Den här texten är en sammanslagning av tre artiklar av Jean Luc Cornille.
Halsen längs ut genom excentrisk kontraktion
Efter kontraktion kommer avslappning. Båda dessa sidor av muskelarbete skapar rörelse. I de flesta fall innebär inte avslappning total slapphet i musklerna, utan ett återvändande till tidigare muskeltonus. Detta utgör en del av den stabiliseringsmekanism som skapar en korrekt funktion i hästens ryggrad. Efter en koncentrisk kontraktion, där en muskel drar ihop sig för att utföra ett arbete, slappnar muskeln av och återgår till sin tidigare längd. Tekniskt så ”stretchar” muskeln när den längs ut.
När hästen sänker huvudet innebär det en böjning som skapas av en koncentrisk kontraktion av underhalsens muskler och understöds av gravitationskraften som drar huvudet mot marken. Musklerna på halsens översida (de som sitter ovanför halskotpelaren), längs ut för att göra det möjligt för halsen att längas och huvudet att sänkas, men samtidigt dras de ihop och arbetar för att hålla emot huvudets tyngd. Arbetet hos muskler som längs ut när de arbetar benämns som ”aktiv stretching”. Musklerna på halsens översida kan också sägas arbeta excentriskt i och med att de förlängs under kontraktion. I detta arbete får halsmusklerna hjälp av nackligamentet. Det fäster i ena änden i tornutskotten i de första fyra bröstkotorna och i den andra änden i bakkanten av skallen. När hästen lyfter huvudet sker ingen sträckning av nackligamentet, utan det sträcks bara ut när halsen längs ut och huvudet sänks. I skritt tar nackligamentet över 55% eller mer av det arbete som musklerna i halsens överlinje annars utför. I trav och galopp är andelen lägre, ca 32-34%. Ju mer hästen sänker huvudet desto mer kraft läggs på nackligamentet samtidigt som arbetet i musklerna i halsens översida minskar.
När en häst får lugnande (sedering) slutar musklerna på halsens översida att bära upp huvudet och hästens huvud kommer då att hänga någon decimeter över marken på grund av begränsningen i elasticitet i nackligamentet.
Myten säger att när hästen sänker huvudet så stretchas musklerna på halsens översida ut och slappnar av. Men i verkligheten kommer musklerna på halsens översida att längas ut samtidigt som de stödjer tyngden av hästens huvud, vilket utgör så mycket som 10 % av hästens totala vikt. Detta innebär att musklerna på halsens översida inte stretchar och slappnar av, utan de arbetar i aktiv stretching genom excentrisk kontraktion.
De viktigaste musklerna på halsens ovansida är splenius och semispinalis capitis. Båda dessa muskler används för att lyfta halsen och för att hålla emot när halsen längs ut och huvudet sänks.
fnl = funikulär del av nackligamentet, lnl = lammelär del av nackligamentet, mörkgrått = semispinalis capitis, ct = central sena i mitten av semispinalis capitis, c1-c7 = halskotor, t1-19 = bröstkotor
ljusgrått = nackligamentet, mörkgrått = semispinalis, streckat = splenius
Diagonalt arbetande ryggmuskler
Stretchingteorier är väldigt förenklade. De involverar vanligtvis två muskelgrupper. Dels Longissimus dorsi, som binder samman korskotorna med mitten av nackkotorna och dels Spinalus dorsi som går från manken och bakåt längs ryggraden. I verkligheten är musklerna längs ryggraden mer komplicerade än så. Longissimusmusklerna består i verkligheten av flera olika muskler och det finns muskler som arbetar spegelvänt gentemot spinalusmusklerna, såsom multifidierna som arbetar diagonalt nedåt och bakåt. Muskelfibrerna hos multifidierna går från tornutskotten vid en ryggkota till kotkroppen 3-5 kotor längre bak.
De som förenklar verkligheten beskriver överlinjens muskler som en lång och tjock ”gummisnodd” som sträcker sig från korsbenet till den fjärde halskotan. Baserat på sådana schematiska bilder menar de att när hästen sänker halsen så lyfts hela hästens överlinje.
Eftersom muskelfibrerna i ryggmusklerna (såväl longissimus dorsi som multifidierna) i verkligheten går diagonalt som ”broar” mellan ryggkotor med 3-5 kotors avstånd från varandra så fungerar inte ovanstående teori. Även om halsmusklerna skulle dra ryggmusklerna framåt och nedåt så skulle inte effekten gå längre bak än ungefär till manken.
Om musklerna i halsens överlinje skulle dra ryggmusklerna framåt och nedåt så skulle de inte kunna stödja tyngden från hästens huvud och hals. Hästens huvud skulle i så fall hänga strax ovanför marken och bara begränsas av nackligamentets längd, på samma sätt som det gör när man sederar en häst.
Ryggkotorna roterar kring kotkroppen
Men även myter kan vara logiska. Teorin om att hästens överlinje sträcks och slappnar av när hästen sänker huvudet får stöd av känslan av lätthet som man ofta får när man rider hästen i en lägre form. Hästens ryggrad känns mer ”rund” och avspänd när halsen längs ut. Felet ligger inte i känslan, utan i hur man tolkar känslan. Känslan av lätthet är inte resultatet av att musklerna längs ryggraden längs ut och slappnar av, utan den beror istället på hur ryggkotorna roterar i förhållande till varandra.
Ryggkotorna roterar runt varandra. Om man använder en geometrisk modell kan en ryggkotas rotation runt den intilliggande kotan beskrivas som ett cirkelsegment. Centrum för rotationen är mitt för kotkroppen på kotan innan.
Detta exempel bygger dock på att en ryggkota är fixerad och den intilliggande kotan roterar. När hästen rör sig kommer dock alla ryggkotorna att rotera runt den föregående kotan och då förändras hela tiden centrum för rotationen. När hästen sänker huvudet rör sig detta centrum för rotationen nedåt och framåt mot disken mellan ryggkotorna.
Varje ryggkota roterar som ett cirkelsegment runt kotkroppen på kotan intill.
När alla ryggkotor roterar runt den intilliggande kotan förskjuts centrum för rotationen nedåt och framåt, från den gula till den gröna punkten i bilden.
På bilden ovan visar den röda pilen den rotation i ryggkotorna som skapar lateral böjning i ryggraden. Den gröna pilen visar den rotation i ryggkotorna som länger ut ryggraden.
Ryggmusklerna ska skydda ryggraden
Om man jämför rotationen av en ryggkota runt en annan när hästens hals hålla i en naturlig position med rotationen i samma ryggkota när hästen sänker huvudet så ser man att sänkningen av huvudet minskar trycket mot den nedre delen av disken mellan kotorna.
Bilden ovan visar brosket mellan den 6:e ländkotan och den första korskotan (dvs. lumbo-sakralleden). På den övre bilden ser man hur nederdelen av disken mellan kotorna trycks ihop när hästen böjer ryggen i lumbo-sakralleden. Den nedre bilden visar samma disk när ryggraden längs ut.
Om man studerar den press som rundheten i ryggraden skapar på nederdelen av diskarna mellan kotorna så får man ökad förståelse för hur ryggmusklerna fungerar. Hela muskelsystemet kring ryggraden syftar till att skydda ryggraden från kraftiga och stora rörelser som överstiger ryggradens normala rörelseomfång.
När trycket på ryggraden ökar reagerar de omkringliggande musklerna med att dra ihop sig hårdare för att skydda ryggraden från skadliga rörelser. Känslan av lätthet som ridning i en lägre form ger kan komma av att trycket på ryggraden så blir lägre vilket minskar ryggmusklernas kontraktion. Man skulle kunna beskriva denna minskade kontraktion som avslappning, men det innebär inte en total ”löshet” i muskulaturen. Avslappning är ett missvisande ord. Icke kontraktion (decontraction) är mer korrekt. Muskeltonusen minskar, men upphör inte helt.
Känslan av lätthet som man får när hästen sänker huvudet beror inte på avslappning och utlängning av ryggmuskulaturen. Istället skapas lätthetskänslan av ett bättre samspel mellan ryggmusklerna vilket resulterar i en bättre rotation i ryggkotorna.
Halsen kan längas med eller utan lyft i bröstryggen
Hästens gångarter och prestationer kan inte öka genom att öka ryggradens rörelseomfång. Istället beror prestationerna av ryttarens möjlighet att korrekt koordinera rörelserna i hästens ryggrad. Den ökade känslan av rundhet i ryggen skapas genom den ”välvning” i bröstryggen som kan skapas genom en svag sänkning av hästens hals. Men denna ”välvning” i bröstryggen uppstår bara om hästen sänker huvudet på rätt sätt. Det ska ske genom en ”välvning” genom hals och bröstrygg, vilket uppstår genom kombinationen av aktivering av de muskler som lyfter bröstkorgen mellan bogbladen och en längre och något lägre halsposition.
Skillnaden mellan att välva halsen och bröstryggen och att bara sänka huvudet illustreras i bilden ovan. Hästen har samma huvud- och halsposition på båda bilderna. Men på den vänstra bilden lyfter den bröstryggen mellan bogbladen och på den högra bilden hänger bröstryggen ned mellan bogbladen.
I ovanstående bild har de två tidigare bilderna lagts över varandra. Den gula streckade linjen visar hästens överlinje när hästen lyfter bröstryggen och den nedre streckade linjen visar överlinjen när hästen hänger ned bröstkorgen mellan bogarna.
När hästen sänker huvudet drar nackligamentet i tornutskotten vid manken. Det medför att tornutskotten reses upp. Om hästen lyfter bröstryggen mellan bogbladen så kommer tornutskottens uppresning att medföra en välvning av bröstryggen. Men om hästen sänker huvudet utan att lyfta bröstryggen så medför sänkningen av huvudet bara att vikten på frambenen ökar och att rörligheten i ländkotorna minskar och att rotationen i bäckenet motverkas.
När hästen sänker huvudet mycket så lyfter den inte bröstryggen, utan då ökar istället tyngden på frambenen.
Krafter som skapas av hästens formgivning
Det finns faktiskt en halsposition (lång men inte låg) som hjälper hästen att skapa en uppåtriktad kraft i bröstkotorna när ryggen arbetar korrekt och i en bra form. Exakt hur den formen är skiljer sig mellan olika hästar beroende på halsens längd och fäste, huvudets tyngd mm. Detta följer av fysikens lagar och har ingenting att göra med stretching och avslappning.
På den här bilden drar Jean Luc Cornille halskotpelaren nedåt för att motsvara hästens huvud som dras nedåt av tyngdkraften. Pilarna representerar den mothållande kraften av nackligamentet. Den röda linjen motsvarar den kraft som detta medför på halskotpelaren.
Om det inte finns något stöd under övergången från halskotor och bröstkotor så kommer tyngdkraftens effekt på huvud och hals att dra den bakre delen av halsen nedåt, vilket ökar belastningen på hästens framben.
Om det finns ett stöd under övergången från halskotpelare till bröstrygg så kommer effekten av tyngdkraften på huvud och hals istället att bli en kraft som går genom halskotpelaren i den röda pilens riktning. Vad utgörs då detta stöd av? Jo, av de muskler som lyfter hästens bröstkorg mellan bogbladen.
Huvudet dras ned av tyngdkraften (G). Nackligamentet och musklerna i halsens överlinje håller emot huvudets tyngd. Detta medför en kraft genom halskotpelaren i de röda pilarnas riktning, vilket skapar en uppåtgående kraft i bröstkotorna. Detta förutsätter dock ett starkt stöd av de muskler som håller upp bröstkorgen mellan bogbladen.
Utan stödet från musklerna mellan bröstkorgen och bogbladen skulle tyngden från hästens huvud och hals bara öka belastningen på hästens framben. Detsamma händer om hästen sänker huvudet under den punkt som är optimalt för just den hästen.
Slutsatsen av detta är att om man tränar upp de muskler som lyfter hästens bröstkorg mellan bogbladen så kan man länga hästens hals och dra nytta av att nackligamentet sträcks utan att öka belastningen på hästens framben. Då ska dock hästen arbeta i en lång men inte låg form.
Stabilisera ryggraden och minska dess rörelser
Ett ökat rörelseomfång i hästens ryggrad genom stretching och avslappning innebär att man går emot naturen. För att perfektionera naturen krävs det en exakt koordinering av en stor mängd muskler som bygger upp hästens kroppsrörelser. Även om ryggradens biomekanik är väldigt komplex så är den av stor betydelse eftersom den utgör grunden för alla kroppens rörelser.
Rörelseomfånget i hästens ryggrad är naturligt väldigt begränsat och den huvudsakliga funktionen hos ryggmusklerna är att hålla ryggraden inom gränserna för dessa små rörelser. Ryggens muskler arbetar alltså mer med att begränsa rörelserna än med att skapa rörelser.
När hästen rör sig inverkar betydande krafter på hästens ryggrad. Det är krafter som skapas av benen, gravitationen, trögheten och ryttarens rörelser. Ryggraden är utformad för att absorbera, omvandla och rikta om dessa krafter samtidigt som intensiteten och storleken på rörelserna i ryggraden hålls inom ryggradens naturliga rörelseomfång.
Rörelsen mellan varje ryggkota är väldigt liten, men den sammanlagda rörelsen i ryggraden kan ändå bli väldigt stor. Därför är det viktigt att ryggmusklerna genom passivt motstånd motverkar dessa rörelser.
Det finns censorer och datorprogram som gör det möjligt att mäta de vertikala krafterna på hästens ryggrad. De visar att de vertikala krafterna är störst just under ryttarens sits. Frambenen skapar 57% av de vertikala krafterna och bakbenen skapar endast 43%. Hittills har man inte lyckats särskilja de vertikala krafter som skapas av benen och de som skapas av rotationen i ryggkotorna. Studier av hästarnas rörelser visade dock så tidigt som 1964 att rotationen i ryggkotorna omvandlade kraften från bakbenen i horisontella krafter (rörelse) och vertikala krafter (motverkan mot gravitationen). De horisontella och vertikala krafterna som skapas minskar successivt när de förflyttas från en ryggkota till en annan.
Empiriska studier visar att det är möjligt att påverka rörelserna i hästens ben genom att inverka på ryggradens rörelser. Det ställer dock krav på utveckling av ridningen. För att ryttaren ska kunna inverka korrekt på hästens ryggrad krävs det en mjuk sits med väldigt små rörelse i ryggraden, vilket inte ska blandas ihop med en ”lealös” sits som tillåts svinga fritt med hästens alla rörelser. Det är ryttarens ryggrörelser, snarare än placeringen av hästens huvud och hals, som inverkar mest effektivt på rörelserna i hästens ryggrad.
Källor: