sida till sida.

Multifiderna och longissimusmusklerna sitter närmast ryggraden. Utanför dem finns flera andra lager med ganska tjocka muskler. Du kan därför inte påverka dessa muskler genom att manipulera dem fysiskt (ta på dem). Istället får man påverka dem genom rörelse.

Det traditionella sättet att se på hästens rörelser och musklernas funktion är att musklerna antingen drar ihop sig eller slappnar av. Men riktigt så enkelt är det inte. Du kommer inte att lösa problemet med spänningar genom att skapa avslappning i musklerna. Det handlar istället om att musklerna ska koordineras på rätt sätt. Om en muskel är utsatt för press så ska man inte försöka få den att slappna av. Istället måste hästen hitta ett bättre sätt att koordinera sina muskler, vilket tar bort pressen från muskeln.

En huvudkomponent i muskelelasticiteten är en fiber som kallas titin. Titin (är även känt som connectin) är ett protein som har stor betydelse för muskelkontraktionen. I muskeln fungerar titinet som en serie hopkopplade fjädrar som skapar ett motstånd när de sträcks ut. Det finns flera olika varianter av titin, som skiljer sig både beträffande storlek och hårdhet. Detta förklarar varför olika delar av ryggmusklerna har olika elasticitet. Titin har flera roller i strimmiga muskler, alltifrån muskelfibrernas sammansättning till deras mekaniska funktion såsom att säkerställa den kraft som krävs för att hållas ihop vid kontraktion.

Guida hästen till korrekt koordination

Det finns ungefär 344 hyalintäckta ledytor i hästens ryggrad. Det är stor skillnad i elasticiteten mellan de olika musklerna längs ryggraden. Det finns ingen möjlighet för ryttaren att koordinera alla dessa ledytor, alla muskler som fäster på ryggkotorna och fascian som omsluter dem. Istället ligger detta ansvar på hästen. När man tränar en häst handlar det därför inte om lydighet och inlärning av rätt reaktioner på hjälperna. Det handlar istället om att guida hästen till att hitta koordinationen i ryggmusklerna och lära hästen att eftersträva stabilitet, lätthet om minskad ansträngning.

Detta är ett nytt perspektiv i hästträning! Istället för att placera hästen i en viss form ska man föreslå en viss rörelse och låta hästen prova den. I början kommer hästen att misslyckas flertalet gånger, eftersom hästen kommer att försvara sina gamla rörelsemönster och spänningarna i sin kropp. Man får aldrig bestraffa hästen för att den misslyckas. Istället ska man analysera rörelsen och föreslå en annan reaktion. Efter ett tag kommer hästen att börja hitta rätt koordination några steg, och sedan tappa det. Ju fler gånger hästen kan hitta rätt koordination, desto mer kommer den att börja upptäcka att den koordinationen innebär mindre ansträngning i rörelsen. Eftersom detta känns bra för hästen så kommer den att försöka hitta tillbaka till den känslan och efter hand kommer hästen också att lära sig att bibehålla den positionen längre stunder.

Hästens framben skapar en uppåtriktad kraft, som ger en bakåtgående kraft in i ryttarens kropp. Hästens bakben skapar en framåtriktad kraft, som ger en framåtriktad kraft in i ryttarens kropp. Det är därmed flera krafter som påverkar ryttaren. Om ryttaren är för avslappnad så kommer dessa krafter att skapa stora svingningar i ryttarens kropp. Hästen måste då skydda sig från dessa rörelser i ryttaren genom att spänna ryggmusklerna. En häst som spänner ryggmusklerna ökar påskjutet och farten framåt ökar.

Det finns ett uttryck; ”Händer utan skänklar och skänklar utan händer”. Det är vansinne! Man ska aldrig använda skänklarna utan händerna. Ryttarens fingrar måste vara avslappnade för att kunna känna hur hästen reagerar.

Lateral böjning och rotation

Rotationen kan vara korrekt eller felaktig. Med en korrekt rotation kommer en häst som böjer sig till höger att rotera bröstkorgen en liten aning till höger. Med en felaktig rotation kommer en högerböjd häst istället att rotera till vänster. Det medför att vänster framben belastas mer. Alla hästar är av naturen lite oliksidiga. De kommer då att ha en tendens att rotera åt samma håll i båda böjningarna.

Varje enskild kota kan bara rotera väldigt lite, men för ett segment av kotor blir rotationen större. Detta är särskilt sant när hästen roterar åt fel håll. När hästen har rätt rotation så är rotationen väldigt liten, men när rotationen är felaktig så blir den betydligt större.

Det vetenskapliga namnet för rotationen utgår från riktningen på den ventrala (nedre) delen av ryggraden. När man rider så är det dock den dorsala (övre) delen av ryggraden som man känner. När ryggradens dorsala del roterar till höger så roterar den ventrala delen till vänster. Inom den praktiska ridningen kallar vi detta för höger rotation (den övre delen av ryggraden förs åt höger), men vetenskapen kallar det för vänster rotation (den nedre delen av ryggraden förs åt vänster). Detta är väldigt förvirrande. För att inte bli alltför förvirrade fortsätter vi att benämna rotationen utifrån ryggradens dorsala sida. Men om man läser en vetenskaplig rapport så måste man vara medveten om att rotationen kommer att benämnas utifrån den ventrala sidan.

Lateral böjning förekommer framför allt mellan T16 och T9 och rotation förekommer framför allt mellan T14 och T9. Det innebär att både den laterala böjningen och rotationen bäst kontrolleras av övre delen av ryttarens lår. Detta fungerar inte om man sitter på ändan med knäna högt upp. Istället måste man sitta på sittbenen med låren så vertikala som möjligt. Man kan aldrig vara helt på sittbenen. Man kommer alltid att va en del stöd från ändan, sittbenen och övre delen av låren. Men sitsen ska förskjutas mer mot sittbenen och mindre mot ändan.

Den övre delen av ryttarens lår kramar hästens bröstkorg, och det är detta som ska hjälpa hästen att hitta rätt rotation. Men övre delen av låren påverkas av ryggmusklerna. Om hästen roterar åt fel håll och ryttaren följer den rotationen, så kommer ryttaren att böja ryggraden åt sidan. Det innebär att ryttaren inte kan sitta rakt med den övre delen av låren. Ryttaren ska därför aldrig vara följsam med en felaktig rotation. Istället ska ryttaren bibehålla en rak (vertikal) ryggrad för att kunna hjälpa hästen att korrigera en felaktig rotation.

Det finns många olika övningar man kan använda sig av för att korrigera en felaktig rotation och olika hästar reagerar olika. Den metod som fungerar bäst på en häst behöver därför inte fungera på en annan häst. De här olikheterna beror på att hästen försöker skydda sin felaktiga rotation. Om en metod inte fungerar måste man därför prova en annan.

Harmonisk tensegritet

Vad är tensegritet?

Tensegritet är ingenting nytt, men samtidigt är det nytt när det kommer till hästens biomekanik, eftersom vi nu vet mer om det.

Ingenjörskonst förklarar att stabiliteten i ett strukturellt nätverk bestäms av:

Materialets egenskaper
Materialens position
”Spelet” (de fria rörelserna) i lederna som binder ihop de olika elementen
Stabilitet i de viktigaste lederna uppnås oftast av att man ökar mängden viktbärande material i strukturens kritiska delar

När låg vikt blir betydelsefullt, såsom i en bro, har ingenjörerna utvecklat förspänningskonstruktioner, såsom stålförstärkta betongbalkar, som placeras där spänningen i konstruktionen är störst.

Naturen skapade biologisk tensegritet som skapar en spänning runt lederna och ger mer styrka med bibehållet låg vikt. Naturen anpassade hästens ben och kropp för fart och möjlighet att hoppa och kombinerade då låg vikt i de nedre delarna av benen med stark framåtdrivande kraft och kapacitet att absorbera kraftiga slagkrafter. Det är därför som den stora muskelmassan sitter högre upp på benen och på hästens kropp. Längre ned på benen består konstruktionen huvudsakligen av senor och ligament. De har därför låg vikt, men är starka och kan använda elastisk energi och utgöra en del av hästens tensegritet.

Tensegritet, elastisk energi, kraftöverföring och andra tekniska under har skapat hästen vars effektivitet börjar förstås bättre än någonsin tidigare.

Arbeta med mindre ansträngning

När hästens rörelser skapas genom att dra ihop och länga ut muskler, så kräver alla rörelser mycket energi. Om hästen rör sig med en viss kadens, stegfrekvens och koordination så kan rörelserna bli betydligt mindre ansträngande att utföra. När hästen upptäcker det så blir han intresserad av att arbeta med oss. När belöningen för arbetet är bekvämlighet så börjar hästen erbjuda rörelser utöver vad vi bett om och maximera prestationen på ett sätt som samtidigt minimera ansträngningen.

Vi måste guida hästen i den här riktningen. Hästen kommer inte att hitta rätt lösning direkt. Men när hästen börjar hitta det mindre ansträngande sättet att röra sig på så blir det en av de kraftigaste belöningar man kan tänka sig.

De flesta av de hjälper som vi använder när vi rider innebär faktiskt en bestraffning av hästen. Vi sparkar hästen med skänklarna eller ”attackerar” honom med sporrarna. Hästen måste skydda sig mot detta. Om vi kan guida hästen till att röra sig på ett energioptimerande och mindre ansträngande sätt så behöver vi inga starka hjälper eller tvång. De flesta ryttarna har en dröm om att rida på ett sådant sätt att de gör ingenting och att hästen i princip reagerar på deras tankar. Det som kan förverkliga den drömmen är att ut nyttja tensegriteten. När hästen arbetar med tensegritet så kommer han att känna den allra minsta förändringen i muskeltonus hos ryttaren. Förutsättningen för god kommunikation blir då bättre balanskontroll och corestabilitet hos ryttaren – inte kraftigare hjälper!

Jean Luc demonstrerar hur tensegritet fungerar. När ni berör varandra med fingertopparna kan ni känna den minsta förändringen av muskeltonus. Men om Jean Luc spänner sig i den ena axeln, i ryggen eller vrider huvudet åt sidan, så fungerar inte tensegriteten och då känner man inte längre muskeltonusen.

Maximera den elastiska energin

Kraftabsorpion associeras vanligtvis med excentrisk kontraktion och kraftproduktion skapas vanligtvis genom koncentrisk kontraktion. Kraftabsorption kan också ske med hjälp av elastisk energi som lagras i senor och ligament. Den därför följande kraftproduktionen hänförs då från frisläppandet av den elastiska energin istället för genom koncentrisk muskelkontraktion.

Vi måste skapa en situation där den elastiska energin maximeras. Det är det enda sättet för att skapa rörelser utan ansträngning. Hästen är skapas för att studsa uppåt. När den inte gör det så kommer den bara att flytta vikt från det ena frambenet till det andra. Det rörelsemönstret leder förr eller senare till hälta.

Kraft kan transporteras genom benen och kroppen utan att det sker någon kraftproduktion hos de muskler som transporterar kraften. Transporten av kraft kan ske under isometrisk kontraktion. Det krävs därför inga muskelfibrer för att transportera kraft, utan det kan även utföras av senor. Muskler som sträcker sig över mer än en led kan dessutom transportera kraft vid en led och samtidigt producera kraft vid en annan led.

Nyligen genomföra mätningar med ultraljud påvisar att fascialiknande vävnad ofta används för dynamisk lagring av energi (katapultreaktion) under oscillerande rörelse, såsom att gå, springa eller hoppa. De långa och spända senorna i de nedre delarna av hästens ben kan lagra stora mängder elastisk energi.

Fascians roll

En struktur med tensegritet karaktäriseras av konstant spänning och lokal kompression. Den enskilda leden stabiliseras av den konstanta balansen mellan vävnad som skapar spänning och vävnad som skapar kontraktion. Det traditionella sättet att se på det är att ligamenten och senorna stabiliserar leden och brosket försäkrar att rotationen i leden möjliggörs. Den modellen stämmer inte längre. Brosket är väldigt tunt och kan inte hantera den kraftiga påverkan av slagkraften som uppstår under hästens rörelser, för att inte tala om den slagkraft som uppstår i landningen efter ett hopp.

Fascia lindar in lederna och håller de olika skelettdelarna separerade när de vinklas. Under spänning är fascian tillräckligt stark för att separera delarna i leden så att ett mikroskopiskt avstånd skapas och skyddar leden mot friktion.

Spänning hos fascian skapas av musklerna. Musklerna verkar mot fascian så att optimal spänning för varje rörelse skapas så att rörelsen stabiliseras och leden inte överbelastas. Fascia är lätt, men motståndskraftig.

Hästen kommer själv att lista ut hur mycket muskelarbete som krävs för att skapa den korrekta mängden spänning för att fascian ska fungera optimalt. Men om hästen måste försvara sig (t.ex. mot ryttaren) så kan den inte göra detta.

Stress, spänning och skador

Om hästen rör sig snabbare än vad som motsvarar dess naturliga tempo och stegfrekvens så skapas stress i strukturerna i hästens kropp, och hästen måste förvara sig mot denna stress. Hästen skapar fart genom att spänna musklerna kring ryggraden. Det är därför viktigt att alltid träna hästen inom dessa naturliga kadens.

Den energi som produceras i vanlig skritt skulle riva sönder ligamenten i hästens knän om energin inte absorberades av den muskelaktivitet som krävs för att stabilisera knät i olika riktningar. Vid excentrisk kontraktion används energi för att bromsa knät just innan hoven slår i marken. Om detta inte sker korrekt kan knät utsättas för krafter så stora som 65 gånger kroppsvikten.

SI-leden är en led med två stora lager av brosk. Leden rör sig nästan inte alls. Men kraft transporteras genom leden i olika riktningar. Om det är för mycket rörelse i den leden så skapas stress och hästen måste skydda sig mot denna med spänning och inflammation.

Kommunikation mellan ryttaren och hästen

Den traditionella synen på hur man får hästen att prestera är att ryttaren använder den korrekta kombinationen av hjälper och det får hästen att utföra sina rörelser korrekt. I verkligheten kommer kombinationen av hjälper bara att leda till att hästen försvarar sig. Den verkliga kommunikationen äger rum på ett mer sofistikerat plan. Ryttaren måste använda sin hållning, muskeltonus och tensegritet för att påverka hästen på rätt sätt. Om ryttaren börjar spänna sig, röra sig, dra i tyglarna eller sparka med skänklarna så kommer den här kommunikationen inte att fungera, eftersom hästen då måste försvara sig.

Inom den klassiska ridningen pratar man om förskjutningar av ryttarens vikt. Med den kunskap vi har idag, så vet vi att ryttaren måste förhålla sig neutral hela tiden. Ryttaren ska aldrig påverka hästen framifrån och bakåt eller bakifrån och framåt.

Det finns en helhet i hela kroppen som man totalt har missat när man beskriver hjälperna i ridningen. Muskler arbetar aldrig självständigt och fascia sammanbinder hela det muskulära systemet och stödjer musklernas funktion. Större delen av förändringen i längd som krävs vid rörelse uppstår inte i själva muskelfibrerna, utan genom elastisk rekyl i de anslutna senorna och musklernas aponeuroser.

Finkänsligheten, omdömet och finessen som de skickligaste ryttarna förespråkar innebär en ridning med harmonisk tensegritet, där nyanser i muskeltonus ersätter användandet av handen, ändrade positioner, förskjutningar av vikten och sparkar med skänklarna.

För att hästens kropp ska kunna fungera som en helhet så måste ryttaren använda sin kropp som en helhet.

Det är inte en kroppsdel som ska agera, på det sätt som man lär sig de ”korrekta hjälperna”, utan det är hela kroppen som ska leka med nyanser inom sin helhet och tensegritet. ” Jag tror att de gamla klassiska mästarna skulle välkomna den här informationen som en mycket bättre förklaring till vad de kände, men som de bara kunde förklara med det språk och den kunskap som var tillgänglig på den tiden.” – Patricia Cameron

Tro, missförstånd och vetenskaplig kunskap

Vi arbetar inte längre på nivån där man fokuserar på att stretcha och skapa avslappning eller länga ut muskler för att öka rörelseomfånget. Dessa teorier har varit gällande i många decennier, men hästarnas vävnad fungerar inte på det sätt som man har beskrivit i böckerna.

Vi har tränats på att tro att lösgöring och avslappning utgör de komponenter som bygger upp elasticitet. Elastisk styvhet passar inte in i vår ridutbildning av den enkla orsaken att vår ridutbildning baserar på befintlig litteratur istället för vetenskap.

Våra förfäder förklarade vad de kände och skapade teorier som kunde förklara deras känsla. Detta medförde att den klassiska litteraturen blev full av missförstånd. Det innebär inte att de var dåliga ryttare. Men de kunde bara förklara sin ridning utifrån den kunskap som fanns på den tiden. Konceptet kring tensegritet är en mycket bättre förklaring för vad de kände i ridningen.

Tensegritet är den förklaring som de allra skickligaste ryttarna har antytt under århundraden. Harmonisk tensegritet är nästa generation inom träning av hästar.

Vertikal Balanserad Ridning (VBR 1 och 2) med Lena Gunnarsson 1-2 juni 2018

2018-06-05

by admin

in Hästens biomekanik, Hjälpgivning, Tränare och lektioner

Comments Closed

Lena Gunnarsson är legitimerad sjukgymnast och ryttare. Hon går verkligen ”all in” i allt som hon företar sig. Träning av ryttarens sits är inget undantag! Hon har läst in sig på all tillgänglig forskning om ryttarens sits. Hon har även använts sig av mycket av den kunskap om bland annat energioptimering som finns i den övriga idrottsvärlden. Skillnaden mellan energioptimering hos en ryttare och någon annan idrottsman är inte så stor som många ryttare nog skulle vilja tro. Vi styrs alla av samma fysiska lagar, oavsett om vi sitter på en hästrygg, springer eller hoppar höjdhopp.

Lena la ett för mig helt nytt perspektiv på ryttarens sits. Det jag är van vid är att man pratar om hållning, muskler, tryck mot hästen och tyngdpunkt. Lenas fokus var istället energier. Man kan tänka sig att energier måste ha med rörelse att göra, men även en ryttare som sitter stilla på hästen har faktiskt ett rörelsecentrum och påverkas av energier utifrån olika kroppsdelars tyngd, riktning och avstånd från rörelsecentrum. Enligt Lena handlar sitsoptimering bara om matematik och fysik och man kan till och med matematiskt beräkna vilken sits som är optimal!

Kursen blev dock inte inriktad på matematik, utan den var väldigt praktiskt inriktad på hur ryttaren ska sitta för att energioptimera ridningen och hur man åstadkommer detta i praktiken.

Den här kursen ligger verkligen i linje med den fokus på hästens och ryttarens bålstabilitet som jag numera har. Och Lena har nu gett mig så många viktiga verktyg för att jag lättare och effektivare ska kunna hjälpa mina elever att hitta sin bålstabilitet och vertikala balans. Dessutom har jag fått hjälp att sortera i alla de snedheter jag har i min egen sits, så att jag nu vet vilka snedheter jag ska inrikta mig på att korrigera, och vilka som bara utgör följdproblem.

Hästens biomekanik

Fokus ligger på ryttaren, men för att förstå ryttaren så måste man ha viss grundförståelse för hästens biomekanik.

Vilken rörelse man än ska göra så ska den utföras på ett så energisnålt sätt som möjligt. Ridning skiljer sig egentligen inte från någon annan slags idrott. Kan man lära sig att utföra en rörelse på ett energisnålt sätt så utvecklas man mycket snabbare än de som gör samma rörelse på ett mindre energisnålt sätt. Den största skillnaden mellan ridning och andra sporter är att man inom ridningen har tre komponenter att ta hänsyn till; ryttaren, hästen och sadeln.

Ridning är den sport som styrs mest av tyckande. Olika tränare säger olika saker och skapar teorier utifrån sin egen känsla och tyckande. Idag finns det en hel del forskning. Beträffande ryttaren är England och delvis Australien ledande inom forskningen. Trots att forskningsresultaten finns tillgängliga idag så har dock genomslaget till tränare och instruktörer gått ganska trögt.

Vad är biomekanik?

Biomekanik som begrepp kan förklaras som samspelet mellan anatomin och olika fysiska lagars påverkan på våra rörelser.

Transatorisk rörelsemekanik: Linjär förflyttning (rörelsen sker parallellt med ett underlag). Detta används inte så mycket inom idrottsvärlden
Rotatorisk rörelsemekanik: Hävarm. Kan beräknas om man vet vikt, riktning och avstånd från rörelsecentrum.

Man brukar säga att hästens energi och rörelse startar bakifrån. Numera vet man att det inte stämmer. Istället startar alla rörelser från ryggen och mer exakt från ryggkota 12-14, som alltså utgör rörelsecentrum (gravitationspunkt) för hästen. Detta medför att man kan göra om hästens rörelser till matematik. Man utgår från rörelsecentrum och beräknar vikt och hävarm för att räkna ut energiåtgången för en rörelse.

Jämvikt uppstår när hävarmarna tar ut varandra. Då är energin i båda ändarna lika stora och tar ut varandra. Det är alltid det mest energisnåla läget.

För att uppnå jämvikt så måste ryttaren placera sin tyngdpunkt mitt över hästens rörelsecentrum. Detta gäller i alla riktningar; bakåt-framåt, höger-vänster och rotationsmässigt.

Treenigheten

Vi måste jobba med förändringar i hästen, ryttaren och sadeln. När man börjar ska man ha en good enough sadel, för både häst och ryttare kommer att förändras väldigt snabbt och då kommer kraven på sadeln också att förändras.

Man kan faktiskt förändra rörelsemönster väldigt snabbt, så länge som det inte finns någon irreversibel skada som ligger bakom det felaktiga rörelsemönstret. Nervbanorna och musklerna finns redan där, de ska bara användas. Det kan jämföras med en järnvägsräls som finns där och stationerna finns, men det går inga tåg. Sätter man dit tågen så kan de direkt köra till stationerna.

Båge-sträng- eller tältteori

Vi har lärt oss att hästen fungerar enligt båge-strängteorin. Den tillkom 1946. Den bygger på att det är bukmuskulaturen som ska lyfta hästens ryggrad. Bukmuskulaturen är dock oerhört tunn och svag i jämförelse med ryggmuskulaturen. Bukmuskulaturen är viktig för att stabilisera hästen, men det är inte den som bär upp hästen.

Muskelfibrerna i hästens rygg går i olika riktningar. När ryggmusklerna synkroniseras korrekt så verkar dessa muskelfibrer i olika riktningar som stabiliserar och lyfter upp ryggraden. Detta bygger på att varken frambenen eller bakbenen får gå för långt fram eller för långt bak. De måste alltså befinna sig ganska nära sin fästpunkt. På så sätt fungerar hästen mer som ett tält. Om båda tältpinnarna (frambenen respektive bakbenen) är vertikala så kan man spänna tältet så att taket (ryggraden) blir spänt.

Hästens tornutskott är upp till 25 cm långa. Det blir en otroligt stark hävarm. Och högst uppe på den sitter ryttaren. Hästens muskler måste korrigera väldigt mycket för varje millimeter som ryttaren hamnar fel.

Hästens rotation

80-85 procent av alla hästar är av naturen högerroterade. Det innebär att tornutskotten redan från början är svagt roterade till höger. Forskning visar att ryttaren väldigt snabbt förstärker detta. Högerrotationen gör att hästen känns ”starkare” i vänster varv. Där är det lätt att hästen går emot innertygeln och känns styv. Den högerroterade hästen har svårare att fatta höger galopp. Det beror på att hästen är överroterad till höger. Den kan då inte lyfta inner fram tillräckligt för att fatta höger galopp. För att fatta höger galopp är det väldigt viktigt att ryttaren inte faller över på höger sida. Man kan därför be ryttaren ta båda tyglarna i enhandsfattning i vänster hand. Då kommer ryttaren att hålla kvar sin tyngdpunkt längre till vänster, vilket minskar hästens överrotering till höger och det blir då möjligt att fatta höger galopp.

Lena ser hästen som ett hjul. Navet utgör hästens rörelsecentrum. Ekrarna är bakben, framben och hals.

Lenas lösning när hon ska korrigera en häst som är extremt snedroterad är att sitta på den barbacka i extrem klyksits. När man sätter sig i extrem klyksits så låser man sin kropp i den positionen och blir väldigt stark så att man man hålla sig vertikal även när hästen vill rotera.

Svikt och luftighet i steget

För att hästen ska kunna svikta upp med sina ben så att steget blir luftigare, så krävs det vissa saker. Dels så får inte påskjutet från bakbenen vara för stort. Men sedan måste även bakbenens stödfas öka. Det som är viktigt i stödfasen är den tid bakbenet befinner sig under höftleden. Lösningen är alltså inte att bakbenen står kvar längre i marken så att de hamnar längre bakom hästen och hästens påskjut ökar. Istället är det takten som ska sänkas för att stödfasen ska öka.

Tornutskott och kotkropp

Det finns en stark tilltro till att det är hälsosamt för hästen att länga sin överlinje. Men vad händer egentligen när hästen sträcker överlinjen maximalt. Då ökar avståndet mellan tornutskotten. Vad händer då i den andra änden, alltså underdelen av kotkroppen? I och med att hästen har väldigt tunna (i princip obefintliga) diskar mellan kotorna så blir det undersidan av kotorna som trycks mot varandra. Och då kommer nervbanorna i kläm.

Excentrisk eller koncentrisk träning

Om man tränar hästen i väldigt långsamma tempon så tvingas hästen till att förlänga sin bromsfas. Det innebär att musklerna får lov att hålla emot rörelsen medan musklerna är utlängda. Det blir alltså en excentrisk träning. Det får ungefär 8 gånger så kraftig träning av musklerna jämfört med om man hade tränat muskeln koncentrisk (i kontraktion).

Ryttaren

Rakriktning och symmetri börjar med ryttaren

På youtube kan du hitta ”balancing your seatbone”. Den hjälper en att balansera upp hela överkroppen. Det tar ungefär fem minuter att köra igenom det. Testa! Låt gärna även eleverna testa.

Hjärnan gillar när kroppen är centrerad och i balans. Även om man från början måste anstränga sig mycket och påminna sig ofta för att bibehålla centreringen så blir det ganska snabbt automatiskt i och med att hjärnan gillar balansen.

Ryttarens sits ska analyseras och balanseras i tre plan:

Framåt-bakåt
Höger-vänster
Rotation

Ryttarens balans och rörelsecentrum

Stå upp med raka ben. Pendla svagt framåt och bakåt tills du känner att du är i centrum, där du får balans. Då aktiveras din bålmuskulatur automatiskt. Vinkla inte knäna när du gör detta, för då kommer du att kompensera genom att vinkla ditt bäcken. Håller du knäna raka så blir kroppen i detta en kraftig hävarm, så väldigt små avvikelser från rörelsecentrum får stor effekt.

Detsamma gäller när du sitter på hästen. Pendlar du framåt och bakåt med din överkropp tills du har hittat balansen så aktiverar du bålmuskulaturen. Om du har rätt sadel så kommer du då också att befinna dig mitt över hästens rörelsecentrum. Om man sitter lite framför eller lite bakom sitt eget rörelsecentrum så kommer man att aktivera de kraftiga ryggmusklerna eller magmusklerna. Då deaktiveras bålmuskulaturen. Man kan aldrig aktivera de ytliga musklerna och bålmusklerna samtidigt. När de ytliga musklerna aktiveras så tar de alltid över och bålmusklerna deaktiveras.

Om man sitter bakom hästens rörelsecentrum så kommer kraften att riktas framåt ned i hästens framben. Kotorna i hästens ryggrad ligger i varandra. Det fungerar ungefär som kraftöverföringen mellan en traktor och ett redskap. Ryttarens tyngdpunkt hamnar bakåt hästens rörelsecentrum och kraftöverföringen går framåt genom hästens ryggrad och ned i frambenen.

Om man istället sitter framför hästens rörelsecentrum så går kraften rakt ned i hästens bogar och ned i frambenen.

Stå nu på samma sätt på ett ben. Gör en knäböj med det benet. Testa sedan med det andra benet. Känns det lika på båda sidorna? Det ben som det känns stadigare på är det ben du kommer att stödja dig mer på i ridningen. Allra tydligast blir det i hoppningen, eftersom man då står upp i sadeln.

Stabilitet och mobilitet

Sitt på stolen och hitta balansen. Testa sedan att dra in hakan. Då använder man de främre (djupa) nackmusklerna. Man kan säga att detta är plankan för nacken. När man gör det förlängs hela ryggraden och man bli ännu mer centrerad.

Vi måste stabiliseringsträna både ländrygg och nacke, eftersom vi där har mycket rörlighet och diskar mellan kotorna. I bröstryggen har vi (genom revbenen) en skelletal stabilitet. Om bröstryggen blir för stel så måste vi kompensera detta i ländrygg och nacke. För att kunna stabilisera ländrygg och nacke blir det därför viktigt att jobba mycket med bröstryggen.

I höfterna behöver vi ganska mycket mobilitet, medan knäna ska vara stabila. Vristerna ska vi ha mycket rörlighet i, men samtidigt behövs det väldigt mycket stabilitet i vristerna. Det är med vristerna vi balanserar upp oss och det är vristerna som kommunicerar med hjärnan om hur balansen är.

Den svikt som hästens rörelser gör (framför allt i ökad trav) ska ryttaren ta ut dels i höftleden och dels i bröstryggen. Hästens svikt ska alltså inte skapa rörelse i ryttarens ländrygg och nacke, vilket man väldigt ofta ser.

Vi rider som vi går

Det är väldigt få som använder fotlederna stabilt och koordinerat när de går. Den instabiliteten och skevheten fortplantar sig genom kroppen. Detta fungerar på samma sätt när man rider. Pronerar man (vinklar ut) den ena foten så kommer den foten att skjuta kroppen diagonalt i den andra riktningen. Det kommer att förskjuta tyngdpunkten i samma riktning. Särskilt tydligt blir detta vid lättridning.

Bra övningar för att träna bort detta är att stå på ett ben och göra knäböj och stå på ett ben och hoppa sakta upp och ned i balans. En annan bra övning är att stå framför en spegel och låtsas rida lätt och fokusera på att hålla bröstbenet rakt.

Man kan också hjälpa en ryttare genom att skaffa pronationsskydd till skorna.

Tyngdpunktsförskjutning

Lena gör tyngdpunktsförskjutningen i sida genom att sidoförskjuta sin bröstkorg en minimal aning. Det använder hon framför allt för att skapa böjning i hästen. Om hon ska böja hästen till vänster så förskjuter hon alltså bröstkorgen någon millimeter till vänster. Samma förskjutning använder hon om hästen ska gå på en volt. Ska man gå i en öppna så blir det faktiskt också samma förskjutning, dvs tyngdpunkten förskjuts en aning till insidan i en öppna. Då får man med lite tygel eller skänkel visa hästen vilken riktning den ska gå åt.

Halvhalt eller samling

Man får ofta instruktionen att man ska spänna magmusklerna när man gör en halvhalt. Det som då händer är att man aktiverar de ytliga stora musklerna, vilket deaktiverar den djupa bålmuskulaturen. Istället för att öka stabiliteten så minskar alltså stabiliteten.

Istället ska man öppna upp bröstbenet mer när man gör en halvhalt. Då aktiveras den djupa bålmuskulaturen lite mer och buktrycket ökar.

Sitsanalys

Hästen

Det första Lena tittar på är hur hästen ställer upp sig. Man vill att hästen ska ställa upp sig rakt med alla fyra benen rakt under leden. En häst som är roterad ställer ofta upp sig så att sidan den är roterad till kortas av. Roterar den till höger så står den alltså oftast med vänster framben framåt och höger framben bakåt, samt med höger bakben framåt och vänster bakben bakåt.

Sedan tittar Lena på hästen rakt framifrån för att se hur bogspetsarna står i förhållande till varandra och hur musklade bogarna är. Bogen brukar vara mer musklad på den sidan till vilken hästen är roterad, eftersom hästen lägger mer vikt på det frambenet.

Därefter tittar Lena på hästen bakifrån. Är hästen mer musklad på ena sidan uppe på korset? Jämför glutealmusklerna och hamstringmusklerna. Är de lika stora på båda sidorna? På en högerroterad häst borde den högra hamstingmuskeln vara större än den vänstra.

Led hästen i skritt och titta rakt bakifrån och rakt framifrån. Titta om rotationen är lika stor åt båda sidorna? Rör sig båda höfterna lika? Går frambenen rakt? Låt gärna hästen ledas från båda hållen. En högerroterad häst ska egentligen alltid ledas från höger sida.

Ryttaren stående på marken

Börja stående på marken. Stå rakt. Titta rakt bakifrån och rakt framifrån. Är någon sida högre?

Så här sned är jag! Stackars mina hästar!

Stå sedan på ett ben. Det som oftast händer när man ställer sig på ett ben är att höften på det ben man står på åker ut åt sidan. Prova att medvetet trycka ut den höften åt sidan (dvs förstärk felet så att du känner vad som händer) och dra sedan tillbaka höften så att höfterna blir raka och i rätt position igen. Stå kvar så och gör ett knäböj. Gör samma övning med det andra benet. Är det någon skillnad. Roterar man i någon av sidorna? Kan man stabilisera höfterna lika? Blir balansen sämre på något av benen?

Lyft båda armarna rakt upp. Sänk dem framåt långsamt. Kontrollera om man kan stabilisera båda skulderbladen lika eller om något ändrar position.

Lyft båda armarna uppåt och sänk dem långsamt ut åt sidorna. Stabiliseras båda skulderbladen lika? Gör sedan övningen med en arm i taget. Om det är en sida där man inte kan stabilisera skulderbladet så får man prova att bara höja armen så mycket som man kan utan att släppa skulderbladet. Det blir lättare att hitta gränsen och stabiliteten om någon håller ett finger just vid kanten av skulderbladet så att man känner när kontakten med fingret försvinner.

När man står på marken kan man gärna prova att stå på två badrumsvågar. Låt ryttaren ställa sig jämnt. Kontrollera hur många kilo det skiljer när ryttaren tycker sig stå jämnt. Vad händer i lätt sits? Vad händer i lättridning? Man kan även rulla ihop en träningsmatta och ställa sig på den (eventuellt ovanpå vågarna) så att man får samma känsla som med stigbyglar.

Ryttaren på sadelbock

Sitt på en sadelbock. Pendla med överkroppen framåt och bakåt mellan ytterlägena. Framåt pendlar man tills man bara känner pubisbenet och bakåt pendlar man tills man bara känner sittbenen. Pendla sedan mindre och mindre tills du hittar mittpositionen. Då ska man sitta mitt i bäckenbottenplattan. När man hittar den positionen så försvinner spänningen från de ytliga rygg- och magmusklerna och istället aktiveras den djupa bålmuskulaturen.

Musslan. Lyft ena benet en liten bit ut från sadelbocken. Sänk det igen och lyft det andra benet utåt. När man gör den här övningen är det viktigt att det är hälen som leder rörelsen. Om tån får leda rörelsen så kommer låren i fel position, eftersom knäna då vinklas ut. När hälen leder rörelsen så kommer låret och höftleden i en bättre position. Är det lika lätt/tungt åt båda hållen? Lyfter man benet lika rakt åt båda sidorna eller går det mer framåt åt något håll. Vad händer med höfterna och skulderbladen?

Flaxen. Håll ena armen rakt ut med handflatan uppåt och ”flaxa” med en liten rörelse uppåt-nedåt. Känn att du håller kvar stödet för skuldran. Tappar du stödet så får du inte lyfta armen så högt. På någon av sidorna kanske du bara kan lyfta armen ett par decimeter.

Om man lägger en liten bit wellpapp på sadelbocken när man sitter på den, så kan man sedan se hur avtrycket från sittbenen blir. Det säger en hel del om hur sned man är i sin belastning. Ska man behandlas så kan man göra ett avtryck före och ett efter.

Ryttaren på hästen

Sitt i samma position på hästen som du gjorde på sadelbocken. Pendla framåt och bakåt på samma sätt som på sadelbocken tills du hittar balanspositionen där den djupa bålmuskulaturen slår på. Gör musslan sittande på hästen.

Prova att långsamt ställa dig upp i sadeln några centimeter och sätta dig ned igen, som en långsam lättridning i skritt. Försök resa dig rakt upp, så att du bibehåller samma balans som när du sitter. Undvik att luta överkroppen framåt och att få ankstjärt.

Titta på ryttaren rakt bakifrån. Vilken stigbygel har ryttaren mest tryck i? Kan man se någon annan snedhet?

När Lena ska rätta ryttarens snedheter så börjar hon alltid uppifrån. Rätta aldrig mer än en sak i taget. Börja med att rätta skulderbladet.

Trava och rid lätt.

Hur rättar man ryttaren

När man korrigerar ryttarens sits ska man inte göra så som man traditionellt har gjort, dvs att vinkla om ryttarens bäcken och rätta positionen i ryttarens fötter. Istället ska man börja längst från rörelsecentrum. Det innebär att man ska börja med ryttarens axlar och skuldror. Huvudet är i och för sig längre upp, men i de andra dimensionerna (höger-vänster och rotation) så är skuldrorna längre från rörelsecentrum. Det innebär att skuldrorna totalt sett är längst från rörelsecentrum. En felaktig placering i någon av skuldrorna är därför det som får störst negativ effekt på ryttarens balans och tyngdpunkt. Det skapar därför en massa följdeffekter i andra delar av ryttaren. Om man rättar t.ex. ryttarens höfter, men missar en sned skuldra, så kommer problemet i höfterna att komma tillbaka. Om man istället börjar med att rätta den sneda skuldran, så kommer det att börja räta upp även höfterna.

Sits och sadel

Om man sitter på en bit wellpapp på en sadelbock så får man ett avtryck av ryttarens symfys och bäckenbågens vinkel. Symfysens bredd visar hur smal midja man behöver på sadeln och bredden strax bakom symfysen visar hur bred sittytan längre bak på sadeln behöver vara. Men kan också se hur lång sittyta man behöver, vilket påverkar hur lång sits sadeln behöver ha. Med remsor av liggunderlag kan man göra tillfälliga anpassningar för att testa vad som händer med ryttarens sits om man gör midjan på sadeln/sadelbocken smalare eller bredare.

Det är dock inte bara formen på ryttarens bäcken som avgör vilken sadel som passar till ryttaren. Bredden mellan höftlederna har också betydelse. Det påverkar inte vilken midja sadeln behöver ha eller formen på sitsen, utan hur bred sadeln behöver vara strax nedanför midjan (ungefär under lillkåpan). Detta mått är svårare att mäta. Det man kan göra är att prova lägga en remsa av ett liggunderlag högst upp under kåpan på sadeln, om man misstänker att ryttaren behöver en bredare sadel. En del ryttare behöver få den extra bredden längst fram på sadeln, andra längst bak och en del hela vägen. Om man har bredare mellan höftlederna än vad sadeln är så får man inget stöd av sadeln vid höstlederna. Det kan orsaka en svank, eftersom man faller fram när det inte finns något som stödjer en. Det kan också göra att man vinklar bäckenet bakåt, av rädsla för att annars falla fram.

Om man kan fästa stiglädren någon centimeter längre bak så gör det väldigt stor skillnad för balansen i sitsen. Eftersom stiglädret är så långt så medför en centimeters förändring av fästet väldigt stor skillnad på stigbygelns placering. Om stigbygelkramporna sitter för långt fram så kan man med en hårsnodd hindra stiglädret från att hamna längst fram i krampan. Man kan även vika ned stoppet på krampan och linda en liten gummisnodd runt änden på den som ett nytt stopp. Då kan man få stiglädret längre bak med den befintliga krampan.

Mina huvudsakliga snedheter

Lena kunde konstatera att jag är sned. Enligt hennes analys har snedheten sitt ursprung i mina axlar-skuldror, framför allt i den vänstra skuldran. Men båda skuldrorna måste korrigeras lite grann, men på olika sätt.

Vänster axel är framåt och uppåt. Den övning jag ska använda för att korrigera detta är att göra en långsam cirkelrörelse i vänster axel-skuldra; framåt-uppåt-bakåt-nedåt. Det är viktigt att rörelsen går långsamt och medvetet. Framför allt när axeln-skuldran tas nedåt. Den ska då föras bakåt och sedan nedåt en kota i taget. Gör man det för snabbt är risken stor att man ”släpper” skuldran och bara låter den falla ned.

På höger sida ska min korrigering ske direkt i skuldrans position. Höger skuldra ska jag föra in en aning närmare ryggraden och känna att musklerna fortsätter hålla den kvar där.

Även efter dessa justeringar av axlarna-skuldrorna kvarstår en liten sidoförskjutning av bröstkorgen till höger, så att tyngdpunkten hamnar för långt till höger. Jag måste göra några millimeters sidoförskjutning av bröstkorgen till vänster för att hitta mittpunkten. Sedan måste jag träna på att faktiskt kunna sidoförskjuta bröstkorgen inte bara till höger utan också till vänster.

Jag behöver en sadeln med normal till vid bredd på midjan. Den behöver inte vara särskilt lång. Men jag har långt mellan mina höftleder. Det gör att jag, framför allt framtill på sadeln, behöver mer bredd en bit nedanför sadelns midja. Annars får jag inget stöd för höftlederna och låren. Det som händer när jag inte får det stödet är att jag tippar framåt och börjar svanka.

Systematik när vi ska analysera en ryttare

Den andra delen av kursen inriktades på att vi skulle analysera varandra. Först stående på marken, sedan sittande på sadelbock, sedan skulle vi analysera hästarna och slutligen ryttarna under ridning. Vi fick en tydligt struktur för att göra analyserna. Det intressanta var att det faktiskt fungerade! När vi började korrigera i den ordning som Lena instruerat oss om så behövde vi inte göra så många korrigeringar av ryttarna, utan det mesta föll på plats av sig själv när vi gick in och korrigerade en eller två detaljer.

Ta en bild stående rakt bakifrån och en bild rakt framifrån. Då kan man jämföra det med hur det ser ut efter att man jobbat lite med ryttarens kropp.
Kolla stabilisatorn på utsidan av höften. Stå rakt. Lyft ena benet och se om man kan stå kvar med parallella höfter eller om man skjuter ut någon höft. Korrigera vid behov höften genom att släppa ut den och föra tillbaka den några gånger. Testa även knäböjd med bibehållen stabilitet i höfterna.
Kontrollera skuldrorna. Håll upp armarna rakt upp och för dem långsamt framåt och ned. Skuldrorna ska inte ändra position. Lyft båda armarna ut åt sidorna med tummarna uppåt tills de är rakt upp och ta ned dem igen. Skuldrorna ska inte ändra position förrän armen har passerat axelhöjd. Ser det likadant ut med båda armarna? Känns det likadant? Lyft en arm i taget så kan skillnaden kännas tydligare.
Pendla framåt och bakåt sittande på sadelbock och hitta läget där man sitter mitt över bäckenbottenplattan och ”ta tyglarna”.
Musslan. Var noga med att hälen går ut först, för det är bara då man aktiverar utåtrotatorn. Kan ryttaren inte stabilisera bäckenet i musslan så ska man alltid gå upp och korrigera skuldran först. Ta gärna hjälp av ett finger i ryggen mot skuldran. Hjälper inte det eller hjälper det bara delvis, så korrigerar man det med skiften. Med det menar vi att förskjuta bröstkorten lite till höger eller vänster för att bli mer centrerad. Det kan då hjälpa att sätta en hand just nedanför axeln så att ryttaren får trycka sig mot handen.
Lyft en arm i taget ut åt sidan. Håll handens ovansida utåt. Det stänger axelleden. Han man stora problem i skuldrorna så kan man istället hålla tummen uppåt. Det öppnar axelleden.
Titta på avtrycket på wellpappen.
Titta hur hästen står när den får välja själv. Står benen parallellt eller vilka ben väljer den att ta fram? Roterar hästen åt något håll? Hur belastas benen?
Ställ hästen med parallella ben. Ta kort rakt framifrån, rakt bakifrån och snett uppifrån. Jämför bogarna. Jämför glutealmusklerna och hamstringsmusklerna. Är musklerna lika stora på båda sidorna eller är de olika?
Led hästen i skritt och titta rakt bakifrån och rakt framifrån. Roterar den lika mycket åt båda hållen? Sänks båda höfterna lika mycket? Går frambenen rakt fram?
Ryttaren sitter upp. Hur fungerar sadeln. Hjälper den ryttaren eller gör den det svårare för ryttaren?
Låt ryttaren skritta och titta rakt bakifrån och rakt framifrån. Är krysset på jackan rakt?
Prova samma sak i trav. Är man inte rak i skritt så är det ingen vits att prova i trav.
Prova rida en åtta. Först i skritt och sedan i trav. Ser det lika ut i båda varven? Bibehåller man balansen när man byter böjning?

Damsadelridning på Gotland 7-9 januari 2016

2017-01-09

by admin

in Hjälpgivning

Comments Closed

I januari varje år träffas alla licensierade tränare inom Akademisk Ridkonst några dagar i Danmark. I år försökte jag förena nytta med nöje genom att åka till Gotland och besöka Hanna Engström några dagar innan tränardagarna. Planen var att jag och Hanna skulle ägna dagarna åt att utbyta erfarenheter kring ridningen. Jag delade med mig av hur jag arbetar med att välva halsen och lyfta bröstryggen på hästarna och Hanna delade med sig av hennes erfarenhet av ridning i damsadel.

Miniclinic om ökad bärighet

På lördagen inledde vi dagen med att jag hade en miniclinic med en timmes teori i ämnes ”hästens bärighet” och ett antal lektioner på samma tema. På teorin förklarade jag varför lyftet i bröstryggen är så viktigt för att skapa bärighet i hästen och hur man biomekaniskt och praktiskt går till väga för att åstadkomma det. Sedan arbetade vi på lektionerna med att utifrån förutsättningarna hos respektive ekipage hitta en lämplig väg för att få ökat lyft i bröstryggen både i markarbete och i ridning. För några av deltagarna blev det en a-ha upplevelse att inse att man faktiskt måste lära hästarna att de ska slappna av och länga ut halsen som bireaktion på alla spöhjälper i markarbetet. Här kommer ett citat från en av deltagarna:

”Tack Katrin. Det var så jädra intressant med din teori och för mig ytterligare massa förståelse föll på plats. Markarbetet gav så fina nycklar.Ridpasset med fin rotation i bålen gav mig en god känsla. Hästen sa ok Matte fortsätt lär dig så kan vi ha en viss nytta och glädje av varann. Tack för att vi fick delta❤”

Ryttarens sits och position i damsadeln

Efter clinicen började vårt egentliga program, dvs erfarenhetsutbytet mellan mig och Hanna! Min redogörelse här kommer att fokusera på vad jag fick jobba med i damsadelridningen. Om ni tycker att redogörelsen blir lite för detaljerad så beror det på att det här inlägget samtidigt ska fungera som mina privata lektionsanteckningar som jag kan gå tillbaka och titta på när jag ska praktisera damsadelridning hemma!

Höfternas position

Jag har kämpat för att försöka hålla mina höfter parallella när jag sitter i damsadeln, vilket har skapat spänningar i min kropp och resulterat i att jag i höger varv trycker ut sadeln till yttersidan. Hanna menade att det inte alls är så avgörande att höfterna är parallella. Det är bättre att fokusera på att ha kontroll över tyngdpunkten och att hitta en position där man kan slappna av. Ju mer erfarenhet man får av damsadelridning desto mer parallella kommer sedan höfterna att bli!

Benens och fötternas position

När vänster fot vilar i stigbygeln så ska det bildas ett 1-2 cm stort glapp till det nedre hornet. Man ska alltså inte klämmas fast mellan stigbygeln och hornet och man ska aldrig lägga någon stor vikt i stigbygeln. När man lyfter hälen lite (utan att öka tåns tryck i stigbygeln) så ska benet pressas mot det nedre hornet. Det ska också vara några centimeters glappmån mellan det högra knävecket och det övre hornet, för annars kan man inte vinkla ned underbenet ordentligt. Ligger knävecket kloss emot det övre hornet så sitter man för långt bak i sadeln. Då måste man alltså flytta sig några centimeter framåt. Man ska försöka att sitta med vänster ben avslappnat och enbart vilande i stigbygeln. Det högra benet kan man dock inte hålla helt avslappnat, för då kommer höger fot att ligga framför sadeln och guppa omkring. Istället ska man vinkla ned underbenet och foten, så att tårna pekar nedåt och foten placeras ovanpå sadelkåpan nära vänster underben.

Tyngdpunkten

Tyngdpunkten är väldigt avgörande, både för att man ska kunna styra hästen och för att sadeln ska ligga i balans mitt över hästens rygg. I en damsadel sitter man i en slags trepunktsits, där två av punkterna utgörs av ryttarens vänstra och högra sittben och den tredje punkten utgörs av höger ben som ligger an mot det övre hornet. För att sitta neutralt över hästen gäller det att trycket blir lika stort över vänster och höger sittben. Ryggen ska rätas ut så att man sitter elegant över hästen. Man får inte sjunka ihop och runda av ryggen eller titta nedåt. För att föra tyngdpunkten mer framåt (så att trycket blir jämnt fördelat mellan alla tre punkterna) så fäller man hela överkroppen lite framåt, men bibehåller den raka ryggen och eleganta hållningen. I en damsadel ska man inte hålla på att vinkla höfterna uppåt, nedåt, framåt eller bakåt. Istället styr man sin tyngdpunkt genom förändringar i överkroppen. Tyngdpunkten flyttas framåt eller bakåt genom att överkroppen fälls aningen framåt eller aningen bakåt och tyngdpunkten flyttas mellan höger och vänster sittben genom att överkroppen förs några centimeter till höger eller vänster. Fokus ligger alltså på den statiska sitsen (tyngdpunkten) och inte på den dynamiska sitsen (trycket). En bra övning för att träna sig på att kontrollera sin tyngdpunkt är att med små tyngdpunktsförskjutningar flytta hästen utåt och inåt på en volt i båda varven.

Axlarna

Överkroppen ska hela tiden hållas upprest och ”rak” så att båda axlarna kommer på samma höjd. Den böjda sitsen skapar man genom en lite vridning av axlarna, så att den inre axeln ”öppnas upp” (jämför med hur vi vill att hästen ska öppna innerbogen) och kommer lite bakom den yttre axeln. Alla tyglar hålls förstås i vänster hand (som hela tiden ska vara placerad mitt över manken) och spöt hålls i höger hand. I höger varv kan man hitta den böjda positionen genom att låta höger arm hänga rakt ned (med spöt pekande mot marken) och vrida armen lite så att armbågen pekar bakåt och tummen riktas bort från hästens kropp. Då blir det lättare att ”öppna” inner axel utan att det skapas spänningar.

Här vinklar jag fram spöt i högerhanden. Det skapas då en spänning i höger axel och axeln förs framåt.

Här vinklar jag ned spöt som jag håller i högerhanden. Då kan jag slappna av i höger axel och föra den bakåt.

När man rider ska man inte jobba för mycket med sitsen från sida till sida, utan istället sitta stilla med höfterna och följa hästens rörelser genom en svag spiralrörelse genom ryggraden där ytter axel i varje steg förs fram några centimeter när det yttre frambenet är i luften.

Öppna och sluta

Det är viktigt att skänkelhjälperna bara blir ett komplement till sitsen när man ska rida öppna och sluta. Det är alltså inte skänkeln/spöt som ska skapa rörelsen, utan den ska skapar i ryttarens sits. Man kan faktiskt forma sitsen till en öppna eller sluta genom hur man vrider fötterna. Här är grundtanken att ryttarens tår motsvarar hästens bogar och ryttarens hälar motsvarar hästens höfter. I och med att båda fötterna är på vänster sida av hästen så måste vridningen i fötterna självklart kompletteras med en böjning till höger eller vänster för att hästen ska kunna förstå vilken rörelse det handlar om.

Vänster öppna: Vrid ut tårna från hästen (till vänster) för att ge framdelen utrymme att flyttas in och bakdelen en markering att stanna kvar.
Vänster sluta: Vrid ut hälarna från hästen (till vänster) för att ge bakdelen utrymme att flyttas in.
Höger öppna: Vrid ut hälarna från hästen (till vänster) för att låta bakdelen stanna kvar samtidigt som framdelen flyttas in genom att tårna då kommer närmare hästen.
Höger sluta: Vrid ut tårna från hästen (till vänster) för att låta framdelen stanna kvar samtidigt som bakdelen flyttas in genom att hälarna kommer närmare hästen.

Fötterna vinklas som i vänster öppna och höger sluta.

Fötterna vinklas som i höger öppna och vänster sluta.

Byta varv

När man ska byta varv (och byta böjning) är det lätt hänt att man försöker trycka ned hästens nya innersida med sitsen för att hitta den nya böjningen. Resultatet är i så fall att ryttaren kommer att luta inåt och trycka både hästen och sadeln utåt vilket enbart leder till en skev böjning, obalans och disharmoni… Det är alltså viktigt att inte göra för mycket när man ska byta varv. Man ska sitta kvar med överkroppen rakt upp mitt över hästen och med vikten jämnt fördelad över alla tre punkterna. Istället ska man byta spiralrörelse och spirala fram den nya yttre axeln när man byter böjning.

Flytta sadeln till höger

Det kommer för alla damsadelryttare att uppstå situationer där sadeln hamnar lite till vänster. Det är därför viktigt att man både lär sig att känna när detta händer så att man inte sitter och spänner sig och spjärnar mot sadeln och att man lär sig att flytta sadeln till höger. Att stanna, sätta sig gränsle över sadeln och gunga över den till höger varken elegant eller effektivt… Istället ska man lära sig tekniken att med benen knipa åt runt hornen på sadeln och med en kort med bestämd ”knix” gunga till sadeln till höger. Man ska i den rörelsen bibehålla sin elegans och uppresta överkropp men göra en bestämd och kort rörelse till sidan med höfter och ben för att flytta sadeln. Här är det viktigt att man litar på att sadeln faktiskt ligger kvar på hästens rygg, för man måste faktiskt ta i en del.

Anpassa hornen med kuddar

Det är inte säkert att den damsadel man har är hundra procent anpassad efter ryttaren. Det är inte bara sadelns längd som är viktig, utan hornens placering har också stor betydelse. Här spelar bredden på ryttarens ben viss roll. Här kan man använda små ”kuddar” för att justera hornens anläggningsyta mot ryttarens ben. Man kan prova ut det genom att använda en vikt liten handduk, men för mer långsiktig användning ska man ha små kuddar som stoppas med något neoprenliknande material (så att de blir mjuka och följsamma men inte kan tryckas ihop för mycket). Yttersidan av kuddarna ska vara gjorda i samma färg som sadeln så att de inte blir för framträdande och de ska vara försedda med gummiband/elastisk resår) för att kunna fästas på hornen.

Om ryttaren har tjocka ben och det undre hornet är mycket böjt kan det ibland bli lite trångt för vänster ben. Då kan man lägga en kudde inne i det undre hornet för att benet inte ska tryckas lika långt in mot det.

Om ryttaren hamnar för långt till vänster i sadeln kan det bero på att det övre hornet sitter för långt ned (det händer framför allt för ryttare med smala ben). Då kan man lägga en kudde på ovansidan av det övre hornet.

Lektioner för Charlotta Ågårdh-Orsmark

På söndag förmiddag kom Charlotta till Ekeskogs (Hannas gård) och hade en dubbellektion i damsadelridning med mig och Hanna. Charlotta kommer inte från den Akademiska Ridkonsten så hon har ju lite annat fokus i ridningen, men just damsadelridning är en av hennes stora specialiteter! Hon hade många praktiska tips och en fantastiskt öga för att se obalanser och skevheter hos damsadelryttaren.

Charlotta Ågårdh-Orsmark!

Uppsittning och avsittning

Det räcker inte att kunna rida i damsadel. Man måste också kunna ta sig i och ur sadeln på något förhoppningsvis både säkert och elegant sätt. Hemma har jag alltid suttit upp gränsle i sadeln och sedan lagt över höger ben. Det känns som en säker metod, men det är långt ifrån elegant!

Uppsittning sker lämpligen från en pall (och gärna en ganska hög sådan). Man sätter vänster fot i stigbygeln och när man lyfter höger fot så ska man vrida sig 180 grader motsols och sätta ned rumpan sidledet på sadeln. Samtidigt som man sätter ned rumpan måste man släppa stigbygeln med vänster fot, för annars kommer man att klämma fast det högra benet! Sedan lyfter man bara höger ben och lägger det över det övre hornet och stoppar in vänster fot i stigbygeln igen! Enkelt och elegant! Men lite svårt i klumpiga vinterkängor som mer eller mindre fastnar i stigbygeln…

Om man inte har en stilig gentleman när man ska sitta av så samlar man ihop den del av kjolen som hänger på höger sida av sadeln och lägger den över höger arm. Samtidigt släpper man stigbygeln och lyfter ned höger ben från hornet. Därefter placerar man höger hand på det övre hornet och tar stöd mot det samtidigt som kan ”skuttar” ned från hästen! Då ska det inte vara någon risk att kjolen fastnar i hornet. Och det fungerade faktiskt. Jag hade inte alls något problem med min långa vackra imaginära kjol när den så elegant låg över min högra arm…

Positionen i sadeln

Charlotta ville att jag skulle placera mig betydligt längre fram i sadeln. Höger ben hamnade då inte bara ett par centimeter framför det övre hornet, utan snarare 5-8 cm! Sedan skulle foten vinklas ned mer, så att hälen ligger an mot vänster ben och tån pekar nedåt! Väldigt ofta gled jag bak i sadeln och Charlotta var då på mig som en hök om att jag skulle flytta mig längre fram i sadeln. Och jag kände faktiskt att min balans blev bättre när jag satt längre fram.

Det som gjorde att jag gled bakåt i sadeln var nog att jag lutade överkroppen framåt! Då putar rumpan ut bakåt (som på en anka) och man glider bakåt. Trots att överkroppen är framåtlutad hamnar man då bakom hästens rörelse, vilket ger en känsla av att man måste luta sig ännu mer framåt! Alltså, flytta fram i sadeln och räta upp ryggen så att axlarna blir mitt över sittbenen. Jag måste också komma ihåg att dra bak hakan, så att huvudet balanserar över ryggraden istället för att placeras lite framför den.

Nästa detalj, som både jag och Hanna fick många påminnelser om, var att dra bak höger axel. Axlarna ska vara mer eller mindre parallella! Man ska också eftersträva att få höfterna mer eller mindre parallella, vilket innebär att man antingen måste föra fram vänster höft eller dra bak höger höft. Axlarna ska då placeras mitt över höfterna!

Varför åker sadeln över på yttersidan i höger varv?

När jag har provat rida i damsadel hemma har det känts bra i vänster varv, men i höger varv känns det som att jag hela tiden hamnar på yttersidan. Jag har då försökt att flytta mig mer till höger i sadeln, men resultatet har bara blivit att jag sitter på höger sida av sadeln och spänner mig och spjärnar mot sadeln som ändå ligger på hästens vänstra sida! Jag har inte vetat om problemet har suttit i hästen, om sadeln har varit sned eller om det är jag som har suttit skevt och tryckt sadeln utåt i höger varvet! Jag kunde nu börja med att konstatera att jag hade samma problem på Hannas hästar och både i Hannas och i Charlottas sadel! Alltså är det jag som orsakar problemet! Vad är det då jag gör som leder till det här resultatet och hur ska jag åtgärda det?

Det som inleder mitt problem i höger varv är känslan av att sadeln ligger på yttersidan. Direkt när jag får den känslan börjar jag spänna mig och spjärna emot sadeln. Istället för att vrida sadeln rätt kommer jag då att luta överkroppen till insidan och vika mig i midjan till höger. Vad innebär då detta för sadeln? Jo att jag trycker ut den ännu mer till yttersidan. Och då måste jag förstås kompensera det ännu mer etc.

Vad är då lösningen? Att sitta rakt! Mitt problem är störst när jag byter från vänster till höger varv. Men om jag koncentrerar mig på att sitta rakt när jag byter till höger varv så får jag aldrig känslan av att sadeln ligger till vänster. Det är alltså inte så att jag i vänster varv drar sadeln till insidan och att jag därför måste flytta den när jag byter varv, utan det räcker att jag sitter rakt så kommer aldrig problemet! Den här rakheten handlar framför allt om att jag inte får luta mig till höger. Men om jag sitter framåtlutad så har jag lättare för att luta mig till höger. Jag måste alltså koncentrera mig på att sitta rakt i alla riktningar hela tiden! Jag får då inte heller sitta för långt bak i sadeln, i och med att jag då kompenserar det med att falla framåt med överkroppen.

Rida i damsadel

Det viktigaste när man ska rida i damsadel är just att kunna hitta en position i båda varven där man sitter i balans med tyngdpunkten mitt över hästen. Då kan man låta hästen arbeta utan att störa den. När man har hittat den positionen så blir det inte så svårt att svänga, byta varv och byta gångart!

Efter både Hannas och Charlottas drillning av mig så känner jag att jag vet hur jag ska hitta en balanserad och neutral position i sadeln. Nu vill jag bara fara hem och prova rida i min egen damsadel på mina egna hästar!

Workshop om ryttarens sits hos Ylvie Fros 28-29 april 2015

2015-05-05

by admin

in Hjälpgivning, Tränare och lektioner

Comments Closed

Nu har jag varit två dagar i Holland, mer exakt hos Ylvie Fros i Lunteren. Vi var totalt åtta licensierade Bent Branderuptränare som träffades på en workshop för att utbyta erfarenheter om arbetet med ryttarens sits. Förutom jag och Ylvie så deltog Julia Schnatterbeck, Yvonne Heynckes, Dörte Bialluch, Marion Van de Klundert, Kathrin Tannous och Celina Harich. Det var en precis lagom stor grupp för att få med olika erfarenheter och infallsvinklar, men ändå tillräckligt liten för att vi skulle kunna föra bra diskussioner kring ämnet. Det som är spännande när vi är så många tränare som träffas är att vi alla har vår egen specialité, samtidigt som vi arbetar mot ett gemensamt mål. Det är just denna mångfald och frihet att utveckla de egna styrkorna som gör gruppen av tränare till en så fantastisk källa till kunskap och inspiration.

Inflygning över Amsterdam i Holland.

Kan det tänkas att de färgglada fälten består av tulpaner???

Ylvie har en liten gård, inklämd mellan mellan en massa andra hus. På bara 2,5 hektar lyckas hon rymma flera stall, en stor och fin ridbana, hagar för lösdrift, beteshagar, flera små hagar och ett 30-tal hästar. Det kallar jag bra planering! Här ser vi ett par av stallen.

Det ena stallet har en liten “hage” till varje box. Det är när jag ser sådant som jag önskar att vi inte hade så långa och kalla vintrar här uppe…

Bland det mest intressanta på Ylvies gård hör hennes “paddock paradise”, en vidsträckt hage för 20 hästar bestående av en massa inhägnade “vägar”, med korsningar och små rastplatser här och där. Den smarta konstruktionen gör att hästarna rör sig mer och att många hästar kan samsas på ett förvånandsvärt litet utrymme. Vad är då baksidan av detta? Att behöva köra ut hö till flera olika utfodringsstationer och att behöva handmocka alltihop två gånger per dag…

Ett av ufodringsställena i hästarnas hagparadis.

En liten damm, där hästarna kan dricka eller bada.

Lite stockar gör vägen mer intressant och får hästarna att antingen gå slalom eller hoppa.

I hagen finns också en lite större öppen plats, där det även står några vindskydd.

Vi inledde workshopen med ett teoretiskt perspektiv, genom att vi fick hålla föredrag för varandra. Några höll mer formella föredrag medan andra föredrog att komma med kompletteringar och synpunkter. Nedan återger jag en del av de infallsvinklar på sitsen som vi behandlade.

Dörte Bialluch – hur börjar man utbilda sitsen hos en ny elev?

Dörtes specialitet är hästens biomekanik och därför är det inte så förvånande att hennes huvudfokus när det gäller ryttarens sits handlar om att skapa en sits som tillåter hästens rygg att svinga korrekt. Hästens träning går i stor utsträckling ut på att skapa frihet i hästens rygg så att den kan svinga bättre. Målet med ryttarens sits blir därmed att skapa balans i sitsen och avslappning i överskänkeln så att hästens rygg kan svinga bättre.

När Dörte har nya elever är hennes första steg att lära eleven att kunna slappna av och följa med hästens rörelser med sina höfter. Nästa steg är att skapa en upprest mellanposition, där man kan styra hästen med sin mage.

En sak som Dörte fokuserade väldigt mycket på, och som skiljer sig från vad en del andra säger inom akademisk ridkonst handlar om hur man använder sina sittben, och mer exakt hur mycket tryck man lägger på det inre sittbenet. Vi har ju traditionellt lärt oss att sitta mer på det inre sittbenet, för att förstärka hästens böjning, även om man numera pratar mer om att länga ut sin innersida och sänka sin innerhöft. Dörtes syn på detta är att ryttaren över huvud taget inte ska lägga tryck på sittbenen, för då blockerar man rörelsen i hästens rygg. Istället ska ryttarens inre lår gå i riktning nedåt och ryttarens yttre höft i riktning uppåt.

Kathrins och Bents lille Sebastian har blivit en stor kille jämfört med när jag såg honom förra gången (i januari). Men han tyckte ändå att det var lite tröttsamt att lyssna på allt prat…

Ylvie Fros – Integrera centrerad ridning i akademisk ridkonst

Ylvie har förutom sin utbildning inom akademisk ridkonst också en gedigen utbildning som instruktör inom centrerad ridning. Hon gav åtminstone mig en ny syn på vad centrerad ridning egentligen är och vilken nytta man har av den. Hon betonade att centrerad ridning enbart handlar om ryttaren och att det inte är ett sätt att träna hästen. Man måste sedan lägga den centrerade ridningen ovanpå den träningsmetod man har valt för sin häst för att kunna använda sitsen i utbildningen av hästen.

Ylvie inleder varje ny ryttares utbildning med centrerad ridning. Det första steget är att försöka följa hästens rörelser med sitsen. Här kontrollerar hon både hur mycket ryttaren följer hästens rörelser, men hon försöker också göra ryttaren mer medveten om vilka rörelser hästen skapar i sitsen.

Liksom Dörte så pratar Ylvie inte alls om att ta vikt på sittbenen, för det leder ofta till att ryttaren lutar till insidan. Istället förklarar hon hur man kan rotera framåt (stänga sitsen) och bakåt (öppna sitsen) över sittbenen.

För att ryttaren ska få en korrekt rörelse i höften så måste ryttarens position vara sådan att psoasmuskeln kan arbeta korrekt. Om ryttaren har spänningar i psoas så svankar hon för mycket och då kan inte psoas arbeta korrekt. Ylvie börjar därför med att placera ryttaren i en korrekt position. Här skiljer sig positionen lite från vad vi normalt är vana vid inom akademisk ridkonst. Vi är vana vid att ofta arbeta med en väldigt avlastande sits, där ryttaren svankar ganska mycket och nästan lyfter sig lite ur sadeln. För att psoasmuskeln ska kunna arbeta korrekt så måste ryggraden rätas ut så att ryttaren varken svankar eller rundar sin rygg. Jag som nyss har varit på en kurs i alexanderteknik för ryttare känner igen positionen.

Ylvie visar hur psoasmuskeln fäster och förklarar vilken funktion den har.

Ylvie åskådliggjorde ryttarens position och hästens reaktioner på detta som två åttor! Bilden visar hur energin går genom hästen och genom ryttaren. Om du vill att hästen ska söka fram och ned så ska du spegla den reaktion du vill ha i hästen, men du ska inte luta dig framåt. I så fall kommer hästen att falla på bogarna. Istället ska din åtta sträckas ut vertikalt, för då kan hästens åtta sträckas ut horisontellt. Om man sedan vill växla mellan samling och längning så ska ryttaren inte ändra sin position av ryggraden och bäckenet, utan vinkeln mellan ryttaren och hästen ska hela tiden vara densamma. Ryttaren får alltså föra hela överkroppen något framåt eller något bakåt och då ska hästens kropp följa med i rörelsen.

Hästen och ryttaren utgör var sin 8:a som fästen vinkelrätt genom varandra. I hästen ska energin gå över ryggen, genom bakbenen och skapa en lyftkraft i framdelen (se pilarna). I ryttaren ska energin gå samma väg, genom bakre delen av höftleden och ned och sedan upp genom ryggen.

Celina Harich – Ryttarens känsla

Celina försöker att vara mindre teknisk när hon börjar arbeta med ryttarens sits. Det första hon försöker lära eleven är känslan. Vanligtvis börjar hon med arbete från marken, för att skapa en medvetenhet om hur man går och hur man känner balansen i kroppen. Förutom markövningar och ridning använder hon sig även av feldenkriesövningar och salsa.

Celina förklarar sambandet mellan undertryckta känslor och fysiska spänningar. Hon samarbetar med både feldenkriespedagog, salsalärare och psykolog för att kunna ge sina elever heltäckande hjälp.

När man släpper på riktigt kraftiga spänningar i kroppen så kan man få kraftiga känslomässiga reaktioner. Det beror på att många av spänningarna egentligen är känslor och stress som man har stängt in i kroppen. Celina samarbetar med både salsalärare, feldenkrieslärare och psykolog, som kan ta hand om de olika fysiska och känslomässiga problemen.

När ryttarna har fått träna på marken och träna på att föra varandra med sin egen kropp så är nästa steg att ryttaren får sitta på en häst som en annan person markarbetar. På så sätt kan ryttaren fokusera enbart på att känna hästens rörelser och att känna sin egen kropp

Katrin Wallberg – Sitsen för att förstärka rotationen i hästens bröstkorg

Katrin lägger stort fokus vid rotationen i hästens bröstkorg när hon undervisar. Därmed blir det också viktigt att lära ut en sits som främjar just denna bröstkorgsrotation. Att ryttaren slappnar av och har en följsam sits är viktigt, men om inte hästen naturligt formar sin kropp rätt så kommer inte detta att hjälpa honom. Den avspända sitsen gör att man inte hindrar hästen från att jobba rätt, men det blir hästen som formar ryttaren istället för tvärt om. Om man då har en häst som t.ex. måste rotera sin bröstkorg mer så ska ryttaren placera sig så som hon vill att hästen ska forma sig.

Katrin pratar om tre komponenter som är viktiga för att få en bra rotation i hästens bröstkorg:

Centrera tyngdpunkten över hästen. Inom den akademiska ridkonsten är det vanligt att ryttarens tyndpunkt hamnar till insidan. Ryttaren kommer då att trycka ut hästen på ytterbogen och rotationen förstörs.
Vrida sig så att höfterna vinklas vinkelrätt mot den del av hästens ryggrad som är mitt under ryttaren. Om man står mitt i en volt så ska man inte kunna se ryttarens ytterhöft. Då följer ryttarens höfter den böjning man vill ha i hästen.
Sänka innerhöften och lyfta ytterhöften, så att ryttarens innersida blir längre och rakare än yttersidan. Här är det viktigt att ryttaren inte flyttar sig till insidan av sadeln eller flyttar sadeln till insidan av hästens rygg. Istället ska hästens rygg, sadeln och ryttaren följas åt så att hästen börjar rotera sin bröstkorg inåt.

Katrin förklarar hur ryttaren ska placera sig i hästens böjning, så att höfterna formas såsom ryggraden rakt under hästen. Utifrån den positionen ska sedan ryttarens sits och höfter följa den rörelse som hästens höfter skapar i hästens rygg.

Det finns två perspektiv på rotationen i hästens bröstkorg. Den sits som beskrivs ovan skapar en position i hästens kropp, där hästen sänker sin innersida och lyfter sin yttersida. Manken ska då luta lite inåt och hästen ska sänka sin innerhöft. Utifrån den positionen ska man sedan lägga till en rörelse i hästens kropp, som styrs av hästens bakben. Det innebär att när hästen lyfter det inre bakbenet så ökar rotationen och när hästen lyfter det yttre bakbenet så minskar rotationen. Om man bara fokuserar på att följa den här rörelsen, utan att även skapa en roterad position, så kan man mycket väl få en avslappnad häst med fina rörelser i ryggen, men man får inte det lyft i ytterbogen och den välvning i överlinjen som krävs för att hästen ska bära upp sig.

Kathrin Tannous – Olika sätt att lära in

En del ryttare är mer tekniska i sin ridning och en del utgår mer från känslan. Kathrin vill både lära eleverna kunskap (teknik och teori) och känsla.

Det finns två helt olika sätt att lära sig något:

Slumpmässig inlärning: Du provar att göra en massa olika saker och någon gång lyckas du av slumpen med någonting och då upprepar du det. Typexemplet är ett barn som vevar med armen och plötsligt får tag på en leksak. Learning by doing. I den här gruppen hittar man ryttarna som rider på känsla. En del är väldigt duktiga, men de kan oftast inte förklara hur de gör.

Avsiktlig inlärning: Man bestämmer sig för att man vill lära sig något. Man samlar på sig teoretisk och praktisk kunskap och lär sig successivt. Här hittar man många av de akademiska ryttarna. De har ofta väldigt mycket kunskap, men kan ha svårt att omsätta det i praktiken.

Hos ryttare vill vi gärna ha båda delarna. Eftersom de flesta vuxna redan har den teoretiska kunskapen och medvetenheten, så är det slumpmässig inlärning som vi kan behöva förstärka. Många vuxna slutar med den sortens inlärning, eftersom de är rädda för att göra fel. Man kan stimulera detta mer känslostyrda inlärningssätt genom olika ”lekar”. Man kan t.ex. låta dem känna hästens rörelser i sin egen kropp (stå på alla fyra och känna hur en skolhalt känns). Man kan också låta dem kopiera en annan.

Kathrin förklarar hur hon vill förstärka både den avsiktliga och den slumpmässiga inlärningen, så att det skapas en bättre balans hos ryttaren. Det innebär hos de flesta vuxna människor att det är den slumpmässiga inlärningen som måste förstärkas mest.

Kathrin lägger stor vikt vid att lära eleverna att ha rätt vridning i sin kropp. Hon liknar ryttarens position vid en DNA-spiral eller pastaskruv. Spiralen börjar i ryttarens yttre fot, som placeras längre bak än den inre, och fortsätter upp genom ryttarens kropp, genom höfterna, axlarna och huvudet. Hon tänker sig gärna att spiralen fortsätter ovanför ryttarens huvud. När man tränar på spiralen ståendes på marken så måste man lyfta den yttre hälen, för att få samma position på höfterna som man får när man sitter på en häst som roterar sin bröstkorg korrekt (dvs att ytterhöften höjs i förhållande till innerhöften).

Kathrin visar hur spiralsitsen börjar i ytter fot (som förs bakåt) och fortsätter som en spiral genom kroppen, så att kroppen vrider sig in i hästens böjning. Här visar hon vänster böjning. Hon har dock fel huvudposition eftersom hon tittar på dem hon pratar med.

Övningar på trähäst

Ylvie hade en alldeles utmärkt (om än något stel) trähäst, som stod till tjänst för lite sitsövningar. Katrin Wallberg lät de övriga tränarna känna hur de kunde vrida sina höfter utan att förskjuta tyngdpunkten till någon sida. Övningen skedde stående i stigbyglarna, eftersom trähästen annars håller emot ryttarens sits i och med att den inte riktigt vill forma sig i böjning och rotation.

Yvonne visar här, med lite assistans av Katrin, ryttarens position i vänster böjning.

Ylvie visade sedan några enkla övningar som man kan använda för att få ryttaren mer avspänd, så att hon kan komma ner bättre i sadeln. Grundprincipen är att hon tar över tyngden av ryttarens arm eller ben, lyfter några centimeter och sedan sakta låter armen eller benet sjunka nedåt igen.

Här får Marion lämna över armens tyngd till Ylvie, för att kunna släppa på spänningar

När armen är avspänd är det axelns tur.

Ylvie hjälper Marion att slappna av i benen, så att de blir längre och sjunker djupare in i hästen. Principen är att genom ett stöd under foten ta över benets vikt, lyfta lite och sakta sänka händerna igen. Resultatet? Det högra benet blev märkbart längre än det vänstra! Självklart fick Marion sedan samma behandling på den andra sidan – vi vill ju inte att hon ska bli oliksidig.

Markövningar

Bland de markövningar vi arbetade med kan nämnas att vi ståendes på alla fyra fick känna hur hästen känner ryttarens sits. Trots att ”ryttaren” inte sitter på ryggen så känner man tydligt att man formas av sitsen. Ett problem med övningen är dock att ”hästen” inte kan svara med att rotera sin bröstkorg, eftersom det inte går att sänka innerhöften när man står på knä (man har ju inga leder där emellan så man kan inte vinkla benet).

Dörthe agerar häst och får känna hur hon formas in i höger böjning av Kathrins spiralsits.

En annan markövning var att gå i par på ridbanan. Den ena är ryttare och för den andra (hästen). Hästen ska blunda och bara känna rörelserna från ryttaren och följa dem i olika riktningar och gångarter. Alla hästarna var väldigt följsamma och välbalanserade, vilket måste ha berott på att vi hade så skickliga ryttare!

Dörthe för Yvonne, var uppgift är att bara känna och följa henne. I bakgrunden ser vi Marion som för Julia.

Undervisa varandra i ridning

Teori, övningar på trähäst och markövningar i all ära, men det är först när man kommer upp på hästryggen som man verkligen kan förstå varandras perspektiv. Här fick tre av Ylvies hästar och en av Marions hästar stå till tjänst. Vi turades om att rida och att instruera varandra.

Det Ylvie fick hjälpa några av ryttarna med var att minska deras svank, så att psoasmuskeln kunde arbeta bättre och de sjönk djupare ned i sadeln. En variant av detta var att känna hästens rörelser genom baksidan av höftleden istället för genom framsidan av höftleden. Detta ger mer stabilitet och bättre balans hos ryttaren.

Julia med sin gamla sits med kraftig svank. När man svankar så mycket så kortas psoasmuskeln av.

Julias sits efter att Ylvie har hjälpt henne att räta ut ryggraden så att psoasmuskeln längs ut.

När man svankar mycket så hamnar man i lite framvikt och aktiverar musklerna på framsidan av kroppen. Ylvie demonstrerar här vilken reaktion som skapas hos en svankande ryttare om hästen drar i tygeln.

När psoasmuskeln arbetar korrekt och ryggraden rätas ut så använder man istället musklerna på kroppens baksida. Då sjunker man djupare ned i sadeln och får bättre balans. Hästen (Ylvie) kan då inte föra ryttaren ur balans genom att dra i tygeln.

Katrin fick hjälpa några av ryttarna att med sin sits kunna be hästen om lite mer rotation i bröstkorgen och mer lyft i ytterbogen. Det gav bättre bärighet hos hästarna och mer stabilitet i ryttarens sits.

Att gå igenom ryttarens kropp uppifrån och ned, var också ett sätt att skapa bättre avspänning och följsamhet hos ryttaren. Det är lite som när man lyssnar på en avslappningsskiva. Man går igenom kroppsdel efter kroppsdel och medvetandegör dem så att man upptäcker sina spänningar och kan släppa på dem. Jag vågar nog påstå att alla ryttare har spänningar någonstans, så det här är alltid nyttigt.

Hos en del ryttare kunde vi också upptäcka och åtgärda mer specifika spänningar. Till exempel kunde en spänd inre axel åtgärdas med något så enkelt som en ändrad vinkel av den inre handen. Genom att ta tygeltagen på innertygeln som om man häller upp te ur en tekanna hamnade hela innersidan i en mer avspänd position.

Kathrin spänner vänster hand och det skapar spänningar i hela hennes vänstersida.

När Kathrin vrider vänster hand som om hon hällde te ur en tekanna så blir hela vänstersidan mer avspänd och hon kommer ned bättre i sadeln. Hästen reagerar också genom med att rotera bröstkorgen bättre.

Instruera några av Ylvies elever

Vår sista övning var att använda några av Ylvies elever som försökspersoner och prova olika metoder att förbättra deras sits och jämföra vilket resultat det ger både i sitsen och i hästen.

Katrin hjälper en av Ylvies elever att placera och länga ut sin innersida så att hästen roterar sin bröstkorg bättre och börjar vinkla manken inåt istället för utåt.

Ett gäng glada tränare sitter och analyserar hästarnas rörelser och ryttarnas sitsar.

Min egen behållning av dessa dagar

Det är alltid givande att ta sig tid att träffa andra tränare och få idéer från dem om hur man både kan förbättra sin egen ridning och bli en bättre instruktör. Ibland kommer nyttan av detta indirekt, genom att man börjar fokusera på någon annan detalj eller genom att man i en specifik situation får användning av någon övning. Det är dock redan några saker som jag har haft praktisk nytta av i min egen ridning.

Kathrins sätt att forma sin kropp som en DNA-spiral, som börjar i den yttre foten och går upp genom kroppen har hjälpt mig att få en bättre position i skänklar, höfter och axlar. Jag hamnar inte i den tyska spiralsitsen, där ryggraden roteras åt två håll samtidigt, utan spiralen hjälper mig att föra fram min yttersida så att den följer hästens böjning samtidigt som ytterskänkeln ligger något längre bak än innerskänkeln. Jag har tidigare inte tänkt på att man faktiskt formar kroppen i en spiral även om man inte skjuter fram den inre höften.

Ylvies sätt att fånga upp hästens rörelser genom baksidan av höftleden istället för framsidan har hjälpt mig att komma djupare ned i sadeln och bli mer följsam med hästens rörelser. Det är nog ett vanligt problem inom akademisk ridkonst att vi är så rädda att belasta hästarnas ryggar att vi avlastar för mycket (och för länge i hästens utbildning). Då tappar vi lite följsamhet och ger hästen för lite hjälp med vår sits.

Sedan har jag självklart haft nytta av att bli påmind om att lyfta blicken, att inte pressa med sittbenen och att verkligen få tyngdpunkten mitt över hästen (istället för aningen till insidan). Med andra ord så var det både en trevlig och givande resa!

Sitsen och ryttarens höfter

2014-12-02

by admin

in Hjälpgivning

Comments Closed

Spiralsitsen: Ryttaren för fram den inre höften och drar bak den inre axeln

Inom den akademiska ridkonsten har vi ofta fått höra följande angående ryttarens sits: ”Ryttarens huvud ska vinklas som hästens huvud, ryttarens axlar ska vinklas som hästens bogar och ryttarens höfter ska vinklas som hästens höfter”. Jag tror att många har accepterat detta utan att fundera mer över det, och tyckt att det låter bra att man ska forma sig så som hästen är formad. Detta innebär mer konkret att ryttaren ska dra bak den inre axeln och föra fram den inre höften.

Ryttaren placerar både höfterna och axlarna vinkelrätt över hästen, det medför att ytterhöften förs fram och innerhöften dras bak en aning

Jag har genom åren fördjupat mig lite mer kring ryttarens sits, både ur en biomekaniskt, ett teoretiskt och ett historiskt perspektiv. Jag har då upptäckt att ovanstående beskrivning av sitsen inte är någon oemotsagd sanning. Det finns även de som förordar att ryttaren ska vinkla sin kropp såsom hästens kropp är vinklad rakt under ryttarens sits. Detta innebär mer konkret att ryttaren ska föra fram både den yttre axeln och den yttre höften.

Det finns alltså två ”skolor” kring ryttarens sits. Vilken är då den rätta? Så enkel är dock inte verkligheten att det finns en enda sanning. Vad som är rätt beror på vad man vill uppnå. Innan vi tittar närmare på sitsen ur ett biomekaniskt perspektiv så tänkte jag dock att vi ska ta en historisk titt på ryttarens sits.

Historisk återblick

Jag har läst ett stort antal böcker om ridningens historia och bland annat läst böckerna från flera av de gamla mästarna. Tyvärr har jag inte hittat en enda rad där någon av de gamla mästarna skriver hur ryttaren ska vinkla sina höfter. Det går inte heller att se detta på några bilder, eftersom ryttarna alltid hade långa rockar på sig.

Från 1940- och 1950-talet finns det beskrivningar av ”spiralsitsen” eller ”the german twist”, som den också kallades. Med det menar man sitsen där ryttaren för fram den inre höften och drar bak den inre axeln. Ordet spiralsits syftar på att ryttaren vrider sin kropp i två riktningar samtidigt. Det mest troliga är därför att den sitsen ”uppfanns” i Tyskland under 1800- eller tidiga 1900-talet. Om sitsen var äldre än det så skulle den nog inte benämnas som någonting tyskt, eftersom Tyskland inte var något av de mer tongivande länderna inom skolridningen före 1800-talet.

Charles Harris anteckningar från Spanska Ridskolan finns samlade i “Workbooks from the Spanish School”

Charles Harris anser att ryttaren ska placera både höfterna och axlarna längs en radie från voltens mitt. Om en longör står i mitten av volten ska han inte kunna se ryttarens yttre höft eller yttre axel.

En som öppet kritiserade spiralsitsen på 1950-talet var Charles Harris på Spanska Ridskolan. Han menar att spiralsitsen både hindrar ryttaren från att använda ryggen effektivt och att den är rent skadlig för ryttarens rygg eftersom den innebär att man roterar ryggraden åt två olika riktningar samtidigt. Istället menar Harris att ryttaren, när denne rider på en volt, ska placera både höfterna och axlarna längs voltens radie.

Biomekanisk inverkan på hästen

I slutan för hästen fram sin inre höft maximalt. Ryttarn kan förstärka detta genom att föra fram sin inre höft.

De som än idag håller fast vid spiralsitsen brukar motivera den med att de vill att hästen ska föra fram sin inre höft. Och det stämmer. Spiralsitsen gör det lättare för hästen att föra fram sin inre höft. Det är framför allt därför som man för ett tiotal år sedan inom den akademiska ridkonsten sa att ryttaren i slutan ska föra fram sin inre höft.

När en häst får dålig rotation i sin bröstkorg så kommer den att höja sin innerhöft (och föra ytterbogen nedåt-bakåt). Höjningen av innerhöften kan ryttaren känna som ett tryck framåt mot det inre låret och den inre höften. Om slappnar av i sitsen och låter hästen med lite bristfällig rotation placera ryttaren så kommer ryttarens innerhöft att föras fram. Det behöver dock inte innebära att ryttaren tappar den laterala böjningen i hästen. Hästen kan mycket väl föra fram innerhöften, trots att den undviker att bära vikt på det inre bakbenet genom att räta ut benets leder och höja höften. Just detta är också väldigt vanligt när man rider en sluta (ryttaren för fram sin inre höft och hästen för fram sin inre höft, men höjer den samtidigt vilket gör att den inte understödjer med det inre bakbenet i slutan, istället hamnar lite för mycket vikt på det yttre frambenet).

Om man vill förstärka rotationen i hästens bröstkorg så är inte spiralsitsen det mest effektiva verktyget. Då är det bättre att följa Charles Harris råd och låta både höfter och axlar vara parallella med voltens radie (dvs man för fram den yttre höften och den yttre axeln något). Det kan hända att hästen vill placera om ryttaren, eftersom den här sitsen hindrar hästen från att höja sin innerhöft. Men om ryttaren sitter kvar i den här positionen och hästen slappnar av och formar sig efter ryttarens sits så kommer hästen att sänka sin innerhöft och lyfta sin ytterbog och rotera bröstkorgen inåt.

Oavsett vilken av dessa placeringar man tillämpar i sin sits så ska man dessutom följa hästens naturliga rörelser, den sk. dynamiska rotationen. När hästen lyfter det inre bakbenet så ska den sänka sin innerhöft mer och därmed öka sin rotation i bröstkorgen. Då ska alltså ryttaren slappna av i sin innerhöft så att den kan svinga med bröstkorgen ned på innersidan.

Praktiska erfarenheter

Hur fungerar då detta i praktiken? Jag har, på samma sätt som de flesta som rider akademisk ridkonst, inte ifrågasatt spiralsitsen. Det låter ju bra att man ska vinkla höfterna såsom hästen vinklar sina höfter och att man ska vinkla axlarna såsom hästen vinklar sina bogar. Jag har därför både ridit så och lärt ut detta till mina elever. Det jag upptäckte för väldigt många år sedan var att många av mina elever fick problem att rakrikta sina hästar. När de gick på spåret placerade sig många av hästarna lite mot en sluta. På volten såg man inte att hästarna gick mot en sluta, men de riktade kraften från det inre bakbenet lite snett ut över ytterbogen. Jag märkte då också att om jag bad ryttarna dra bak den inre höften (istället för att föra fram den) så började hästarna spåra. Jag slutade därför lära ut att ryttaren skulle föra fram sin inre höft, men jag var samtidigt lite frustrerad över att det gick emot vad jag själv hade fått lära mig.

Boken “Spänst & Harmoni i ryttarens sits” av sjukgymnasten Birthe Vogelius.

Efter ett tag började man inom den akademiska ridkonsten fokusera betydligt mer på rotationen i hästens bröstkorg, istället för att bara fokusera på den laterala böjningen. De senaste åren har man gått ännu längre och börjat fokusera mer på att hästarna ska länga ut sin yttersida, föra fram ytterbogen och rikta kraften från bakbenen rakt. Den här utvecklingen stämmer väl med det jag skälv hade upptäckt kring ryttarens sits. Jag har nu, bland annat med hjälp av sjukgymnasten Birthe Vogelius (författare till boken ”Spänst och harmoni i ryttarens sits”), fått en tydligare förståelse för hur ryttarens sits påverkar hästen och för hur ryttaren kan placera sig ”korrekt” utan att det skapar spänningar i sitsen. Bland annat har jag funnit att när hästen riktar sin kraft ut över ytterbogen så kommer den att trycka fram ryttarens inre höft, men när hästen raktriktar kraften från bakbenen så skapar den utrymme för ryttarens inre höft att föras tillbaka.

Jean Luc Cornille

På motsvarande sätt lär instruktören Jean Luc Cornille (han rider inte akademiskt, men fokuserar mycket på rotationen i hästens bröstkorg, mer info: www.scienceofmotion.com) ut att ryttaren ska placera sig med tyngdpunkten mitt över hästen och den inre höften något längre bak än den yttre för att hästen ska rotera sin bröstkorg. Sammantaget innebär det att om hästen roterar sin bröstkorg bra och riktar kraften från bakbenen rakt så kommer den att placera ryttaren med innerhöften lägre och något längre bak än ytterhöften. Det som gör att så många akademiska ryttare upplever att innerhöften förs fram när man slappnar av är att vi under så många år har haft en tendens att arbeta för mycket med den laterala böjningen på bekostnad av rotationen och därför vant oss vid att hästarna riktar kraften från bakbenen ut över ytterbogen. När vi ändrar fokus i vår ridning är det inte konstigt att även sitsen kan behöva följa med i den förändringen.

Hur blir det då med ryttarens skänklar?

När ryttaren för fram den yttre höften åker underskänkeln bak. Här blir effekten lite överdriven eftersom ryttaren står upp i sadeln. Bilden kommer från Birthe Vogelius bok “Spänst & harmoni i ryttarens sits”.

Ytterligare ett argument jag hört för spiralsitsen är att ryttarens ytterskänkel ska placeras något längre bak än innerskänkeln. Man tänker sig då att om ryttaren för fram innerhöften så förs även innerskänkeln fram och på motsvarande sätt förs ytterhöften och ytterskänkeln bak. Det man glömmer här är människans naturliga rörelsemönster. Det är bara människor med extremt mycket spänningar kring höftpartiet som för fram höften och benet samtidigt. För de som har en normal rörlighet i höfterna är det normala rörelsemönstret att höften förs fram när benet går bakåt. Det innebär att om man för fram ytterhöften så kommer ytterskänkeln att föras tillbaka.

Hur ska ryttaren placera sig för att undvika spänningar

Hästen roterar sin bröstkorg inåt och riktar kraften från bakbenen rakt fram. Ryttaren placeras då automatiskt med innerhöften lite nedåt-bakåt.

Om man sitter på en häst som roterar sin bröstkorg rätt och riktar kraften från bakbenen rakt fram så behöver inte ryttaren tänka på vilken höft som är längst fram. Om ryttaren slappnar av och följer hästen så hamnar höfterna rätt. Problemet kommer om man sitter på en häst som inte roterar bröstkorgen alls (eller till och med roterar den utåt) eller en häst som riktar kraften från bakbenen snett ut över ytterbogen. Om ryttaren då bara sitter avslappnat och låter hästen forma sitsen så kommer den inre höften att föras fram. Man har då två val. Det ena valet är att med sekundära hjälper (tygel- och skänkelhjälper) forma om hästen så den roterar sin bröstkorg och riktar kraften rakt. Då kommer även ryttarens sits att automatiskt förändras (om ryttaren är avslappnad och följsam). Det andra valet är att ryttaren placerar sig så som hon vill att hästen ska forma sig. Det innebär i det här fallet att ryttaren ska föra bak den inre höften och föra fram den yttre höften. Observera att det är en väldigt svag vinkel som eftersträvas. Höfterna ska vara vinkelräta mot den plats på hästens rygg där vi sitter.

Hästen riktar kraften lite snett ut över ytterbogen. Den trycker då fram ryttarens innerhöft.

Problemet är att om ryttaren drar bak sin inre höft med muskelkraft så skapas spänningar kring innerhöften och då kan inte ryttaren svinga med i hästens rörelser. Det man istället kan göra är att föra fram ytterhöften. Det ger samma placering på hästen, men utan spänningar kring innerhöften. Ett annat sätt att åstadkomma samma resultat är att omsluta hästen med ytter lår och öppna inner lår. Med det menar jag att man vrider det yttre låret så att knät kommer lite närmare sadeln och det inre låret vrider man så att knät pekar lite ut från sadeln. Se bara till att inte göra för mycket. Syftet är INTE att ryttaren ska sitta snett i sadeln, utan bara att ryttaren ska be hästen att sänka sin innerhöft så att ryttarens inre höft kan sjunka nedåt-bakåt.