Spiralsitsen: Ryttaren för fram den inre höften och drar bak den inre axeln
Inom den akademiska ridkonsten har vi ofta fått höra följande angående ryttarens sits: ”Ryttarens huvud ska vinklas som hästens huvud, ryttarens axlar ska vinklas som hästens bogar och ryttarens höfter ska vinklas som hästens höfter”. Jag tror att många har accepterat detta utan att fundera mer över det, och tyckt att det låter bra att man ska forma sig så som hästen är formad. Detta innebär mer konkret att ryttaren ska dra bak den inre axeln och föra fram den inre höften.
Ryttaren placerar både höfterna och axlarna vinkelrätt över hästen, det medför att ytterhöften förs fram och innerhöften dras bak en aning
Jag har genom åren fördjupat mig lite mer kring ryttarens sits, både ur en biomekaniskt, ett teoretiskt och ett historiskt perspektiv. Jag har då upptäckt att ovanstående beskrivning av sitsen inte är någon oemotsagd sanning. Det finns även de som förordar att ryttaren ska vinkla sin kropp såsom hästens kropp är vinklad rakt under ryttarens sits. Detta innebär mer konkret att ryttaren ska föra fram både den yttre axeln och den yttre höften.
Det finns alltså två ”skolor” kring ryttarens sits. Vilken är då den rätta? Så enkel är dock inte verkligheten att det finns en enda sanning. Vad som är rätt beror på vad man vill uppnå. Innan vi tittar närmare på sitsen ur ett biomekaniskt perspektiv så tänkte jag dock att vi ska ta en historisk titt på ryttarens sits.
Historisk återblick
Jag har läst ett stort antal böcker om ridningens historia och bland annat läst böckerna från flera av de gamla mästarna. Tyvärr har jag inte hittat en enda rad där någon av de gamla mästarna skriver hur ryttaren ska vinkla sina höfter. Det går inte heller att se detta på några bilder, eftersom ryttarna alltid hade långa rockar på sig.
Från 1940- och 1950-talet finns det beskrivningar av ”spiralsitsen” eller ”the german twist”, som den också kallades. Med det menar man sitsen där ryttaren för fram den inre höften och drar bak den inre axeln. Ordet spiralsits syftar på att ryttaren vrider sin kropp i två riktningar samtidigt. Det mest troliga är därför att den sitsen ”uppfanns” i Tyskland under 1800- eller tidiga 1900-talet. Om sitsen var äldre än det så skulle den nog inte benämnas som någonting tyskt, eftersom Tyskland inte var något av de mer tongivande länderna inom skolridningen före 1800-talet.
Charles Harris anteckningar från Spanska Ridskolan finns samlade i “Workbooks from the Spanish School”
Charles Harris anser att ryttaren ska placera både höfterna och axlarna längs en radie från voltens mitt. Om en longör står i mitten av volten ska han inte kunna se ryttarens yttre höft eller yttre axel.
En som öppet kritiserade spiralsitsen på 1950-talet var Charles Harris på Spanska Ridskolan. Han menar att spiralsitsen både hindrar ryttaren från att använda ryggen effektivt och att den är rent skadlig för ryttarens rygg eftersom den innebär att man roterar ryggraden åt två olika riktningar samtidigt. Istället menar Harris att ryttaren, när denne rider på en volt, ska placera både höfterna och axlarna längs voltens radie.
Biomekanisk inverkan på hästen
I slutan för hästen fram sin inre höft maximalt. Ryttarn kan förstärka detta genom att föra fram sin inre höft.
De som än idag håller fast vid spiralsitsen brukar motivera den med att de vill att hästen ska föra fram sin inre höft. Och det stämmer. Spiralsitsen gör det lättare för hästen att föra fram sin inre höft. Det är framför allt därför som man för ett tiotal år sedan inom den akademiska ridkonsten sa att ryttaren i slutan ska föra fram sin inre höft.
När en häst får dålig rotation i sin bröstkorg så kommer den att höja sin innerhöft (och föra ytterbogen nedåt-bakåt). Höjningen av innerhöften kan ryttaren känna som ett tryck framåt mot det inre låret och den inre höften. Om slappnar av i sitsen och låter hästen med lite bristfällig rotation placera ryttaren så kommer ryttarens innerhöft att föras fram. Det behöver dock inte innebära att ryttaren tappar den laterala böjningen i hästen. Hästen kan mycket väl föra fram innerhöften, trots att den undviker att bära vikt på det inre bakbenet genom att räta ut benets leder och höja höften. Just detta är också väldigt vanligt när man rider en sluta (ryttaren för fram sin inre höft och hästen för fram sin inre höft, men höjer den samtidigt vilket gör att den inte understödjer med det inre bakbenet i slutan, istället hamnar lite för mycket vikt på det yttre frambenet).
Om man vill förstärka rotationen i hästens bröstkorg så är inte spiralsitsen det mest effektiva verktyget. Då är det bättre att följa Charles Harris råd och låta både höfter och axlar vara parallella med voltens radie (dvs man för fram den yttre höften och den yttre axeln något). Det kan hända att hästen vill placera om ryttaren, eftersom den här sitsen hindrar hästen från att höja sin innerhöft. Men om ryttaren sitter kvar i den här positionen och hästen slappnar av och formar sig efter ryttarens sits så kommer hästen att sänka sin innerhöft och lyfta sin ytterbog och rotera bröstkorgen inåt.
Oavsett vilken av dessa placeringar man tillämpar i sin sits så ska man dessutom följa hästens naturliga rörelser, den sk. dynamiska rotationen. När hästen lyfter det inre bakbenet så ska den sänka sin innerhöft mer och därmed öka sin rotation i bröstkorgen. Då ska alltså ryttaren slappna av i sin innerhöft så att den kan svinga med bröstkorgen ned på innersidan.
Praktiska erfarenheter
Hur fungerar då detta i praktiken? Jag har, på samma sätt som de flesta som rider akademisk ridkonst, inte ifrågasatt spiralsitsen. Det låter ju bra att man ska vinkla höfterna såsom hästen vinklar sina höfter och att man ska vinkla axlarna såsom hästen vinklar sina bogar. Jag har därför både ridit så och lärt ut detta till mina elever. Det jag upptäckte för väldigt många år sedan var att många av mina elever fick problem att rakrikta sina hästar. När de gick på spåret placerade sig många av hästarna lite mot en sluta. På volten såg man inte att hästarna gick mot en sluta, men de riktade kraften från det inre bakbenet lite snett ut över ytterbogen. Jag märkte då också att om jag bad ryttarna dra bak den inre höften (istället för att föra fram den) så började hästarna spåra. Jag slutade därför lära ut att ryttaren skulle föra fram sin inre höft, men jag var samtidigt lite frustrerad över att det gick emot vad jag själv hade fått lära mig.
Boken “Spänst & Harmoni i ryttarens sits” av sjukgymnasten Birthe Vogelius.
Efter ett tag började man inom den akademiska ridkonsten fokusera betydligt mer på rotationen i hästens bröstkorg, istället för att bara fokusera på den laterala böjningen. De senaste åren har man gått ännu längre och börjat fokusera mer på att hästarna ska länga ut sin yttersida, föra fram ytterbogen och rikta kraften från bakbenen rakt. Den här utvecklingen stämmer väl med det jag skälv hade upptäckt kring ryttarens sits. Jag har nu, bland annat med hjälp av sjukgymnasten Birthe Vogelius (författare till boken ”Spänst och harmoni i ryttarens sits”), fått en tydligare förståelse för hur ryttarens sits påverkar hästen och för hur ryttaren kan placera sig ”korrekt” utan att det skapar spänningar i sitsen. Bland annat har jag funnit att när hästen riktar sin kraft ut över ytterbogen så kommer den att trycka fram ryttarens inre höft, men när hästen raktriktar kraften från bakbenen så skapar den utrymme för ryttarens inre höft att föras tillbaka.
Jean Luc Cornille
På motsvarande sätt lär instruktören Jean Luc Cornille (han rider inte akademiskt, men fokuserar mycket på rotationen i hästens bröstkorg, mer info: www.scienceofmotion.com) ut att ryttaren ska placera sig med tyngdpunkten mitt över hästen och den inre höften något längre bak än den yttre för att hästen ska rotera sin bröstkorg. Sammantaget innebär det att om hästen roterar sin bröstkorg bra och riktar kraften från bakbenen rakt så kommer den att placera ryttaren med innerhöften lägre och något längre bak än ytterhöften. Det som gör att så många akademiska ryttare upplever att innerhöften förs fram när man slappnar av är att vi under så många år har haft en tendens att arbeta för mycket med den laterala böjningen på bekostnad av rotationen och därför vant oss vid att hästarna riktar kraften från bakbenen ut över ytterbogen. När vi ändrar fokus i vår ridning är det inte konstigt att även sitsen kan behöva följa med i den förändringen.
Hur blir det då med ryttarens skänklar?
När ryttaren för fram den yttre höften åker underskänkeln bak. Här blir effekten lite överdriven eftersom ryttaren står upp i sadeln. Bilden kommer från Birthe Vogelius bok “Spänst & harmoni i ryttarens sits”.
Ytterligare ett argument jag hört för spiralsitsen är att ryttarens ytterskänkel ska placeras något längre bak än innerskänkeln. Man tänker sig då att om ryttaren för fram innerhöften så förs även innerskänkeln fram och på motsvarande sätt förs ytterhöften och ytterskänkeln bak. Det man glömmer här är människans naturliga rörelsemönster. Det är bara människor med extremt mycket spänningar kring höftpartiet som för fram höften och benet samtidigt. För de som har en normal rörlighet i höfterna är det normala rörelsemönstret att höften förs fram när benet går bakåt. Det innebär att om man för fram ytterhöften så kommer ytterskänkeln att föras tillbaka.
Hur ska ryttaren placera sig för att undvika spänningar
Hästen roterar sin bröstkorg inåt och riktar kraften från bakbenen rakt fram. Ryttaren placeras då automatiskt med innerhöften lite nedåt-bakåt.
Om man sitter på en häst som roterar sin bröstkorg rätt och riktar kraften från bakbenen rakt fram så behöver inte ryttaren tänka på vilken höft som är längst fram. Om ryttaren slappnar av och följer hästen så hamnar höfterna rätt. Problemet kommer om man sitter på en häst som inte roterar bröstkorgen alls (eller till och med roterar den utåt) eller en häst som riktar kraften från bakbenen snett ut över ytterbogen. Om ryttaren då bara sitter avslappnat och låter hästen forma sitsen så kommer den inre höften att föras fram. Man har då två val. Det ena valet är att med sekundära hjälper (tygel- och skänkelhjälper) forma om hästen så den roterar sin bröstkorg och riktar kraften rakt. Då kommer även ryttarens sits att automatiskt förändras (om ryttaren är avslappnad och följsam). Det andra valet är att ryttaren placerar sig så som hon vill att hästen ska forma sig. Det innebär i det här fallet att ryttaren ska föra bak den inre höften och föra fram den yttre höften. Observera att det är en väldigt svag vinkel som eftersträvas. Höfterna ska vara vinkelräta mot den plats på hästens rygg där vi sitter.
Hästen riktar kraften lite snett ut över ytterbogen. Den trycker då fram ryttarens innerhöft.
Problemet är att om ryttaren drar bak sin inre höft med muskelkraft så skapas spänningar kring innerhöften och då kan inte ryttaren svinga med i hästens rörelser. Det man istället kan göra är att föra fram ytterhöften. Det ger samma placering på hästen, men utan spänningar kring innerhöften. Ett annat sätt att åstadkomma samma resultat är att omsluta hästen med ytter lår och öppna inner lår. Med det menar jag att man vrider det yttre låret så att knät kommer lite närmare sadeln och det inre låret vrider man så att knät pekar lite ut från sadeln. Se bara till att inte göra för mycket. Syftet är INTE att ryttaren ska sitta snett i sadeln, utan bara att ryttaren ska be hästen att sänka sin innerhöft så att ryttarens inre höft kan sjunka nedåt-bakåt.