Teori

Presentation av Jean Luc Cornille

Jean Luc utbildades på Cadre Noir i Saumur. Där utgick träningen från tradition. De analyserade inte hästarnas rörelser och funderade inte riktigt över hur rörelserna utfördes. Forskningen om hästens rörelser fanns redan på den tiden (1970-talet), men man följde traditionen istället för att utgå från forskningen.

Jean Luc höll på med gymnastik i sin ungdom. Han hade problem med landningen efter volter och hans tränare försökte i två år att få honom att förbättra sina landningar, men utan resultat. Han träffade då en annan tränare som sa att problemet inte ligger i landningen. Landningen är en konsekvent av vad som händer i hoppet. I hoppet var han inte rak i ryggen och då går det inte att landa korrekt. När de istället korrigerade hoppet så försvann problemet i landningen. Det är detsamma i träningen av hästar. De flesta ägnar mycket tid till att försöka korrigera övningarna och utföra dem bättre, men de jobbar med symptom. Jean Luc vill istället utgå från vetenskapen om hästarnas rörelser, för när rörelserna är korrekta så blir övningarna enkla att utföra.

Jean Luc är väldigt påläst kring all forskning om hästens rörelsemekanik. Han deltar i en ”studiegrupp” bestående av sju personer. De läser varje dag vetenskapliga rapporter och delger varandra de som är av intresse för att utveckla träningen av hästar.

Med detta som utgångspunkt har Jean Luc sedan många år tillbaka drivit ett rehabcenter i USA där han rehabiliterar hästar som har sådana skador som annars ofta leder till att hästarna avlivas. Exempel på skador som han med stor framgång har rehabiliterat hästar från är strålbenshälta och kissing spines. I genomsnitt tränar han hästarna i tre månader för att ge dem ett nytt rörelsemönster och muskla om dem. Sedan måste förstås även hästens ägare utbildas för att inte de gamla problemen ska komma tillbaka.

Tradition eller vetenskap

Ridningen idag grundar sig enligt Jean Luc i stor utsträckning på tradition och felaktiga teorier. De gamla mästarna hade väldigt bra känsla. De kände hur hästarna arbetade och utifrån detta skapade de teorier om hästarnas rörelser. Teorierna byggde dels på deras känsla och dels på den kunskap man hade om hästens anatomi och biomekanik på den tiden (vilken var väldigt låg). Idag har vetenskapen kommit så mycket längre, så vi vet idag att de teorier som de gamla mästarna skapade inte stämmer. Deras känsla kan fortfarande ha varit korrekt och skapat en god ridning, men de förklarade vad som händer i hästen på ett felaktigt sätt.

Under 1900-talet har en mängd teorier om hur hästen använder sin kropp lagts fram. En sådan är t.ex. sträng och båge teorin, som i korthet innebär att hästen med sina magmuskler lyfter ryggen (underlinjen kortas av så att överlinjen längs ut och ryggen lyfts). Hästens rygg beskrivs också ibland som en valvbro som går mellan frambenen och bakbenen. Det har också skapats teorier om att hästens muskler ska stretchas genom arbete i en lång och låg form och teorier om hur hästens ryggrad ska svinga. Trots att det idag finns forskning som visar att alla dessa teorier är felaktiga, så fortsätter man att utbilda både hästar och ryttare utifrån dessa. Traditionen blir alltså viktigare än vetenskapen inom ridningen, vilket motverkar utveckling och förändring.

Hästar är intelligenta och försöker göra det som ryttaren ber den att göra. Om hästen är skev i ryggraden så kommer den att hitta ett sätt att genomföra de övningar som ryttaren ber om med en skev ryggrad. Men bakbenen kommer då att jobba ojämnt och bäckenet kommer att vara placerat snett åt det ena eller andra hållet. Det fungerar bra för hästen att arbeta så i ett par år och sedan blir hästen halt.

Krafter och motkrafter – Science of motion

Teorierna är ofta att det är magmusklerna som lyfter hästens rygg. Om man studerar hästens muskulatur så upptäcker man dock att ryggmusklerna är väldigt kraftiga och starka, medan magmusklerna är betydligt tunnare och svagare. Det innebär att magmusklerna inte har någon möjlighet att lyfta hästens rygg. Istället är det ryggmusklerna så måste göra detta arbete. För att förstå hur detta går till måste man förstå de krafter som inverkar på hästens kropp i alla rörelser.

Gravitationen drar hästen nedåt. När hästen sätter ned ett benpar så tar benen emot hästen och bromsar rörelsen. När benen är mer bakom hästen skjuter de ifrån och bakbenen skjuter då ifrån framåt och skjuter vikten över mot frambenen. Frambenen kompenserar detta genom att trycka ifrån uppåt. Det är alltså inte bakbenen som bär upp hästen. När hästen får en ryttare på ryggen så blir det för tungt för hästen att lyfta kroppen med frambenen. Detta kommer inte att underlättas av att man rider hästen fram till handen, eftersom sådana metoder medför att bakbenen skjuter över ännu mer vikt till frambenen. Det enda som kan hjälpa hästen att lyfta framdelen är ryggmusklerna.

Det kommer alltid i all rörelse att finnas en kraft som verkar i en riktning och ett motstånd som verkar i den motsatta riktningen. Hästens bakben skapar en kraft som går diagonalt framåt-uppåt, och musklerna mellan hästens ryggkotor skapar ett motstånd som verkar diagonalt nedåt-bakåt.

När höger bakben skjuter på så skapas en kraft som går diagonalt till vänster. Om det inte finns någon motkraft så kommer hästen att röra sig till vänster. Det som omvandlar den diagonala kraften från ett bakben till en rörelse framåt är de motverkande musklerna.

Hästen lagrar energi i senor och muskler i bakbenen under den ”mottagande” fasen i steget och under den påskjutande fasen i steget omvandlas den energin till en påskjutande kraft. Så fungerar både frambenen och bakbenen, men de krafter som skapas verkar i olika riktningar. Bakbenens påskjutande kraft verkar framåt och frambenens ”påskjutande” kraft verkar uppåt. Detta sätt att lagra och återanvända enerig medför att rörelserna blir väldigt energibesparande och hästar är faktiskt de djur i världen som med minst energi kan skapa maximal rörelse!

Bakbenen skapar en framåtgående (horisontell) kraft framåt. Hästens rygg ska omvandla 30 procent av denna kraft till en uppåtriktad kraft. Resterande kraft flyttar över vikt till frambenen, vilket skapar ett tryck nedåt på frambenen. Denna kraft lagrar energi i frambenens senor och skapar en uppåtriktad kraft (ungefär som en återfjädring) som både lyfter bröstryggen mellan frambenen och ger en högre frambensrörelse. Detta kommer inte att fungera om belastningen på frambenen blir för stor. Frambenen kan bara omvandla den nedåtgående kraften till en uppåtriktad kraft om belastningen på frambenen i det ögonblicket är maximalt 70 procent av hästens vikt. Om hästens rygg inte omvandlar delar av bakbenens framåtgående kraft (påskjut) till ett lyft så blir belastningen på frambenen för stor (över 70 procent) och då kan de inte skapa en uppåtriktad kraft.

De gamla mästarna visste inte detta. De beskriver istället teorin att hästarna sätter bakbenen långt inunder sig och rundar sin rygg så att bakbenen och ryggen tillsammans lyfter hästens framdel och skapar lätthet. Det känns så när man rider hästen, men det är i verkligheten inte detta som händer i hästens kropp.

Modern forskning visar att hästens ryggrad bara kan röra sig uppåt-nedåt totalt 53,1 mm. Det är en väldigt liten svingning. För ryttaren känns det ofta som att svingningen är betydligt större än så. Det beror på att det som ryttaren känner är summan av rörelsen i ryggraden och den uppåtriktade kraften från hästens ben. Kraften från hästens bakben ger en större rörelse än vad rörelserna i ryggraden gör.

Det centrala nervsystemet styr väldigt mycket av hästens rörelser. När hästen står stilla kopplas detta bort. De krafter som påverkar hästens muskler i rörelse finns inte heller när hästen står stilla. Den effekt man får i hästens muskler när hästen står stilla är därför helt annorlunda än den effekt man får när hästen rör sig. Det är därför omöjligt att analysera eller utbilda hästens kropp och muskulatur när hästen står still. Detta måste alltid göras i rörelse. Det är därför som Jean Luc använder beteckningen ”Science of motion”.

Modern forskning visar också att man inte kan länga ut (stretcha) hästens rygg. Ryggmusklernas uppgift är att skydda ryggraden mot för stora (skadliga) rörelser. Hästens bärighet handlar inte om geometri, det handlar om olika krafter som arbetar i olika riktning. När muskler är spända så finns det alltid en anledning till detta. Lösningen är inte att massera eller stretcha ut muskeln ifall man inte åtgärdar orsaken till att muskeln spänner sig. Muskler spänner sig för att försvara sig mot skadliga krafter. Om man kan identifiera den skadliga kraften och åtgärda den så finns det inte längre någon anledning för muskeln att spänna (försvara) sig.

Lateral böjning, rotation och rakriktning

Hästen måste gå rakt, men rakt finns inte. När hästen rör sina bakben så kommer ryggraden att böjas. Biomekaniskt finns inget rakt i hästen. Med rakt menar vi istället att hästen kommer att röra sig framåt såsom att den var i en korridor, men ryggraden måste få böja sig. Rakt är inte hur hästen ser ut, utan rakt är hur ryggraden fungerar.

Ryggraden kan ha en lateral böjning och en rotation. När hästen böjer dig lateralt till höger så roterar ryggraden också till höger (om det är korrekt). När rotationen är felaktig så roterar den utåt, bort från den laterala böjningen.

Det är vanligt att hästen har lätt för att rotera åt det ena hållet, men svårt att rotera åt det andra hållet. Ofta uppfattar man det som att hästen inte vill böja sig åt det ena hållet. Detta är dock inte ett beteendeproblem. Utan hästen försöker genom sitt beteende tala om att den har svårt att böja sig åt det ena hållet. Detsamma gäller med väldigt många av de s.k. beteendeproblem som vi upplever att vi har. I de allra flesta fall så är det ett sätt för hästen att tala om att den har ett fysiskt problem. Om man lyckas analysera hästens biomekanik och hjälpa hästen att lösa det fysiska problemet så försvinner beteendeproblemet.

Det lyft i hästens rygg som vi kan känna när vi rider är egentligen inte ett ”lyft” rakt upp av ryggen. Istället är det en effekt av den laterala böjningen och rotationen, som får hästen att lyfta och rotera den ena och andra sidan i takt med hästens rörelser.

Tanken med att hästen rör sig i en korridor är ett sätt att minska rörelserna åt sidorna, så att korridoren successivt kan bli smalare. Om vi kan minska den laterala böjningen så ökar rotationen. Det är ryttarens uppgift att skapa den korridor som hästen ska röra sig i. Jean Lucs metod för att skapa den korridoren är genom sitsen. Genom att sitta mitt över hästen, ta bort trycket från överskänklarna och knäna och istället hålla vaderna intill hästens kropp så känner man direkt i vaderna om hästen ökar eller minskar rörelserna åt sidan i sin kropp. Låren ska kontrollera hästens bogar och vaderna ska kontrollera hästens bakben, så att både bogarna och bakbenen ska hålla sig inom korridoren.

Ryttaren kan genom sin placering och genom att kontrollera sina egna rörelser stimulera hästen till att använda sina ryggmuskler på rätt sätt. Det är då viktigt att inte ha något stöd på bettet, för det gör att hästens rygg styvnar. Istället får man guida hästen till en bättre balans, vilket faktiskt gör det mer bekvämt för hästen. När hästen märker att det blir mer bekvämt så blir den mer intresserad av att följa den guidning som ryttaren ger. Blir det inte bekvämt för hästen så lyder den bara.

Hästarna kan redan utföra alla övningar. Men de ska inte göra dem utifrån tygeln och med spöt på bakbenen, utan de ska utföra dem utifrån kontrollen över ryggens rörelser. Det är väldigt viktigt att ryttaren inte gör för mycket, för det stör hästen. Om man t.ex. ska rida i passage så räcker det att ryttaren lägger till en minimal muskeltonus i magmusklerna. Gör man mer så stör man hästen.

Hästens bakben

Det är viktigt att förstå hur hästens bakben fungerar. Man kan engagera hästens bakben med spöt, men det leder i de flesta fall till problem och i förlängningen kan det uppstå förslitningsskador i knä, has mm. Om man engagerar bakbenen med spöt är det väldigt lätt att man skapar abnormala rörelser. Det är viktigt att bakbenens rörelser samverkar med rörelserna i hästens rygg för att undvika problem.

Skelettet i bakbenen består av väldigt många delar och alla olika ben i bakbenen kan röra sig lite i förhållande till varandra. Hasleden består till exempel egentligen av fyra olika leder. Alla onaturliga rörelser i bakbenen kan ge upphov till sneda belastningar i någon av bakbenens leder, med förslitningsskador som följd.

Strålbenshälta: När hästen lägger vikt på ett ben sjunker kotan och går sedan uppåt igen. Om hästen lägger för mycket vikt på benet så kan sänkningen av kotan bli för kraftig (överflexion). Då kommer den djupa böjsenan att sträckas för mycket och då skapas ett för stort tryck mot det strålbenet (navikulära benet). Det som då händer är att återskapandet av celler i strålbenet upphör, men cellerna i benet fortsätter att dö, vilket gör att strålbenet degenererar. Vanligtvis avlivar man sådana hästar. Om man kan hitta orsaken till översträckningen och åtgärda detta så kan man dock i de flesta fall rehabilitera hästar med strålbenshälta. Jean Luc har arbetat med att rehabilitera 20 hästar med strålbenshälta. 19 av dessa lyckades han rehabilitera. En av hästarna höll sig frisk i ridningen, men klarade inte av att ta med sig det nya rörelsemönstret till hagen så han blev halt av att gå i hage. Genom träningen höll han sig dock fräsch i sju år. Strålbenshälta är alltså en ridrelaterad skada.

Kotleden: Många hästar roterar kotan på det ena eller båda bakbenen en aning när de sätter ned hoven. Det kan bero på att hovarna inte är balanserade (att det inte är samma höjd på hovens ytter- och innersida) eller att hästens rörelser är felaktiga (t.ex. på grund av felaktig rotation). Om hästen lägger lite mer vikt på den ena bogen så kommer det att skapa en vridning av kotan på det ena bakbenet.

Hasleden: Hasleden är en väldigt komplicerat uppbyggd led som består av ett flertal ben med rörlighet emellan. När hästen sätter ned ett bakben sker faktiskt en svag rotation i leden, först i den ena riktningen och sedan i den andra. De två lägre benen i hasleden har en rörelse som är synkroniserad med kotleden medan de två övre benen i hasleden har en rörelse som är synkroniserad med knäleden. Om rotationen i hasleden är felaktig så fungerar inte denna synkronisering, vilket med tiden skapar artrit. Om hästen ha vikten på framdelen och står kvar på frambenen tills de är långt inunder kroppen så måste hästen sätta ned bakbenen för tidigt (för att frambenen är i vägen för bakbenen). Den nedre delen av hästens bakben är då för långt bak i förhållande till den övre delen av bakbenen, vilket ger upphov till problem (artrit) i hasleden. Är det detta som är spatt? Denna förändring i hasleden har alltså med hästens biomekanik att göra. 

Knäleden: När knät förs framåt så svingar lårbenet framåt men roterar också en aning inåt. När lårbenet sedan förs bakåt så roterar det tillbaka utåt. Om inte hästens bäcken sviktar nedåt så måste det kompenseras med en ökad rotation i lårbenet. När det händer blir belastningen i knät felaktig.

Om hästens ryggrad och bakben inte rör sig synkroniserat så kan flera olika felaktigheter i bakbenens rörelser uppstå, vilket ger upphov till felaktiga belastningar i lederna. Det är av den anledningen som man måste engagera bakbenen via hästens ryggrad istället för att göra det med hjälp av toucheringar med spöt.

Piaff och andra samlande övningar

I en ”vanlig” rörelse framåt används bakbenen till 45 procent till att ta emot hästen. I piaff används bakbenen till 82 procent till att ta emot hästen. Det håller vikten borta från frambenen och frambenen kan då lättare lyfta kroppen. Frambenen används i piaff till 80 procent till att lyfta kroppen och frambenen. Om man driver på bakbenen med spöt i piaffen så ökar man bakbenens påskjut, istället för att öka bakbenens ”mothållande” kraft (decelleration). Det medför att hästen skjuter över mer vikt på frambenen och då är det inte längre en piaff. Hästen kompenserar oftast det med att ta frambenen mer bakåt.

Vad är det då egentligen som lyfter hästens framben i piaffen? När ett framben sätts ned så lagras energi i senorna i frambenet och det ”trycker” upp frambenet. Det är en slags katapulteffekt! Om hästen har för mycket vikt på frambenen i piaffen (mer än 70 procent) så kommer denna lagring av energi inte att fungera.

Det är ryggraden som ska synkronisera fram- och bakbenen så att de arbetar tillsammans. I piaffen ska hästen inte sätta ned bakbenen för långt inunder sig. Piaff är en travrörelse och då ska bakbenen också lagra energi i senorna, vilket skapar en lyftkraft i ryggraden. Bakbenen fungerar ungefär som en studsboll. Om hästen sätter bakbenen längre inunder sig i piaffen (sätter sig) så kommer bakbenen inte längre att fungera så. Det som gör att hästen ökar vikten på bakbenen i piaffen är att den fas av steget då hästen tar emot sig med bakbenen och lagrar energi (decellerationen) förlängs. Om man toucherar på bakbenen så förstärker man istället påskjutet (vilket flyttar vikten till frambenen och gör att hästen lyfter rumpan i piaffen). Istället ska man be hästen lyfta sin rygg (genom att lära hästen att omvandla bakbenens påskjut till ett lyft i ryggen) och sedan be om mer. Hästen inser att den inte kan lyfta ryggen mer och får då fundera ut att de istället ska använda bakbenen mer.

Jean Luc tycker inte att man ska jobba med övningar som terre-á-terre och spansk skritt, eftersom hästen då kontraherar ryggmusklerna.

Ridlektioner

Varje ekipage fick börja med att visa lite skritt, trav och galopp med sin häst. Sedan redogjorde Jean Luc för vilka problem i hästens rörelsemekanik han såg och hur de skulle bära sig åt för att försöka lösa dessa. Jean Luc har ett otroligt öga för att se nyanser i hästarnas rörelser. De flesta hästarna hade problem med bakbensaktiviteten, såsom att de lämnade bakbenen bakom sig, hade för mycket påskjut med bakbenen eller blev för platta i korset. Han kunde dock i samtliga av dessa fall konstatera att problemen inte bara fanns i bakbenen, utan det fanns motsvarande problem i hästarnas framdelar. Där kunde problemen vara att en häst stod kvar för länge med frambenen inunder sig, en annan häst krullade ihop halsen bakom handen, ytterligare en gick över handen och reagerade på alla hjälper med att trycka nosen framåt och uppåt och en annan hade i och för sig huvudet i lodplan men drog ihop halsen så att ryggen blev låst. För samtliga hästar låg den viktigaste delen av lösningen i att lära hästen att lyfta sin rygg och att lyfta upp bröstkorgen mer mellan frambenen. Han pratade också om att den bakre delen av halsen skulle lyftas upp mer.

Detta kändes väldigt bra för mig, i och med att jag fokuserar så mycket på att få hästarna att reagera uppåt i ryggen, lyfta bröstkorgen mer mellan frambenen och att välva den bakre delen av halsen vilket i princip är detsamma som att lyfta upp den bakre delen av halsen. Den väg jag har använt för att komma dit skiljer sig dock en del från den väg som Jean Luc använder, vilket gör det hela ännu mer spännande. Jag fokuserar mycket på att drivningen ska ge en längning av halsen, vilket man lättast lär ut i en lång och låg form. Sedan kan man ta upp hästen i en högre form och driva den fram till handen så att manken, pannan och den yttre bogen förs framåt. Jean Luc pratade aldrig om denna stretching framåt, utan han fokuserade helt och hållet på att hästen skulle lära sig att omvandla bakbenens påskjut till en uppåtriktad kraft i bröstryggen. Det var dock tydligt att han eftersträvade precis samma resultat som jag, där hästen lyfter bröstryggen och länger ut och välver halsen utan att bli djup. Skillnaden låg både i vilka detaljer han fokuserar mest på och vilka verktyg han använder för att komma dit. Jag tror också att Jean Lucs resultat blir en häst som själv tar ett större ansvar för sin bärighet. Jean Luc driver inte hästen fram till handen, utan han jobbar istället huvudsakligen utifrån sitsen och med hjälp av olika övningar som öppna, piruetter, diagonalsluta och förvänd sluta på volt för att få hästen att slappna av och lyfta bröstryggen i en bärig form. Jean Luc använder sig också av delvis lite olika metoder för att skapa bärighet i olika gångarter.

Jean Luc rider hela tiden med kontakt med hästens mun. Han är dock väldigt noga med att man inte ska ge en massa hjälper genom bettet (eller genom indirekta tygeltag). Börjar man ge hästen signaler genom handen så kommer hästens fokus att hamna i munnen och om hästen ska lära sig att bli självbärig över ryggen så måste fokus ligga i hästens rygg. Det blir därför där som hjälperna ska komma istället för i munnen. Bettet ska egentligen bara fungera som en sensor som talar om för ryttaren vad ryggen gör!

Skritt

För att skapa bärighet i skritt så saktar Jean Luc av hästen till en extremt långsam skritt för att minska det påskjut som trycker hästens vikt över till frambenen och för att hästen ska få tid att koordinera sig och fundera över hur den själv kan lösa den uppgift som ryttaren ställer den inför. På så sätt lämnar han över ett större ansvar till hästen, vilket med tiden borde leda till större stabilitet. Det som är viktigt för att metoden ska fungera är dels att man lyckas hålla manken vertikal (så att den inte får en utåtrotation) och hästens bogar och bakben inom den ”korridor” som ska fungera som en ram för hästen och dels att allt fokus hamnar på hästens rygg och inte i hästens mun. Det är ju med hjälp av ryggen som hästen ska lära sig att lösa uppgiften.

För att undvika att fokus flyttas till munnen så får ryttaren inte korrigera hästens bogar med tyglarna eller styra hästen med tyglarna. Det man får göra med tyglarna är att placera hästens huvud framför hästens kropp (så att halsen blir rak). Sedan är det sitsens uppgift att hålla manken vertikal och att hålla hästen borta från höger respektive vänster bog. Det innebär inte att man börjar korrigera bogarna med skänklarna. När en bog trycks ut åt sidan så får det direkt en effekt i hästens bröstkorg. Det är där ryttaren ska gå in och korrigera (trycka tillbaka bröstkorgen) med sina lår. På motsvarande sätt ska vaderna hela tiden ligga intill hästen, för att ryttaren direkt ska känna när ett bakben faller ur ramen (korridoren). Då ska ryttaren trycka tillbaka det med vaden. Jean Luc jobbar inte med att knacka med skänklarna (och han använder aldrig sporrar), utan han jobbar bara med att öka och minska trycket från vaden mot hästens sida.

I och med att fokus ska ligga i hästens rygg så måste man också i skritt kunna bromsa upp hästen med sitsen, istället för att ta förhållningar på tygeln. Metoden för detta är dels att hålla kvar en stillhet i sitsen (så att man inte följer med i alla rörelser framåt, bakåt och åt sidorna som hästen har i sin rygg) och dels att ”elevera” sin sits genom att aktivera psoas och de djupa magmusklerna och öppna upp bröstkorgen. Tyngdpunkten ska inte föras bakåt. Det är därför som psoasmusklerna måste mötas upp med de djupa magmusklerna, så att ryggraden hålls rak och balanserad. Istället ska ryggraden med hjälp av de djupa stabiliseringsmusklerna förlängas uppåt.

Trav

Grundprincipen med att hålla hästen inom en korridor är densamma i trav som i skritt och ryttaren ska på samma sätt hålla manken vertikal med sitsen, hålla kvar bogarna i korridoren med låren, hålla bakbenen kvar i korridoren med vaderna och styra hästen med vridningar i bäckenet. Skillnaden jämfört med skritten är att Jean Luc i trav inte bromsar hästen till balans, utan istället trycker han fram bakbenen för att få en riktig trav. Det gäller alltså att hålla hästen i korridoren och sedan med ett tryck med vaderna få hästens bakben att svinga fram mer så att påskjutet från bakbenen minskar och hästen börjar lyfta bröstryggen och den bakre delen av halsen och traven blir mjukare och mer bekväm att sitta i. När man trycker fram hästens bakben med vaderna så ska  hästen inte springa fortare (alltså öka takten), utan det är steget som ska längas.

Galopp

I skritt och trav arbetar Jean Luc med att i gångarten successivt försöka få korridoren smalare och få mer lyft i ryggen så att gångarten blir bättre och bättre. Så arbetar han inte med galoppen. Där är istället principen att man fattar galopp ur en skritt där hästen håller manken vertikal och lyfter bröstryggen och den bakre delen av halsen. Sedan låter man hästen galoppera så många språng som den (utan en massa inverkningar från ryttaren) lyckas hålla kvar bärigheten. Direkt den tappar bärigheten brytare man av, skapar ny bärighet i skritt och fattar ny galopp. I galoppen arbetar inte Jean Luc med att korrigera manken och bogarna med sitsen, utan det ska vara på plats när hästen fattar galopp och sedan får hästen bara galoppera så många språng som den lyckas bibehålla detta (vinklas manken fel eller trycks en bog ut så försvinner ju bärigheten direkt). Däremot kan man behöva lägga på ett tryck med vaderna för att stötta hästen i galoppen. Man får inte trycka hästen framåt med sitsen i galopp, utan rörelsen i sitsen ska ske uppåt. I det ögonblick då man vanligtvis vill trycka framåt ska man istället bara genom att aktivera psoas och magmusklerna ”suga” sitsen lite uppåt.

Exempel 1 – Lyfta bröstryggen med sitsen och med hjälp av piruetter och diagonalsluta

Den första hästen var en arab som har ett väldigt platt kors. Jean Luc ville att hästen skulle vinkla sitt bäcken aningen mer och lyfta upp bröstkorgen lite mellan frambenen. Hästen hade också en tendens att stå kvar på frambenen tills de är lite för långt inunder honom. Det första Jean Luc ville att de skulle göra var att skritta väldigt sakta helt rakt (utan någon böjning). Ryttaren skulle placera sig precis mitt i sadeln med överkroppen precis mitt över sittbenen och fötterna precis mitt under sittbenen. Hon skulle med sin sits försöka minska rörelserna i hästens rygg (hon skulle alltså inte följa med i rörelserna, utan bli lite trögrörlig). Bäckenet skulle hon hålla helt rakt mitt över hästen, för om hon i varje steg rör bäckenet till höger och vänster så kommer hästens rörelser åt sidorna att öka. Tyglarna ska inverka så lite som möjligt och egentligen bara hålla huvudet mitt framför hästens kropp. Genom att minska rörelserna ska hon försöka sakta ned skritten tills den är extremt långsam. Syftet med detta är att hästen i ett väldigt långsamt tempo ska upptäcka hur den ska använda musklerna i ryggen.

En annan övning de fick jobba med för att ryttaren skulle lära sig att känna vilket håll hästen tryckte olika kroppsdelar åt var piruetter. Ryttaren skulle då vända hästen inåt med sitt bäcken. Med ytter skänkel skulle hon flytta hästens yttre bakben inunder honom och därefter vända framdelen inåt. Det är viktigt att hon i den övningen sitter kvar jämnt på båda sittbenen, så att hästen inte trycker ut henne på yttersidan. Effekten av övningen ska bli att hästen böjer sig runt ryttarens inre skänkel. Hon fick göra detta både i skritt och trav. Ett av problemen hon stötte på var att hästen hela tiden sänkte sitt huvud för mycket och drog in nosen. Då styvar den sig i kroppen och kan inte forma sig korrekt. Den måste ha huvudet högre (inte gå bakom handen), hålla halsen rakare och böja sig mer i bröstryggen.

Jean Luc tyckte att ett effektivt sätt att få den hästen att lyfta bröstryggen var att växla mellan piruett och diagonalsluta. I en diagonalsluta ska bakdelen vara parallell med staketet och hästen ska böja bröstryggen, vilket gör att framdelen kommer framför bakdelen. Man ska alltså inte tvära för mycket i diagonalslutan, för då skapas inget lyft i bröstryggen. Med andra ord rider Jean Luc diagonalslutor på precis samma sätt som vi gör inom den akademiska ridkonsten.

Exempel 2 – Lösgöra hästen med hjälp av förvänd sluta på volten

Den andra hästen var en knabstrupper som hela tiden ville gå över handen. Jean Luc konstaterade att hästen reagerade på ryttarens hjälper med att ta nosen framåt-uppåt. Då får inte ryttaren tillgång till hästens rygg. Innan ryttaren kan börja komma åt rotationen så måste hon lösa det problemet. Ryttaren skulle försöka lösa detta genom att gå på en volt till vänster med halsen rak men hästen ställd till höger (alltså utåtställd). Samtidigt som hon ska försöka hindra hästen från att falla höger-vänster med bogarna ska hon med vänster skänkel sätta hästens vänstra bakben på samma linje som höger fram. Det resultat som Jean Luc vill få är att hästen börjar lyfta bröstryggen mer mellan frambenen. Det Jean Luc vill att hästen ska göra är alltså en förvänd sluta. Om hästen trycker höger bog till höger (alltså inte böjer sig runt höger skänkel) så ska hon kontrollera det med höger lår (så att hon får en böjning av bröstryggen till höger och så att frambenen håller sig på voltspåret). Ryttaren fick göra detta i både skritt och trav. Hon måste hela tiden hålla händerna stadiga, framför allt i traven. Hon ska fortsätta tills hon känner att hästen blir mjuk i handen och mjuk i ryggen. När hästen börjar lyfta den bakre delen av halsen så ger han ryttaren nacken och blir mjuk i handen. Det är viktigt att ryttaren lyckas hålla frambenen på samma voltspår hela tiden, för om hästen får falla ut från volten så kommer den att falla med framdelen istället för att lyfta framdelen.

Nästa övning var att börja med en förvänd sluta på volten. Hon ska då gå väldigt långsamt tills hästen lyfter bröstryggen och den bakre delen av halsen och blir mjuk i handen. Då ska hon gå över i en vänster öppna parallellt med långsidan (hon ska alltså bibehålla samma bärande bakben, men byta böjning och rörelseriktning). När hästen börjar lyfta sig blir också rotationen korrekt, så då slutar hästen trycka över ryttaren till yttersidan.

Exempel 3 –  Länga hästens hals

Det här är en arab som hela tiden vill sätta det högra bakbenet åt sidan och som gärna kortar av halsen. Ryttaren fick börja med att rida hästen rakställd på en rak linje och med låren hålla bogarna på linjen och med vaderna hålla bakbenen på linjen. Hon fick först rida i mellanskritt och sedan med sitsen (genom att lyfta psoasmuskeln) samla hästen och gå långsammare. Hon fick sedan rida på en ganska liten volt i väldigt långsam skritt och på samma sätt som på det raka spåret hålla hästens bogar och bakben inom korridoren. Hon ska hela tiden eftersträva att få en längre hals. När hon känner att han är redo att länga halsen ska hon alltså länga tyglarna.

Även om Jean Luc inte arbetar hästarna långa och låga så vill han att de ska ha en lång hals. Det blev väldigt tydligt med den här hästen, där hästen drar ihop halsen lite och då låser bröstryggen. För att hästen ska kunna böja sig så måste den först länga ut halsen så att den låser upp bröstryggen.

För att länga ut halsen mer fick ryttaren (fortfarande på en volt) trava och driva med inner vad varje gång inner bak är i luften. När hästen börjar länga halsen ska hon länga tygeln. Hon får dock problemet att hästen ökar farten istället för att länga ut steget och länga halsen. Hon kan korrigera detta genom att minska volten för att få hästen att minska tempot. Hon ska trycka med inner vad tills hästen börjar länga steget och länga halsen. Då ska hon direkt upphöra, så att hästen förstår att den ska länga sig när hon trycker med vaden. När hästen bromsar upp traven och länger steget en aning så ska hon byta volt.

Även när hästen börjar länga sig en aning så skjuter den inte ifrån uppåt med sin framdel. Nästa steg med den hästen är därför att jobba med detta. Hon fick börja med att försöka lösa detta genom att rida en förvänd sluta på volten och från den gå till en piruett inåt (alltså byta böjning) och från piruetten gå in i en förvänd sluta på en volt åt andra hållet (alltså hålla kvar böjningen, men byta rörelseriktning). Direkt hästen svarar med eftergift på en av övningarna byter hon övning och hon ska liksom tidigare hela tiden försöka länga ut halsen (alltså länga tyglarna när hästen erbjuder en längre hals).

Exempel 4 – Använda tagen framdel för att få böjning (rotation)

Jean Luc använder gärna tagen framdel (shoulder fore) för att hjälpa hästen att få rätt rotation. Hästen är i den övningen så rak att det inte är någon risk att man förböjer halsen och trycker ut hästen på ytterbogen (= hästen roterar utåt), men man får den ändå mjuk i innersidan. När hästen är rak men mjuk i innersidan är det lättast att hitta rätt rotation. Den laterala böjningen är i det här sammanhanget egentligen helt ointressant. Det är rotationen som är syftet med övningen.

En av hästarna hade svårt att böja sig i bröstryggen och svårt att ställa sig inåt. Den ville bara trycka ganaschen inåt istället för att ställa sig. Istället för att rida den hästen böjd på en volt fick ryttaren rida den rak med tagen framdel några meter, sedan vända inåt, rida rakt, vända inåt etc, så att volten förvandlas till en hexagon där hästen på alla raka linjer går med tagen framdel. Utför man det riktigt väl så ska man lägga in vändningarna där hästen roterar inåt och börjar lyfta bröstryggen och den bakre delen av halsen.

Samma ekipage fick i trav växla mellan tagen framdel och öppna längs långsidan för att få hästen att länga ut steget. Rotationen (och steglängden) blev egentligen bättre i tagen framdel, men hästen försvarade sig då genom att öka farten (istället för att länga steget). Varje gång den ökade farten fick ryttaren korrigera det genom att ta in hästen i en öppna och när hästen lugnade steget fick hon gå tillbaka till en tagen framdel. Om hästen istället föll på framdelen så fick hon gå tillbaka  till hexagonen för att hitta tillbaka till lyftet i bröstryggen och den bakre delen av halsen.

Exempel 5 – Växla mellan långsam skritt och energisk trav

För att hjälpa hästen att länga steget i trav istället för att bara springa fortare så kan man växla mellan att med sitsen skapa ett lyft i bröstryggen och den bakre delen av halsen i en väldigt långsam skritt och ur detta med vaderna trycka fram hästen i en energisk (men inte springig) trav. Man ska då bara trava så lång bit som hästen bibehåller lyftet i framdelen. Sedan bryter man av till skritt igen och återskapar bärigheten innan man åter trycker fram hästen i trav. Detta blir lite som en variant av att samla och länga hästen i traven, men genom att ta samlingen i skritt istället för i trav så blir det lättare att skapa lyftet i hästens bröstrygg.

Exempel 6 – Arbete vid handen

Ett par hästar arbetades vid handen. Jean Lucs metod för arbete vid handen är att hålla båda tyglarna i en hand och går parallellt med hästen bredvid hästens framben. Handen hålls mitt på manken och man tar ett stöd mot manken. Man kan då påverka bogarna genom att trycka mankens tornutskott en aning utåt eller inåt för att korrigera när hästen trycker en bog åt sidan. Hästen som arbetades sköt på mot handen. Istället för att skapa en dragkamp ville Jean Luc att detta skulle lösas dels genom att placera hästen i en piruett (i det här fallet bort från en, så att man står på hästens utsida) och dels genom att ta ett tydligt stöd med handen i manken. När hästen drar i tygeln så kommer den då bara att dra sig själv i manken. När hästen drar i tyglarna tar man in den i en piruett och när man får lätthet så går man på en rak linje. Om hästen åter börjar dra så går man in i en piruett igen. För att röra sig i perfekt harmoni med hästen så ska man helst gå i samma takt som hästens framben.

På samma sätt som i ridningen får man börja med en väldigt långsam skritt, tills hästen börjar lyfta ryggen och hittar lättheten. När man hittar lättheten på rakt spår är nästa steg att vända (t.ex. för att gå in på medellinjen eller för att gå in på en volt). Man ska då INTE ta i innertygeln, utan man ska med tygelhanden föra hästens tornutskott in i vändningen så att hästen vänder med rotation.

Min första lektion – Lyfta bröstryggen och den bakre delen av halsen i skritt

Jag fick liksom övriga ekipage börja med att visa Valioso i skritt, trav och galopp. Jean Luc upptäckte genast att Valioso sätter ned sina bakhovar med tån lite utåt och med hovens innersida först. Han sa att det är något som hovslagaren måste justera, men det räcker inte med att justera hovarna. Man måste även lära hästen ett bättre sätt att använda sina bakben och sitt bäcken på för att han ska kunna sätta ned hovarna rakare. När han tittade på Valiosos rörelser så konstaterade han att Valioso skjuter på för mycket med sina bakben och han klarar inte av att omvandla bakbenens påskjut till ett lyft i ryggen. Han måste alltså lära sig att lyfta sin rygg. Detta är ju inte precis någon nyhet för mig, utan det är precis det som vi har kämpat med i många år. Jag har provat många olika metoder för att komma åt problemet, men det känns som att vi större delen av tiden bara går runt problemet. Dessutom räcker det att Valioso gör ett minimalt fel (t.ex. tar en bog en centimeter för mycket inåt eller utåt) för att lyftet i ryggen ska utebli. Jag bad därför Jean Luc att prova rida Valioso, så att han kan känna vilken väg som är bäst att gå för att komma åt problemet.

Jean Luc red Valioso i extremt långsam skritt. Han satt helt lodrätt utan att släppa fram några stora rörelser genom sin kropp. Han red Valioso i en ganska hög form, med nacken som högsta punkt och bekymrade sig inte om att halsen blev kort och underhalsen kom fram. Istället satt han bara kvar i position och inväntade rätt reaktion i Valiosos rygg. För att hjälpa Valioso placerade han honom i en ganska svag öppna (ca 35 grader i höger varv och ca 45 grader men med helt rak hals i vänster varv). Precis som jag är van vid så kände han att Valioso hela tiden växlade mellan att trycka lite med inner och ytter bog. Så fort man korrigerar en bog så flyttas alltså problemet till den andra bogen. Han lät inte de bogrörelserna trycka hans sits åt sidan utan satt bara kvar i en mellanposition. Till sist insåg Valioso att lösningen inte var att trycka bogarna åt sidan och då kom lyftet i ryggen, vilket ledde till att bakbenen kom betydligt längre inunder honom under några steg. Då försökte Jean Luc föra in Valioso på en volt, men då föll han på bogarna igen.

Sedan var det min tur att prova att få samma reaktion i Valioso. Jean Luc började med att räta upp min kropp. Jag skulle sitta längre fram i sadeln och ta underskänklarna betydligt längre bak (vilket inte är någon nyhet, utan det är ett gammalt problem som jag fortfarande kämpar med…). Jag skulle också räta ut ryggraden mer och länga ut den genom att aktivera psoas men utan att ta svanken mer bakåt. Det var väldigt svårt både att hitta rätt position och att bibehålla rätt position när Valioso vill trycka omkring mig i sadeln. Jag kände också hur viktigt det var att Valioso gick riktigt långsamt för att det över huvud taget skulle bli möjligt för honom att reagera uppåt i ryggen. Jag hann bara fått rätt reaktion två steg innan lektionen var slut, men jag hade sådan tur att det var en kort rast mellan mig och nästa häst så jag kunde öva själv en stund. Jag tyckte då att jag fick en bra reaktion i båda varven, men det kändes lite för enkelt, så jag är inte säker på att det var rätt.

På fredag kväll och på lördag morgon red jag själv för att träna mig på att kunna guida Valioso rätt och för att Valioso skulle få träna sig på att ge rätt reaktioner. Åsa Johansson hjälpte mig otroligt bra genom att påminna mig om alla mina kroppsdelar som vill placera sig fel! Jag blev förvånad över hur snabbt Valioso började förstå vad jag menade. Han blev då längre längst bak i halsen och tog manken och ytterbogen framåt, precis de reaktioner som jag har kämpat med genom att rida bakbenen fram mot handen. Men nu kändes det faktiskt lite stadigare och det kändes som att Valioso gjorde detta lite mer på frivillig väg. En skillnad som Jean Luc gör jämfört med vad jag har gjort tidigare är (förutom drivningen) att jag har korrigerat bogarna med tyglarna medan Jean Luc korrigerar bogarna med låren. Bent Branderup är ju väldigt hård med att man inte får styra frambenen med skänklarna, men det är inte det som Jean Luc gör. Istället använder han sätet (låren) för att via hästens bröstkorg hindra hästen från att trycka sig på den ena eller andra bogen. Så fort som hästen trycker ut en bog så känner ju ryttaren detta i sitsen genom att bröstkorgen trycks ut åt den sidan. Genom att inte följa med ut med sitsen kan Jean Luc hindra hästen från att trycka bogen åt sidan. Fördelen med den metoden jämfört med att korrigera bogarna med tyglarna är att det inte finns något som kortar av hästens hals. Det problem jag har haft med Valioso har nog varit just detta. Hans bogar har varit så instabila och så fort jag korrigera en bog så flyttar han trycket till den andra bogen, så jag kan sitta och bolla hans bogar mellan tyglarna utan att någonsin lyckas placera honom precis mitt emellan (i balans). Och det är bara när han är precis mitt emellan som det skapas ett lyft i bröstryggen (annars håller han ju kvar vikten på det framben som han för tillfället stödjer sig på). Min lösning på detta har varit att med tyglarna korrigera båda bogarna samtidigt. Problemet har varit att Valioso då börjar med att korta av halsen så att hans problem ökar. Då har jag hållit kvar svagt i tyglarna och lyft lite samtidigt som jag med skänklarna har drivit honom framåt. Jag har då kunnat få rätt reaktion, så att han har börjat lyfta ryggen och sträcka sig framåt. Men jag har aldrig fått någon stabilitet eftersom varje korrigering först har skapat en avkortning innan jag har fått rätt reaktion. Med den här metoden (där sitsen tar över tyglarnas uppgift) så finns det ingen avkortande kraft, så då undviker jag det problemet. Jag tror därför att det här kan vara den förändring vi behöver för att kunna hitta stabilitet och äntligen utvecklas mer!

Min andra lektion – Lyfta bröstryggen och svinga fram bakbenen i trav

Den här lektionen jobbade vi mycket med traven. Jean Luc ville att Valioso skulle länga ut sitt steg och trycka ifrån uppåt med sina framben. Traven blir då ”återfjädrande” (bouncing) med stuns i.

För att komma till den reaktionen fick vi börja med att rida förvänd sluta på volt. Jag skulle hålla Valiosos hals i princip helt rak och en minimal ställning utåt på en volt och med sitsen se till att hålla manken helt vertikal (så att han inte roterar utåt). När manken var helt rak skulle jag aktivera ytter bak (det bakben som är inåt i volten) och placera Valioso i en svag förvänd sluta. Böjningen skulle komma från placeringen av ytter bak. När hästen börjar fundera på att länga steget (manken börjar komma en aning framåt) så skulle jag byta böjning och bara fortsätta på volten. För att få den effekten räcker det inte att bara placera hästen i en förvänd sluta, utan jag skulle trycka hästens bakben mer framåt med vaderna (lägga ett tryck mot hästens sidor för att länga steget). Detta gav inte särskilt stor effekt på Valioso (på grund av att jag inte lyckades hålla manken helt vertikal med sitsen). När jag bytte böjning ville Valioso mest bara trycka ut sig på ytterbogen istället för att lyfta bröstryggen över sina framben. Vi fick därför ändra övningen lite. Förvänd sluta på volt var fortfarande utgångspunkten och när hästen började tänka rätt skulle jag byta böjning och gå in i en diagonalsluta (om jag börjar med en höger sluta på en volt till vänster så skulle jag alltså gå vidare till en diagonalsluta till vänster och sedan gå in i en vänster sluta på en volt till höger). Detta gav lite bättre effekt på Valioso. Jag skulle på samma sätt som på volten trycka bakbenen ganska mycket framåt med vaderna i diagonalslutan.

Avslutningsvis fick jag prova ytterligare en variant. Jag började med förvänd sluta och diagonalsluta och när hästen kändes redo i den förvända slutan så gick jag in i en tagen framdel (shoulder fore) parallellt med långsidan. Det innebär alltså att jag fick byta böjning och gå in i en tagen framdel.

Jean Luc var nöjd med min ridning och tyckte att jag var duktig på att känna när det var rätt ögonblick att byta övning. Själv tyckte jag dock att min ridning kändes lite hafsig och att vi aldrig riktigt kom till det resultat som jag hade velat ha. Det kändes mycket bättre på morgonen när jag tränade med Åsas hjälp. Då hade jag hästen mycket bättre i min sits och han sökte sig fram till en eftergiven hand.

Min tredje lektion – Lyfta bröstryggen och bära sig i galopp

Vid min tredje lektion bad jag Jean Luc om hjälp med hur jag ska kunna förbättra Valiosos galopp. Jag är ju (utifrån den akademiska ridkonsten) van vid inställningen att hästen först ska lära sig ett korrekt rörelsemönster i skritt och sedan i trav och först när den har blivit stark i detta är den redo att göra detsamma i galopp. Så arbetar dock inte Jean Luc, så han hade ingenting emot att vi började jobba med galoppen, trots att vi inte har uppnått stabilitet i de övriga gångarterna.

Jean Luc konstaterade att Valioso både har problem med sina bakben och sina framben i galoppen. Han vill börja med att jobba med framdelen, så att den blir stabilare och hästen får en bättre balans i galoppen. Därefter kan jag börja jobba med bakbenen i galopp.

Att jobba på med olika övningar i en icke bärig galopp är enligt Jean Luc inte ett effektivt sätt att lära hästen att bli bärig i galoppen. Det kan nog istället leda till att hästen blir van vid att kunna följa ryttarens hjälper utan att bära upp sig i galoppen. Istället vill Jean Luc att jag ur en bärig skritt ska fatta en bärig galopp och bara galoppera så många språng som Valioso bibehåller bärigheten.  Jag ska alltså inte korrigera honom i galoppen, utan den korrigering jag ska göra när han ”faller” är att bryta av till trav och sedan gå tillbaka till en bärig skritt och be honom fatta en bärig galopp igen. För att ha så bra utgångsläge som möjligt inför galoppen skulle jag först skritta långsamt på en volt (t.ex. i vänster varv) tills hästen placerar manken vertikalt och lyfter bröstryggen och den bakre delen av halsen. Då skulle jag ställa om honom (utåt på volten, i det här fallet till höger), aktivera hans vänstra bakben med vänster vad och med mitt bäcken flytta framdelen till höger. Med andra ord skulle jag från en volt i vänster varv byta ställning och göra en inte alltför centrerad piruett till höger. Det är viktigt att hästen går riktigt långsamt och verkligen flyttar frambenen steg för steg i piruetten. När jag har med mig båda bogarna med ett fint lyft i bröstryggen så släpper jag efter lite extra på tygeln och fattar galopp. Jag ska på det sättet tydligt signalera till hästen att jag inte kommer att hjälpa till att balansera upp honom med tyglarna, utan han måste balansera sig själv genom att fortsätta lyfta sin bröstrygg. Jag galopperar på en volt i höger varv så många språng som han bibehåller bärigheten. Direkt bröstryggen börjar falla ned saktar jag av till trav, låter hästen hästen trava ett halvt varv på volten, gärna i lättridning, och saktar sedan av till en långsam skritt på en volt till höger. När jag fått bärigheten i skritten ställer jag hästen till vänster, gör en piruett till vänster, släpper på tygeln och fattar vänster galopp. Så kan jag fortsätta med ganska många galoppfattningar så att hästen ”kommer igång” och börjar fatta galopp med allt bättre balans. Ibland kommer hästen bara att hålla balansen/bärigheten i galoppen ett par steg, medan han ibland kanske håller det ett halvt eller ett helt varv på volten.

Sitsen är viktig i galoppen. När hästen galopperar utan att lyfta bröstryggen (såsom Valioso gärna gör) så kommer han att trycka mig framåt i varje galoppsprång. Det är väldigt svårt att sitta korrekt på en häst som galopperar utan bärighet. Men nu ska vi ju bara galoppera så många språng som han kan hålla kvar bärigheten, så då spelar detta ingen roll. Det jag ska göra när han fattar galopp med bibehållen bärighet är att i varje språng sträcka mig uppåt (genom att aktivera psoasmuskeln och de djupa magmusklerna) istället för att trycka på framåt (för i så fall trycker jag ned hästens bröstrygg). Det krävs ganska mycket kraft och energi från bakbenen för att Valioso ska kunna hålla en galopp där han lyfter bröstryggen. Jag måste därför trycka fram honom lite med vaderna mot hans sida.

När Valioso blir stadigare i galoppen, så att han kan hålla upp bröstryggen lite längre bit så kan jag när jag får en bra galopp på volten gå över i en diagonalsluta för att aktivera bakbenen lite mer. Principen med att bryta av när hästen tappar bärigheten är densamma. Jag ska bara prova diagonalslutan när jag får en bärig galopp som hästen lyckas hålla några meter.

Efter ett tag kommer jag att upptäcka att Valioso bjuder till galopp direkt när jag går in i en piruett. Jag ska inte låta honom fatta galopp innan jag har bett om det, men jag ska försöka minska mina hjälper så att signalen för galopp blir så minimal som möjligt. Det kommer att göra hästen både mer uppmärksam och mer direkt på hjälperna, vilket också ökar hästens bärighet. Efter ett tag så kommer jag att kunna få samma bärighet i galoppen även utan att utgå från en piruett. Då kan jag prova fatta galopp utan piruett, men om fattningarna börjar försämras så går jag genast tillbaka till piruetterna.

Nästa steg är sedan att börja använda öppnan för att förbättra galoppen. Jag ska då gå in i en öppna i skritt på spåret i vänster varv. När hästen hittar bärigheten går jag diagonalt över ridbanan från öppnan och fattar höger galopp (jag byter alltså böjning). Efter galoppen på diagonalen saktar jag av till trav, fortsätter i höger varv, saktar av till skritt och går in i höger öppna. Från höger öppna går jag in på en rak linje längs diagonalen och fattar vänster galopp. Anledningen till att jag från vänster öppna ska fatta höger galopp är att om jag ur en vänster öppna fattar vänster galopp så är risken stor att hästen driftar ut över ytterbogen. Om fattningarna blir sämre när jag gör dem ur öppna så ska jag genast gå tillbaka till piruetten för att förbättra fattningarna. När jag får fina fattningar ur piruetten och han kan hålla en bärig galopp en bit så jobbar jag med fattningar ur öppna, men bara så länge som fattningarna fortsätter att vara bäriga. Det är alltså kvaliteten i fattningarna och kvaliteten i galoppen som avgör vilken övning jag behöver för att förbättra galoppen.

Jean Luc tycker att jag ska jobba med olika saker olika dagar. En dag kan jag fokusera på galopparbetet och dagen efter kan jag istället jobba med att förbättra traven.